Man kan vakna en vanlig morgon och ha mycket på hjärtat. Eller har man det på hjärnan? Eller sitter det rentav på tungan?
Om man har nåt på hjärtat är det något man gärna vill få sagt, något man har behov av att uttrycka. Att ha nåt på hjärnan kan vara rätt irriterande för det har liksom fastnat. Kanske den där skräpiga låten man helst ville glömma. Och om man har det på tungan är det det där man ville säga men inte riktigt kommer på vad det heter eller hur det skulle sägas. Egentligen är det väl rätt konstiga uttalanden. Men man är så van med dem att de känns väldigt logiska. Byter man språk i dem blir det väldigt märkligt. Sånt där går inte att översätta rakt av.

Många har en sån där lista på saker de vill hinna göra i livet. Fyllt av utmaningar och äventyr och mäktiga upplevelser kanske. En sån Bucketlist alltså.
Uttrycket verkar komma från ett engelskt uttryck för att dö; ”kick the bucket” … att liksom sparka undan hinken och låta repet göra sitt. Känns som ett långt språng från att sparka undan hinken i det sorgliga syftet till att lista sina drömmar men ja, ja.
Jag har ingen sån där lista och kommer nog aldrig att ha nån heller. Det finns helt enkelt inget i mig som längtar efter äventyr och upplevelser eller diverse utmaningar i en sån utsträckning att jag behöver göra en lista över dem. Min alternativa lista skulle antagligen bli fullständigt dötrist för vissa. Den skulle bara innehålla en väldig mängd lugna och rofyllda aktiviteter. dessutom älskar jag att bara vara hemma.

Och så föll pusselbitarna på plats … som jag hatar detta uttryck. För det första, det finns inga pusselbitar som faller på några platser. Man lägger dem.
Just nu är det så populärt att lägga pussel i alla möjliga sammanhang att det får mig att gnissla tänder så fort jag hör ordet. Det där livspusslet … och bitarna som faller eller saknas eller hittas eller … ååååå. Jag orkar inte! Lägg ett vanligt pussel och sluta metafora över det.

Ett annat uttryck som tenderar att bli oerhört tjatigt snart är ”du skojar” Eller variationer därav som”skojar du med mig” eller ”skojar du” Oavsett variation så framförs dessa i förvåningens tonfall. När någon blir riktigt, riktigt häpen. Tydligen har wow och oj tappat kraft.

Det i dagarna aktuella (tack vare mello) uttrycket ”nu kööör vi” är så plågsamt jobbigt. Vart fan ska vi köra? Så fort nåt ska påbörjas ska det köras. Och med det där låga utdragna ööet blir det kraftiga skavsår i språkbalken på mig.

För att inte tala om allt som hjärtat är inblandat i språkmässigt! Hjärtat sitter där det sitter. Det sjunker inte, det landar aldrig i magen, det hoppar inte omkring och det sitter speciellt aldrig i nån halsgrop. Hjärtat är fast förankrat i bröstkorgen där det har sin specifika blodfyllda uppgift och inget annat!

Vi har tydligen känslorna fast förankrade i olika kroppsdelar. Vi tenderar att fastna i uttryck som tjatas sönder och samman till nån finurligt typ uppfinner ett nytt och snart är även det på allas läppar (ha). Vi gillar också metaforer och beskrivande uttryck som ska fastställa det vi egentligen menar och känner starkt för. Men variation, det är vi inte mycket för.