Klockan på väggen framför mig tickar så där ljudligt som en klocka bara gör när man nyss medvetandegjort den. Däremellan hör jag den knappt längre. Den bara är där och går. Lite efter golvdraget faktiskt men jag har lärt mig att lägga till det som saknas för att veta den rätta tiden. Nu är det inte just tidsangivelsen som är anledningen till den klockan. Det är själva tickandet. Jag finner det rogivande och hemtrevligt. Som hemma hos mormor.
Vissa, typ Dottern, hatar tickande klockor. I alla tider här hemma har hon stängt av eller tagit batterierna ur klockor som väsnats för mycket. Eller gömt klockorna bland ljuddämpade material. I hennes barndom hade vi en stor brun sån tickande klocka. Med snidat klockhus, pendel och slag och extra allt. Kanske är det anledningen till hennes avsky för tick-tack? ljudet har liksom enerverat sig in i henne från tidig barndom.
Vägguret hade också ett redigt ljudande boing, boing i varje halv och helslag. Med schysst resonans i hela klockhuset. Föregicks alltid av ett snäpp i nån fjäder och så boingade den i gång. Klart hemtrevligt och mysigt (utom tolvslaget om sömnen inte ville infinna sig, då kändes det som att fanskapet aldrig skulle sluta slå) ljudade mig tillbaka till mormor och hennes gamla fina väggklocka i liknande stil. Vår var dock nytillverkad efter en sådan äldre modell och uppbringade aldrig riktigt samma charm. Maken såg till att urverket var regelbundet uppdraget med den stora nyckel som hörde till. Tills en dag inga uppdragningar hjälpte och det visade sig vara en liten pryl där inuti som var trasig. Klockan hängde tyst och stum på väggen ett bra tag innan den så småningom plockades ner och hamnade i dammigt läge under en hylla i källaren. Det blev aldrig av att söka reservdel och försöka laga. (numera är den uppsatt på väggen igen men i en helt annan funktion. (Kolla HÄR! om du blev nyfiken)
Jag gillar väggklockor och har testat ett antal olika genom åren men alla som tickade minsta lilla bannlystes raskt av Dottern. Speciellt den som hängde i hallen utanför hennes rum. Det är bra med klocka i hallen, så tiden är under uppsikt medan man gör sig i ordning tycker jag. Bara de inte tickar.
Numera bor Dottern inte här längre, men det händer titt och tätt att hon ilsket stegar in i bibblan och stoppar pendeln på väggklockan när hon hälsar på. Jag köpte just den klockan på loppis en dag och var så glad över att den villigt gick, nästan rätt, tickar fint och plingelingar stämningsfullt vid halv och helslagen. Den har också en uppdragsnyckel med sig och det jag som drar upp både urverk och ringandet regelbundet. Låt den ticka, låt den slå. Det är bara så mysigt!