Jobbar på med tröjan!

Det där med stickning blev genomgående under den där veckan hemöver.

Jag stickade i bilen medan vi åkte omkring, på båten, och i stugan både morgon och kväll. Även hos dem vi hälsade på. Stickpåsen hängde med hela tiden helt enkelt.
Det är extra rogivande att sitta och sticka vid en brasa eller i sällskap med någon annan stickare. En av vännerna är lika stickgalen som jag, så vi satt där tillsammans och stickade på våra olika projekt.
På fredagseftermiddagen när vi för en gångs skull kom lite tidigare till stugan sken solen generöst in över altanen. Trots blygsam temperatur var det lockande att sätta sig i altansoffan med stickningen. Jag virade in mig i en filt och tog med både ett glas vin och min stickning. Hur mysigt var inte det!

Allt detta stickande gjorde mig också helt i fas med gemensamhetsstickningen. När nya blogginlägget kom på torsdagen var min tröja färdig upp till armhålorna. Jag kunde alltså ta itu med ärmstickandet som den dagens inlägg påbjöd. Jag valde att sticka båda ärmarna samtidigt med en lång rundsticka och en teknik som heter magic loop.
Mycket behändigt sätt att få båda ärmarna klara samtidigt.

Nu är jag hemma igen men stickar på i samma takt och ärmarna i princip klara de också. Det fattas bara ett par centimeter på dem till full längd. Utmärkt inför veckans kommande blogginlägg alltså! Då ska tröja och ärmar sättas ihop till en enhet och själva mönsterstickningen påbörjas. Det blir spännande. Men så här långt grymt bra.

En liten vecka

En sån går i rasande takt. Speciellt om den är välfylld och alldeles bortrest som veckan som gick var.
Vi klev trötta upp före solen förra söndagen och stoppade våra grejer i bilen. Åkte norrut i mörkret. En bra spellista i stereon och behaglig värme i bilen och lite resglädje i sinnet. Och givetvis med stickningen i händerna för min del eftersom Maken helst kör hela vägen. När det så småningom dagades var det ett rejält skådespel utanför bilen. bra väglag och inte speciellt mycket trafik heller. Vi anlände därmed i god tid, stod nästan först i kön.

Det är en liten båt och resan över Kvarken, blå vägen mellan Umeå och Vasa, är kort. Finns inte mycket att göra på båten heller men vi hade hytt och sov i alla fall gott en stund. Hann också med att handla nåt (utan taxfreepriser) och fika lite.

Vi körde sedan iland bara fyra timmar senare och hade en timmes körning i mörkret innan vi kom fram till destinationen. Där handlade vi lite mat och lämnade av en grej vi haft med oss. Kom så småningom fram till stugan vi brukar låna. In med alla grejer och myste sen framför en brasa med lite smått och gott. Därefter bäddade vi lånad säng och somnade bums.

En vistelse i detta hemlandet innebär mestadels besök hos släkt och vänner. Många sådana. Därmed också en hel del kaffe!
Vi startade varje dag rätt så tidigt i stugan. Hyfsat morgonpigga båda två. Jag gjorde i ordning en brasa i spisen så fort jag fått sömnen ur ögonen. (det är jag som är pyromanen i familjen) Sen satt vi med kaffekoppen vid brasan och unnade oss en långsam start på dan. Jag hann också med en stunds stickning. En morgon gick jag ut till bastun och eldade i den också. Det är en start på dagen som man bara kan drömma om.
Förmiddagarna och eftermiddagarna ägnade vi sedan åt folk som inte jobbade (och en del butiksbesök). Kvällarna var tillägnade de som jobbat under dagen. Mycket prat och skratt blev det.
Oftast kom vi tillbaka till stugan först i sena kvällen. Hann med en stunds soffhäng vid teven, eventuellt ännu en brasa och lite kvällsfika och givetvis lite mer stickning. Och på det viset går en liten vecka hur fort som helst.

På fredagen hade värdfolket också fått helg och gjorde oss sällskap i sin fina stuga. Först en gemensam god middag, som vi också lagade tillsammans. Under tiden värmdes både bastu och badtunna upp till trivsamma temperaturer. Det var redan rejält mörkt när vi klev i tunnan. Nån liten minusgrad och ett glest snötäcke över gräsmattan förhöjde känslan. Kan säga att det var hur härligt som helst och otroligt avkopplande i det varma vattnet. Lite bastu på det och så trivsamt kvällshäng inne i stugan.

Ja, plötsligt var veckan slut. Vi packade ihop våra grejer … och allt som vi inte köpt. Jo, vi skulle verkligen inte handla nåt hade vi bestämt innan vi åkte. Det gick sådär. En del glasgrejer och ännu en muminmugg … ja. Hade också lyckats haffa ihop en hel låda med gamla saker från mormor.

Innan gryningen hasade vi ur sängen följande söndagsmorgon. Packade bilen och fick i oss lite frukost innan vi sa hej då. Vi åkte tillbaka till båten som tog oss över till hemsidan. Ägnade resten av dagen åt att köra alla milen hem.

Nöjda och trötta efter en mycket bra och trivsam men intensiv vecka. Riktigt, riktigt nöjda!

Dags för Islandströja!

Jag har länge velat ge mig i kast med en Islandströja och sett blev ett bra tillfälle nu när en knitalong av precis en son startade. I blogginlägg fås tips och trix på hur man gör även om man skulle vara en ovan stickare. Jag har stickat mycket och en hel del tröjor, men tekniken som används till denna är delvis ny för mig. Så förutom tröjan blir det nya färdigheter.
Första steget i denna gemensamhetsstickning var planering. Jag skrev ut mönstret, som generöst nog är gratis just nu. Sen grunna över färger på garn. Jag ritade upp en del av mönstret och färglade det för känna in mina valda färger. Sen kastade jag in en beställning och väntade.
Några dagar senare kom härligheten.

Mina fyra färger kändes helt rätt. Givetvis kunde jag inte hålla mig från att genast prova. Så jag hämtade mina stickor och lade upp till en ärm. Det är ett bra sätt att testa stickfastheten på, istället för att göra bara nån lapp. En ärm behövs ändå liksom och skulle fastheten vara fel är det inte så mycket att riva upp. Jag har inte stickat i just detta garn förr men wow, det blir inte sista. Helt fantastiskt att ha i händerna.

Med möda lade jag det ifrån mig när jag var nöjd med stickfastheten. Själva knitalongen skulle börja en vecka senare och jag vill vara i fas med den.
Dessutom var inte min pågående stickning klar heller. En tröja i fina monokroma ränder.(jag är inte mycket för grälla färger i klädsammanhang) Det var i en tunnare ull som jag fyndade på loppis för en tid sen. Nystanen har legat i lådan och bidat sin tid. Mönstret till den tröjan krävde egentligen tjockare garn men jag räknade om det för att få ihop en lagom stor tröja.
Stickade som en tok för att bli klar sista dagarna. När blogginlägget som startade stickningen av Islandströjan släpptes, hade jag fortfarande den hel del ärm kvar på min andra tröja och att sy ihop hela plagget också. Min islandsstickning fick allt vänta, hur den än kallade och lockade på mig. Så bet jag envist ihop och stickade på. Men fram på eftermiddagen drog jag på mig en randig tröja! Skam den som … och så vidare.

Mycket nöjd med mig själv! Den blev precis som jag tänkt.
Och när kvällen kom satt jag äntligen med en påbörjad islandströja i händerna. Musse hjälpte till! Nu är det bara att sticka på. Under tiden finns det sällskap på både bloggar, Facebook och Instagram som håller på med samma sak. Hjälpen är alltså nära om det behövs.

Totalt stickgalen

Såg en sån där ”skylt” nånstans på sociala medier häromdan. Minns inte ordagrant men typ … jag är stickberoende och håller på att avvänja mig … Skoja bara jag har redan beställt mer garn …
Precis så är det. Garn finns och mer vill jag ha. Stickningarna ligger och dräller överallt i huset emellanåt. Jag har minst fyra olika igång just nu. En lång, lång halsduk till Dottern, ett par sockar till mig, ett par vantar till mig, en tröja. Sett en annan sån skylt också- ”ge mig mitt kaffe och min stickning och backa långsamt därifrån!” Där nånstans befinner jag mig 🙂
Och därför påbörjar jag i alla fall en femte stickning som ska bli en Islandströja. En så kallad Riddari. Har länge velat sticka en sån och fick syn på en nystartad ”Knitalong” på Instagram en dag. Alltså en sticka-med om det ska översättas rakt av!
Någon driver alltså en gemensamhetsstickning via sociala medier. Där får man tips och råd och gratis mönster via en blogg. Alla som vill vara med taggar sina inlägg med gemensam tagg så man kan delta i varandras projekt, och i en fb-grupp kan projektet, tekniken och mönstret också diskuteras. Bra tillfälle att passa på att sticka sin första Islandströja alltså.
I det första blogginlägget fick vi tips på nödvändiga förberedelser. Hur storleken ska väljas, vilket garn som ska köpas och därefter tid att fundera över färgval och att skaffa allt som behövs därtill. Stickor och sånt har jag givetvis och garnet fanns på nätet. Jag grunnade en stund på vilka färger jag ville kombinera och landade i en mörk skala. Svartgrå tröja med skogsgrön, ljusgrön och grå detaljer i mönstret. Mitt garn anlände i torsdags och jag lade genast upp till första ärmen. Bara för att få testa stickfastheten och se att den överensstämmer med mönstret. Det kommer att bli ett himla roligt projekt. Garnet, som naturligtvis är Isländsk ull, är fantastiskt att ha i händerna. Jag älskar att sticka i ull! Det är skönt att hålla i, doftar gott och blir så vackert i de sammanlänkade maskorna. Vissa garner med acryl och konstigheter i gnisslar och knorrar på stickorna men det gör aldrig ullen. Den ligger mjukt och följsamt i stickningen och är underbar att arbeta med. Nu vill jag bara sticka på! Men innan nästa blogginlägg kommer, där själva stickningen faktiskt ska påbörjas, skyndar jag mig att sticka vidare på min andra tröja. Den kräver inte lika mycket uppmärksamhet som en Islandströja kommer att göra. (Framförallt när jag kommer till det mönsterrika oket.) Jag har en liten vecka på mig att göra klar denna tröja och det är ännu en bit av bakstycket och båda ärmarna kvar. Får väl se om jag hinner. Annars får den ligga som vid sidan av stickning en tid. Ibland är det bra med något som inte kräver så mycket tankeverksamhet. Som bara går på i händerna. Stickning alltså! Det är livet det.

Det där med Mumin och muggar

Jag är som tusentals andra , världen över faktiskt, samlare av dessa barnsligt glada muggar. Bara i år har det släppts sex olika motiv och ja, klart jag har dem alla. Inklusive den där översta som blev en superhajp när den bara såldes under ett enda dygn.
Igår anlände årets vintermugg. Med Mumin i snön. Väldigt olikt alla andra motiv med en dämpad färgskala men himla fin!

Jag har många, typ ett femtiotal av motiven, men det lär ska finns över åttio. Men jag har heller ingen ambition att ha alla. Vissa är alltför dyra helt enkelt. Jag nöjer mig med att samla vartefter de nya kommer och samlar inte bakåt i tiden. Priserna skjuter i höjden rent hysteriskt på vissa av de där som slutat tillverkas eller sålts som specialmugg av begränsad utgåva. Men. Man bör låta etiketterna lapparna sitta kvar och ställa sina oanvända muggar i hyllan. I väntan på denna prisökning. Men visst är det imponerande att se de som verkligen fått ihop en komplett samling av både dyrgriparna och de allra nyaste.

Jag tar i regel bort den, etiketten, diskar muggen och ställer den i skåpet bland de övriga. Använder dem alla till att dricka något ur! Ja, nästan alla. Ett fåtal har jag trots allt behållit med etikett och ställt till prydnad. Den där från endagsförsäljningen i somras står till och med i sin kartong och syns inte alls. Bara för att liksom. Egentligen mot min princip att saker och ting är till för att användas.

Det är också väldigt många som ägnar sig åt att ta fantasifulla och vackra bilder med en eller fler av muggarna. Genom att ställa dem i färgskala, hoplagda i cirkel eller hjärtform eller placera in dem i något slags sammanhang. Man hittar mängder av fantasi och kreativitet kring dessa muggar på Instagram om man vill fascineras av hur en mugg kan bli så framträdande.
Jag brukar ta såna här bilder med mina.


Etikettlösa med kaffedräll! Jag samlar faktiskt mest för nöjet att använda dem och inte för nåt kommande värde. Men visst. Helt oförhappandes har priset ökat på vissa av muggarna även i mitt skåp. Jag har ställt undan de som klassas som dyrast trots att de inte längre har sin etikett. Oklart vad priset blir då. Nu har jag inte tänkt sälja dem i alla fall, men jag vill heller inte att de ska gå sönder. Eftersom de inte längre tillverkas och blir svåra och dyra att ersätta. Det händer att jag själv dricker ur dem ibland men då får jag skylla på själv (som Svärfar sa) om den skulle krascha. Gäster får dricka ur de nyare, billigare, för att slippa känna ångest om nåt skulle hända. Vem kunde ha anat detta, när jag på nån gång på nittiotalet köpte mina första muggar en semesterdag i hemlandet! Då köpte jag dem för att jag alltid gillat Mumin, enda sedan barndomen och för att Dottern var liten tös. (Hon hade sin egen Muminservis för barn också givetvis.) Köpte bara fyra av muggarna då, Mumin själv, Muminmamman och pappan och Lilla My. Det räckte så! Ha! Det spårade raskt ur.

Fredagskväll och ljusen är tända

Fredagar kan innehålla olika saker av varierande art.
Dagen har innehållit en begravning på avstånd. En Morbror fördes till avsked och jag tände ett ljus och var med i tanken eftersom jag inte kunde närvara på annat sätt.
Jag hann också med att hämta hem ytterligare en ny Mumin-mugg. Hade förhandsbokat årets vintermugg för flera veckor sedan och nu har jag den hemma. Det blev den sjätte nya muggen bara i år …
På eftermiddagen har en kvick tekniker hastat runt och bytt ut vårt hemlarm. Det krävde att mängder av glasgrejer flyttades för att han skulle slippa jobba som i glasbutiken när larmprylarna skulle monteras. Inget ont som inte och så vidare. Hyllorna och tillika grejerna blev dammade och ordentligt putsade och inordnade i nya konstellationer. Nu är allt på plats igen. Och jag har tänt en massa ljus i dessa nyputsade glas. Det är så trivsamt så.
När det var gjort satte jag mig in i ett färgval. Jag tänker hänga på ett kitalong! Man stickar en tröja i sällskap av andra stickare via sociala medier. Får tips och råd via en blogg, kan ställa frågor om man behöver och kan lägga ut egna bilder under gemensam tagg. Ska bli spännande. Första delen är igång och där kan mönstret skrivas ut och grunnas över storlek och garnfärger. Jag kom till ett beslut och fick iväg en garnbeställning. Ser fram emot att få hem den beställningen!
Därefter gjorde vi slag i planeringen av en resa till det där gamla hemlandet vi inte besökt på ett par år. Blev inget i somras, fast vi tänkt det, eftersom bilen behagade tjafsa och sånt. Nåja, nu ska det ske. Det blir en senhöstvecka. Där mycket ska hinnas med.
Nu är det teveslapp resten av kvällen med dom där idolerna. Lite så där i bakgrunden, jag är inte så superkoncentrerad utan sitter med annat som typ det här. Men det är bra det också!

Tick-tack

Klockan på väggen framför mig tickar så där ljudligt som en klocka bara gör när man nyss medvetandegjort den. Däremellan hör jag den knappt längre. Den bara är där och går. Lite efter golvdraget faktiskt men jag har lärt mig att lägga till det som saknas för att veta den rätta tiden. Nu är det inte just tidsangivelsen som är anledningen till den klockan. Det är själva tickandet. Jag finner det rogivande och hemtrevligt. Som hemma hos mormor.
Vissa, typ Dottern, hatar tickande klockor. I alla tider här hemma har hon stängt av eller tagit batterierna ur klockor som väsnats för mycket. Eller gömt klockorna bland ljuddämpade material. I hennes barndom hade vi en stor brun sån tickande klocka. Med snidat klockhus, pendel och slag och extra allt. Kanske är det anledningen till hennes avsky för tick-tack? ljudet har liksom enerverat sig in i henne från tidig barndom.
Vägguret hade också ett redigt ljudande boing, boing i varje halv och helslag. Med schysst resonans i hela klockhuset. Föregicks alltid av ett snäpp i nån fjäder och så boingade den i gång. Klart hemtrevligt och mysigt (utom tolvslaget om sömnen inte ville infinna sig, då kändes det som att fanskapet aldrig skulle sluta slå) ljudade mig tillbaka till mormor och hennes gamla fina väggklocka i liknande stil. Vår var dock nytillverkad efter en sådan äldre modell och uppbringade aldrig riktigt samma charm. Maken såg till att urverket var regelbundet uppdraget med den stora nyckel som hörde till. Tills en dag inga uppdragningar hjälpte och det visade sig vara en liten pryl där inuti som var trasig. Klockan hängde tyst och stum på väggen ett bra tag innan den så småningom plockades ner och hamnade i dammigt läge under en hylla i källaren. Det blev aldrig av att söka reservdel och försöka laga. (numera är den uppsatt på väggen igen men i en helt annan funktion. (Kolla HÄR! om du blev nyfiken)
Jag gillar väggklockor och har testat ett antal olika genom åren men alla som tickade minsta lilla bannlystes raskt av Dottern. Speciellt den som hängde i hallen utanför hennes rum. Det är bra med klocka i hallen, så tiden är under uppsikt medan man gör sig i ordning tycker jag. Bara de inte tickar.
Numera bor Dottern inte här längre, men det händer titt och tätt att hon ilsket stegar in i bibblan och stoppar pendeln på väggklockan när hon hälsar på. Jag köpte just den klockan på loppis en dag och var så glad över att den villigt gick, nästan rätt, tickar fint och plingelingar stämningsfullt vid halv och helslagen. Den har också en uppdragsnyckel med sig och det jag som drar upp både urverk och ringandet regelbundet. Låt den ticka, låt den slå. Det är bara så mysigt!