och har knappt tid, eller lust heller för den delen, att göra nåt annat.
Precis lagom till julafton var jag färdig med Dotterns islandströja. Den var ingen överraskning för henne precis. Hon hade ju själv valt färgerna och provat min tröja för att välja en lämplig storlek på sin. Men hon visste inte hur långt jag hunnit.

Torsdag innan jul satt jag och fäste alla trådar (det blir ett gäng trådändar i färgbytena) för att också kunna tvätta tröjan och hinna få den torr i tid. Det är lång torktid på blöt ull kan jag säga! Men torr blev den allt och inslagen.

Dottern kunde alltså packa upp ett paket med hemstickad islandströja i sina älskade retrofärger. Den passade henne bra också! Sen återstår det att se om hon kan använda den eller om hon tycker att den kliar och sticks … som Lotta på Bråkmakargatan.

Varvat med denna min andra islandströja stickade jag även en poncho som en kompis beställt. Jag hann klar med den innan jul också. Ponchon satt perfekt och jag var riktigt avundsjuk på den. Vill också ha en sån ju 😊 Får väl lösa det.
Därtill vispade jag fram ett par sockor till Dotterns pojkvän. Även dessa hamnade i ett paket!
Jaha, sen då? Julen är slut och året är nytt men jag har stickningar kvar. Eller rättare sagt, jag har såklart påbörjat nya. Jag känner mig så naken och rastlös utan garn på stickorna.

En blivande sjal i lite silvrigt garn som jag tänker ska vara färdig till en större fest vi ska på framöver.
Innan året hann ta slut slank jag också in på garnbutiken i stan och fick med mig en kasse islandsull … igen. Påbörjade nummer tre som ska bli kofta till mig själv.

Det här islandströjstickandet är så vansinnigt roligt och beroendeframkallande att det inte går att vara utan. Tydligen tycker de flesta av landets stickare detsamma eftersom garnet börjar sina i vissa färger. För mig är det tydligen också så beroendeframkallande att jag lovat att sticka tre till som ska levereras vartefter de färdigställs.
Så jag har garn i händerna, och planer på mer stickning, allt är bra.