Allt och inget

Det är helg nu! Jag slutade i morse efter mitt dygnspass och kan därmed anse mig ledig. Den här veckan innehöll arbetsschemat bara två arbetspass, hopslagna till ett dygnspass. Andra veckor innehåller fler pass. Jag gillar variationen. Och dygnspassen kan vara mastiga men ger mer ledighet, alltså föredrar jag dem också.

Jag ska såklart städa lite. först av allt. Torsdagarna är en bra dag för det. Men i övrigt kan jag göra vad andan faller på. Helghandlandet överlät jag till hemkörningen. Prickade i vad jag ville ha via nätet och får det inburet i hallen nångång på eftermiddagen. Är det inte smidigt så säg. Speciellt som jag hatar helgträngseln på matbutiken. Nu slipper jag gå dit.

Till kvällen ska jag på månades tjejträff. Hoppas bli bjuden på god mat och trivsamma samtal. Det är ett pratglatt gäng och ibland pågår flera olika diskussioner samtidigt i ren iver. Det händer att jag stoppar alla samtidigt eftersom jag blir så splittrad och stressad av att höra små delar av varje och försöker leda in hela gänget i samma snack. Ett snack åt gången liksom, där vi lyssnar på samma pratare allihop. Blir så mycket lugnare då. Ibland är vi också väldigt bra på det och kan ha givande och energifyllda diskussioner i nåt trevligt ämne.

På vädret sa dom att det kan komma snö idag. Jo, jo! Det ante mig. Vintern vill tydligen ha något sagt än. Får se hur högljutt det blir bara. Solen var vårig när jag åkte från jobbet. Men redan nu har den motats iväg och blåsten tilltar.

Dottern befinner sig långt borta i Polen på fotografjobb. Hon har hemlängtan nu ser jag, och undra på det efter nästan två veckor på hotell och med intensiva och långa jobbdagar. Polen verkar inte vara något land med gourmetmat. I synnerhet inte om man är vegetarian som hon är. Hon har skickat bilder på det som serveras där hon jobbar och ja, jag skulle inte heller äta det. Jag antar att hon kommer hem både trött och hungrig i sena söndagskvällen.

Hon ringer varje dag därifrån, Dottern. Oftast när hon är klar med frukosten och ska promenera från hotellet till arenan där datasppelarna hon plåtar håller till. Igår mitt i samtalet gick brandlarmet på hotellet! Högljutt överröstade det allt annat och det sista jag hörde var Dottern som hojtade ”jag måste ta mig ut!” Själv satt jag i bilen (givetvis med hörlurar eftersom man inte får hålla i mobilen medan man kör) på väg till jobbet … och ja … stressnivån på det samtalet behöver knappast förklaras. En orolig morsa kan vara extremt uppfinningsrik i fantasin. På de hela fem minuter som dröjde innan hon ringde upp igen hann jag … ja. Då stod hon välbehållen utanför hotellet och hade med sig all kamerautrustning dessutom. Och refererade hur de polska brandbilarna anlände, en efter en. Sen visade sig tack och lov inte vara nån brand. Puh. Men jag var fortfarande andfådd när jag klev in på jobbet kan jag säga. Jag tycker gott hon kan komma hem nu!

Bildligt talat!

Säkerheten framför allt! Nästan. Även säkerheten kan ha design. I hallen här hemma hänger därför en snyggt designad brandfilt som jag hoppas slippa använda. Det är en favoritdesigner, Ulrica Hydman Vallien, som satt sin prägel på fodralet till själva filten. Fast nån filt är det inte. Kanske mer som ett lakan. Fast brandlakan låter inte lika säkert. Jag har varit på kurs och övat hur man gör en gång i tiden. Men jag hoppas också slippa ta reda på om den kunskapen sitter kvar. Men vi har en, den hänger lättåtkomligt i en stabil järnkrok som Dottern smidat på nåt skolläger. Bra så.

Hittade en cool problemlösningsmall på nätet en dag. Det är problemlösning på Österbottninska. Kanske inte så lättläst om man inte är hemma i Österbottniskan, i så fall blir det nog rena sörjan. Andemeningen är ju att alla problem går att lösa på ett enkelt sätt om du bara ser logiskt på saken. Lite som den där svenska varianten ”det finns ingen anledning till oro” Oavsett vilken väg du tar.
Ingen aning om vem som författat ihop den här varianten, som har lite fler krumbukter och aningen oetiska alternativ på vägen ner mot den ultimata lösningen. (kan du skylla på nån annan) Det här är bilden jag ritade in i min anteckningsbok när jag såg problemlösningen på nätet. Jag tyckte den var härlig, allt som är bokstaverat på nån Österbottnisk dialekt frammanar igenkänning glada känslor. Allt e på raden – Allt är bra liksom!

Ja, jag är en bra bit på vägen med Brorsans islandströja redan. Jag brukar ha både ärmarna (båda samtidigt på samma sticka) och bålstycket igång samtidigt. Så varvar jag utifrån vad jag känner för tills allt är klart att lägga ihop till en enhet och äntligen få ge sig på det där roliga oket som gör hela tröjan. Han valde en helt monokrom tröja och den kommer verkligen att bli supersnygg. Kanske snyggast hittills! Det är inte alls omöjligt att jag gör en variant till mig också. Fast jag kanske byter ut en av de grå mot någon färgglad. Vi får se. Det går så snabbt att sticka de här tröjorna nu och garnet är helt överkomligt i pris att jag mycket väl kan tänka mig att ha fler.

I jämställdhetens namn var det jag som gav Maken blommor när vi firade jämna år i helgen. Varför ska det bara vara vi kvinnor som ska uppvaktas i sådana sammanhang. Männen förväntas komma med blommor och presenter och planera överraskningar. Det går bra i omvänd ordning också. Röda rosor fick han och de står sig, hur fina som helst ännu. Rosor har inte tillhört mina favoritblommor förr men de vinner på mig. Jag blir mer och mer förtjust i dem och har ett antal i trädgården också. Vore inte trädgården så motsträvig till rosor skulle jag kunna ha hur många olika sorter som helst.

Den där alltså! Kärvänligare Katt får man leta efter. Han ska sitta nära, tätt intill eller gärna i famnen. Han ska sova nära, tätt intill, gärna på nåns arm. Han ska gosa och mysa och kramas. Kommer alltid och tackar för  maten. Varje morgon ska vi stanna upp i trappan på vartannat trappsteg och gosa lite innan vi kan gå vidare. Han följer mig i hälarna och är med mig på toa och vart jag än går. Han är med mig i min gå-in-i-garderob varje kväll tills jag bytt om klart. Ibland gömmer han sig och studsar fram i ett glatt ”tadaaa” mitt framför när man kommer gående intet ont anande.
Jag och Maken brukar säga att vi fått honom för att vi förtjänat det! Så måste det vara, nåt gott har vi helt klart gjort.
Och sen, sen går underverket ut och klipper en småfågel … kommer in och rapar blåmes eller bofink … då är han plötsligt inte fullt så underbar längre.

Galet många muggar i den här samlingen numera. Jag flyttade undan diverse annat och lät den ta över hela överdelen av skåpet sedan två nya anlände nyligen. (det där företaget vet hur man trycker på en samlares ömma tå…) De flesta använder vi, men det har tillträtt ett antal (fasligt dyra) som inte används och som får ha etiketten kvar.
En av dem blev till och med inspiration för min islandströjekofta. Det där är en av mina favoritmuggar som jag gärna dricker kaffe ur på mornarna. En morgon föll färgerna in i stickerskans ögon och jag hämtade genast garnproverna. Hittade helt rätt färger till ”Muminkoftan”tycker jag.

Hyllan på köksväggen byter skepnad lite då och då när andan faller åt det hållet. Då plockar jag ur varenda pryl och låter dem stå på köksbordet i samlad trupp en stund. Dammar alla hyllplan och utifrån nyast valda tema hämtar jag in grejer runtom i huset. Av glas givetvis. Mest. Ja vi är som bekant stolta sakletare jag och Maken så dessa temabyggen är inte speciellt svåra. Jag har haft tema blått, svart, ofärgat, brunt. Hyllan har innehållit enbart kvinnliga konstnärer eller enbart grejer av en favoritdesigner. Bara Muminmuggar också en gång. Den här gången blev det tema finsk design. Faktiskt även tavlorna intill, varav den ena är glasspinnar som Maken hittade i stugan i sin hemstad en gång. Om man nu kan prata om design när det gäller glasspinnar? Glassen åt han i sin barndom, man skulle ha dem till att skopa glass ur burk med. Antagligen skopades det med en vanlig sked istället och pinnarna lades av någon anledning på sparsidan. Maken blev nostalgisk och ramade in dem.
Det mest otroliga i hela grejen är att jag lyckas hitta nya platser för allt det där som hamnade på köksbordet i ombytet!

Vårkänslor?

Solen vräker in och belyser de vintersmutsiga fönstren och dammet inne. Hur jag än dammar och dammsuger tycks solljuset ändå hitta mer. Katterna tappar en massa vinterpäls överallt också.
Snön har redan smält i flera veckor och inget liknar vinter längre. Snudd på hela trädgården (utom de skuggigare partierna) är snöfria. Det sticker kaxigt upp små vårblommor redan. Fick våren verkligen ett sånt övertag att vintern fick bara ge sig och försvinna? Efter all den där snön som östes över oss i slutet av januari. Eller har vintern fula trick i beredskap ännu? Jag törs inte sätta några pengar på varken det ena eller det andra.
Altanen befann sig i bedrövligt vinterskick när jag plötsligt uppmärksammade eländet när katten skulle in. Förutom löv och skräp som blåst in, samlas också diverse inifrån huset därute under vintern. Sånt som krukväxter som ger upp och ska kastas, nån eldriven grej som går sönder eller nåt annat smått som bör kastas på återvinningen. Dessutom retursoporna i plast, kartong och metall. Och tomma flaskor och burkar. Om jag/vi vore av ordentligare art skulle vi ta med en sån kasse lite oftare …
I förmiddags gick jag ut för att samla ihop det där. Och för att släcka och ta ner julbelysningen som ännu lyste. Men våren, för det känns verkligen som våren, fick mig att samla ihop även de där utdöda krukväxterna och övrigt skräp, innan jag sopade av löven och snyggade till en liten hörna att använda dagar som denna. Sen tittade in till vinterförvaringen av sommarväxter och putsade till och vattnade så de kan sätta igång igen.
Aldrig tidigare, mig veterligen, har jag snyggat upp altanen redan i februari. Okej det är snudd på mars men ändå.
Aldrig tidigare har jag heller suttit ute och bloggat redan februari. Men det gör jag nu. I min tillsnyggade del av altanen där jag placerat korgstolarna som blev över när Dottern flyttade. Ett litet bord bredvid så att jag har nåt att ställa kaffekoppen på. Och solen lyser direkt in och jag har min islandströja på och sitter bekvämt. Tog till och med ut datorn alltså. I februari! Det här kan väl aldrig hålla … om vintern får ny kraft och öser ut nån nysnö kommer det att kännas rejält motigt och tjurigt. Fast det är väl precis det vi borde vara beredda på och hålla all längtan efter vår lite på halster ännu. Fast nu har jag i alla fall en trivsam plats att avnjuta en eventuell vår på!

En sån helg!

Ja, en sån helg! Det var sannerligen omfångsrik och välfylld. Hur ska en dylik helg bäst sammanfattas, om inte med en lista?

Helgens fredagsfeeling: Maken var ledig dagen till ära och vi hade en lugn och slö morgon innan vi åkte på lite olika håll en stund. Efter det skulle ingen mer bil köras och jag tog mig ett glas vin till lunchen. Sen var eftermiddagen lugn och avslappnad tills det var dags att bli lite snygga inför festkvällen.

Helgens pris: Ja, tänk att han vann, Maken! Det inramade diplomet står uppställt på skänken här hemma och blommorna i en vas intill. Det är inte var dag man går på gala med nån som är nominerad och som dessutom tar hem priset. Förutom blommor och diplom och äran kommer han också, tillsammans med övriga vinnare på arbetsplatsen, att bli bjuden på en resa! En arbetsrelaterad resa där man under några dagar framförallt ska besöka samarbetspartners och göra andra slags studiebesök. Förra året åkte man till Italien!

Helgens vänner. Lördagsförmiddagen bestod av ett Brunchmöte för min del. Jag och tre goda Vänner bjuder varandra på hotellfrukost/brunch eller annat ätligt i födelsedagspresent. Denna måltid var min present. Fyllde visserligen år i december men ja, ibland är det inte lätt att få ihop fyra kalendrar. Det är en himla trevlig present. Att sätta sig och äta gott och prata bort en stund i allsköns ro. Brunchen är av ymnigt slag och allt är vällagat och gott.

Helgens mat: Bara massa gott alltså! Jag har knappt stått i närheten av spisen på hela helgen. Fixade bara en snabb lunch hemma i fredags och suveränt god räkmacka i söndags. Resten av maten lagades av nån annan. Festmiddagen på fredagskvällen var nog det allra bästa. Trerätters välkomponerad meny där allt smakade fantastiskt. Men lördagens brunch med Vännerna var också mums, vi var redigt mätta allihop innan vi åkte hem. Söndagens restaurangmiddag på stan var hur bra som helst den också. Vi gick på ett favoritställe med kolgrill. Åt goda köttbitar med goda tillbehör och kom hem lika mätt ännu en gång.

Helgens dryck: Bubbel! Det bubblades på festen på fredagen och det bubblades även på lördagens brunch. Det borde ha bubblats på söndagens jubileum men jag hade totalt glömt att köpa hem nåt bubbel så där blev det inget. Men vad gjorde väl det.

Helgens stickning: Jag har påbörjat ytterligare en islandströja. Fick vänta på garns den här gången eftersom just de färger Brorsan valt var slut överallt. Men tillslut fick jag allt ihopsamlat i två olika beställningar. Hämtade hem hela rasket efter brunchen i lördags och lade upp för tröja direkt. Det kommer att bli en väldigt fin tröja av den här monokroma kombinationen till Brorsan. Tror jag behöver en likadan …

Helgens firande: Ja, så nådde Maken och jag fyrtioårssträcket som gemensamt par på söndagen. Vi är inga storslagna firare av gemensamma år. Men vi köpte oss en gemensam present som passade oss och firade med att äta gott, egen räckmacka hemma till lunch och ett restaurangbesök på kvällskvisten. Och för övrigt bara ha en lugn och trevlig dag tillsammans. Det räcker bra så tycker vi.

dans
Foto: Alexander Lindström

Helgens dans: Finns på bild … Vi tar oss gärna en svängom när tillfälle ges. Nu gavs det, så vi dansade. Påpassligt fotograferade av kvällens fotograf dessutom. Det ser arrangerat ut men vi var helt ovetande om att han var i närheten. Så tydligen ser vi så där tjusiga ut helt naturligt 😀

Helgens musik: Bandet på festen utnämnde sig själva som världens bästa band. Nåja, det kan dom väl få tro. Fast det var dom sannerligen inte. Men det fanns musik i alla fall, även om den var alltför ”storbandig” för min smak. När dom slutade drog nån DJ igång något teknostuk. Det var knappast bättre. I lördags hölls äntligen sista delfinalen av mello. Den bästa hittills och jag hoppas vinnaren finns bland dem så slipper vi skämmas.

Helgens film: Vi avslutade en kanonhelg med film. Såg Antman and the wasp. Kändes som lagom iq-befriad underhållning en trött söndagskväll efter en rejält innehållsrik helg. Men den var faktiskt överraskande bra! Smått rolig här och där också dessutom. Klart sevärd alltså. Efter det somnade jag tvärt!

Jubileum

Idag precis på dagen är det 40 år sedan vi, två unga ungdomar, blev ihop.
40 år alltså! Det anade inte de där två ungdomarna alls den där kvällen när det begav sig.
Så hurra för oss då!
Vi firade med att köpa en grej i glas … förvånande? Nä knappast. Vi köpte en blåvit Alvar Aalto vas. Det där finska ursprunget liksom.
Och så fick vi ut och åt gott. För övrigt en lugn och trivsam söndag bara!
Så nu kan vi påbörja nästa tiotal.

Jag är gift med en vinnare

Jo, för Maken vann!
Jag tar det från början. Vi gick på fest igår, typ en firmafest. Maken jobbar på ett pappersbruk sedan urminnes tider. Igår skulle man premiera medarbetare som ska få pension, de som har jobbat tjugofem år och så fanns nio kategorier som skulle utse en vinnare. I en av dem, ”mångfald och Inkludering” var Maken nominerad och i en annan även hans jobbarkompis.
Festen hölls i stadens kulturområde, Gasklockorna. En fantastisk plats för en fin fest! Vi hade också fått taxibiljetter med inbjudan och på bokad tid blev vi upphämtade och körda till festplatsen. Där minglades det med bubbel i den lilla gasklockan först. Alla nominerades namn fanns på en stor tavla, liksom bordsplaceringarna. Vi blev också fotograferade framför en skärm med företagets namn i värsta kändisstil. Det stående skämtet på minglet var”haha, jag kände inte igen dig med kläder på!” Det kan tolkas hur galet som helst men från att vara van att se sina arbetskamrater i overaller, skyddshjälmar och dylikt var det ett gigantiskt kliv till kostymer, klänningar, strassglitter och tjusiga håruppsättningar. Såklart.
Därefter var det dags att gå över till stora gasklockan för själva festen och leta upp sina platser. Borden stod tjusigt dukade och vid våra platser fanns menyn för kvällen samt ett fint häfte som visade si innehålla alla nomineringar med sina motiveringar. Där kunde vi för första gången se anledningen till Makens nominering. Det stod fina saker, som att han utmärkt sig inom säkerhetsarbete, att han med ett rakt och uppriktigt sätt fick nya medarbetare att känna sig behövda, en fantastisk handledare som inkluderar och lär ut … Ja, det var inte utan att vi fick torka en tår i ögonvrån efter det!

Maten vi serverades var fantastisk! Vinet välvalt och serveringspersonalen var proffs. Från scenen varvades det med musik och prisutdelningar. När det blev dags för årets Rokkieutdelningen höll vi andan en stund innan det stod klart att Makens unga kvinnliga jobbarkompis faktiskt blev vinnaren! Välförtjänt och så roligt! Att unga tjejer väljer den typen av mansdominerade yrken och gör det bra och dessutom uppmärksammas för sitt kunnande är fint. Maken började bli allt mer nervös, men jag kände mig stabilt säker. Klart han skulle vinna liksom. Vi satt vid ett vinnarbord redan med jobbarkompisens vinst. Efter varmrätten blev det så dags för Makens kategori. De nominerade presenterades, och så ”Och vinnaren ääär …” i bästa Oscarsgalanstil … sedan lästes en kort motivering upp. Redan där stod det klart att det skulle bli Makens namn som ropades upp! Häpen, rörd och stolt klev han upp på scenen och hämtade sitt pris. Och jag satt lika rörd och stolt på min plats. Och tog en massa bilder. Och messade Dottern (som befinner sig i Polen på fotojobb). Klart han vann! Han har verkligen förtjänat det!
Efter alla priser och all god mat och dryck blev det tid för lite dans och lite mer mingel och gratulationsmottaganden.
Tillslut kände vi oss nöjda och trötta och ringde efter en hemtaxi. Se det var en riktig fest det.

Klädsel kavaj

Idag är det festdags! Stor fest i ett av stans festområden där det ska bjudas på mat och underhållning och prisutdelning där Maken är en av de nominerade.
Så fort en dylik inbjudan landat i ens medvetanden föds tanken;
Vad i hela friden ska jag ha på mig?
På inbjudan stod ”Klädsel Kavaj” och bara det fick Maken att hicka till. Han är inte känd för att vara någon stilikon. Hans garderob innehåller ett femtiotal T-shirts. De flesta är svarta och innehar stora tryck av olika slag över hela framsidan och ibland också baksidan. Där finns ett fåtal bortglömda skjortor som aldrig används och nån enstaka tröja utan dylika tryck. Garderoben har i princip aldrig innehållit nån kavaj och om det har det, var det en tillfällig kavaj för ett specifikt tillfälle och den har i så fall fått respass kort efter användningen. Därtill har han nog aldrig mer än på vårt bröllop använt en hel kostym. De byxor som finns i garderoben är enbart jeans och då också enbart Levis 501. (jojo) Klädsel kavaj alltså. Det är efter denna utläggning en redig utmaning, det förstår alla!
Enligt egen utsago skulle han aldrig i livet köpa nån kostym för eventet, han skulle ha svarta jeans, nån av de gamla tråkiga skjortorna med en av nämnda T-shirts under. Han skulle möjligen köpa en kavaj. En billig.
Dottern suckade över detta beslut och tog sig an uppgiften att styla gubben. Hon fixade en snygg gul och svartrandig skjorta till honom i julklapp och gav order om vilken sorts tröja som skulle finnas under. Det paketet öppnades inte med ett jubel precis. Sen tog hon med honom till stan och provade kavajer. Han kom hem med en riktigt snygg grå, som passade väl till skjortan. (Och de svarta jeansen kom vi inte ur!) Han provade kavaj och skjorta med ogillande min. Påstod att det var obekvämt och jobbigt, att han minsann tänkte ta av sig den så fort han satt sig vid anvisad bordsplacering. Okej, huvudsaken att den är på när vi kommer och ifall han ska upp på nån scen och ta emot pris.
Jag då? Jag beställde hem en svart spetsklänning med vidd i kjolen och ett par högklackade stövlar. Mitt svåraste beslut blir vilka smycken jag ska ha till. (alla som sett min gedigna smyckesamling vet att det kan bli ambivalent) Jag köpte ett par glittriga halsband också, men insåg snabbt att dessa var helt fel. Nåja, jag har som sagt gott om alternativ.
Nu ska dan ägnas åt diverse. Sen ska vi snygga till oss, ta ett glas vin och invänta förbokad taxi!

Uttryckt

Man kan vakna en vanlig morgon och ha mycket på hjärtat. Eller har man det på hjärnan? Eller sitter det rentav på tungan?
Om man har nåt på hjärtat är det något man gärna vill få sagt, något man har behov av att uttrycka. Att ha nåt på hjärnan kan vara rätt irriterande för det har liksom fastnat. Kanske den där skräpiga låten man helst ville glömma. Och om man har det på tungan är det det där man ville säga men inte riktigt kommer på vad det heter eller hur det skulle sägas. Egentligen är det väl rätt konstiga uttalanden. Men man är så van med dem att de känns väldigt logiska. Byter man språk i dem blir det väldigt märkligt. Sånt där går inte att översätta rakt av.

Många har en sån där lista på saker de vill hinna göra i livet. Fyllt av utmaningar och äventyr och mäktiga upplevelser kanske. En sån Bucketlist alltså.
Uttrycket verkar komma från ett engelskt uttryck för att dö; ”kick the bucket” … att liksom sparka undan hinken och låta repet göra sitt. Känns som ett långt språng från att sparka undan hinken i det sorgliga syftet till att lista sina drömmar men ja, ja.
Jag har ingen sån där lista och kommer nog aldrig att ha nån heller. Det finns helt enkelt inget i mig som längtar efter äventyr och upplevelser eller diverse utmaningar i en sån utsträckning att jag behöver göra en lista över dem. Min alternativa lista skulle antagligen bli fullständigt dötrist för vissa. Den skulle bara innehålla en väldig mängd lugna och rofyllda aktiviteter. dessutom älskar jag att bara vara hemma.

Och så föll pusselbitarna på plats … som jag hatar detta uttryck. För det första, det finns inga pusselbitar som faller på några platser. Man lägger dem.
Just nu är det så populärt att lägga pussel i alla möjliga sammanhang att det får mig att gnissla tänder så fort jag hör ordet. Det där livspusslet … och bitarna som faller eller saknas eller hittas eller … ååååå. Jag orkar inte! Lägg ett vanligt pussel och sluta metafora över det.

Ett annat uttryck som tenderar att bli oerhört tjatigt snart är ”du skojar” Eller variationer därav som”skojar du med mig” eller ”skojar du” Oavsett variation så framförs dessa i förvåningens tonfall. När någon blir riktigt, riktigt häpen. Tydligen har wow och oj tappat kraft.

Det i dagarna aktuella (tack vare mello) uttrycket ”nu kööör vi” är så plågsamt jobbigt. Vart fan ska vi köra? Så fort nåt ska påbörjas ska det köras. Och med det där låga utdragna ööet blir det kraftiga skavsår i språkbalken på mig.

För att inte tala om allt som hjärtat är inblandat i språkmässigt! Hjärtat sitter där det sitter. Det sjunker inte, det landar aldrig i magen, det hoppar inte omkring och det sitter speciellt aldrig i nån halsgrop. Hjärtat är fast förankrat i bröstkorgen där det har sin specifika blodfyllda uppgift och inget annat!

Vi har tydligen känslorna fast förankrade i olika kroppsdelar. Vi tenderar att fastna i uttryck som tjatas sönder och samman till nån finurligt typ uppfinner ett nytt och snart är även det på allas läppar (ha). Vi gillar också metaforer och beskrivande uttryck som ska fastställa det vi egentligen menar och känner starkt för. Men variation, det är vi inte mycket för.

Tröjtok

Jag har ju helt helt klart fått dille på islandströjorna måste jag säga. Så fort jag gjort klar Dotterns julklappströja beställde jag garn till nästa. Det skulle bli en kofta till mig själv. Då stickar man en tröja runtom på rundsticka precis som de andra. Men man lägger till några maskor mitt fram. Sedan när tröjan är klar virkar man genom maskorna på sidan av dessa extra maskor och därefter … med ett djupt andetag sätter man saxen i stickningen och klipper upp den! Det var första gången jag gjorde något sånt. Kändes hur läskigt som helst att börja klippa i det jag nyss stickat klart. Men det funkade! Och när tröjan väl var en kofta var det dags att plocka upp maskor längs kanten och sticka kant för knappar och knapphål.

Jag fyndade knapparna på loppis! Sydde i dem direkt och beställde genast mer garn. För jag hade lovat bort ett gäng tröjor! Svägerskan skulle få den första. Givetvis började jag så snart garnet var hämtat. Det gick snabbt att göra den klar. Vanans makt kanske, knappt tre veckor senare var den färdig för leverans. 

Nu står jag dock och stampar lite i spiltan. Det är fler än jag som lider av samma dille så garnet är slut! På Island spinner man garn för fullt just nu. Jag hoppas kunna beställa mer innan veckan är slut så jag snart kan påbörja den som Brorsan vill ha. Därefter står BrorsDottern på tur …
Nu har jag också köpt en bok med fler mönster på islandströjor så jag får lite variation.

Passade på att ta en bild på mina fyra mästerverk innan jag postade Svägerskans. Råkade ha Dotterns tröja här hemma också. Känner mig riktigt stolt över dem.

Jag uppdaterar väl lite

När bloggen stått öde och tom har livet ändå rullat på i vanlig fart. Jag passar alltså på att sammanfatta en aning!

Vi började året lite som vi avslutade det förra, med att fira jul! Jo, faktiskt. Originaljulen firades på rätt datum och så, men här på hemmaplan. I regel firar vi jul hos Brorsan men i år stannade vi på varsitt håll. En dag före jul möttes vi på en parkering i ett slags halvvägs vi och Brorsan, för att vi skulle få hem mamma på besök hela julen. Det var trivsamt på alla vis! När hon så skulle hem igen efter julen passade vi på att ta med en kasse julklappar för att fira den gånga julen med hela BrorsFamiljen.

Dessutom firade vi två missade födelsedagar, ett husköp och en nästan åttioåring, samma helg!  Allt på en gång liksom. Brorsonen och Flickvännen hade skaffat sig ett fint hus som vi ännu inte sett annat än på bild. Där passade vi på att ha julfirandet och gratulerandet av mamma som skulle bli åttioåring helgen därpå.

Därtill gladdes vi alla åt en fin nyhet som levererades oss via telefon på julafton. Den innebär tillökning i familjen. Japp! Det kommer att göra att jag kan titulera mig GammelFaster innan hösten. Brorsonen var mycket nöjd över att få ge mig den titeln! GammelFaster planerar redan för vad hon ska sticka till bebisen såklart!

Januari ägnade vi oss mest åt att tömma Dotterns lägenhet. Hon gick och blev Sambo redan i november och flyttade lite smått i taget. Under de tre månader som hon hade av uppsägningen inträffade ju också julen mitt i, då flyttjobbet stannade av helt och hållet. Men vi hjälptes åt och hade innan utsatt datum lägenheten tom och städad och nycklarna överlämnade. Äntligen utbrast vi allihop i gemensam suck. Flytta och flyttstäda är inte det minsta roligt. Men nu är hon på plats ordentligt hemma hos Pojkvännen.

Här hemma hände inte speciellt mycket. Mest lugn och ro faktiskt. Inga stora projekt överhuvudtaget. Bara en del smått pyssel. Själv gjorde jag egentligen inte mycket annat än att sticka på nåt stickprojekt varje ledig stund.

Och så blev Maken nominerad! Och med det kom en tjusig inbjudan. Pappersbruket där han jobbar som reparatör ställer till med stor fest med anledning av nomineringarna och därmed prisutdelning i ett gäng olika kategorier för medarbetarna. Maken kan få pris i kategorin mångfald och inkludering minsann! (och hans närmsta jobbarkompis är också nominerad i kategorin årets rookie! Det är en ung tjej, som dessutom är den första kvinnliga certifierade reparatören inom företaget. Tänk det!)  I inbjudan är han tillåten att ta med sig någon och på fredag är det dags! Då går vi på fest. 🙂 Vi har båda skaffat oss lite tjusiga kläder för evenemanget och ser fram emot en bra kväll där rätt personer går hem med priserna.

Jamen typ så!