Jag stannar ute på altanen efter en sen middag. Hela dan har innehållit en överlevnadstemperatur jag nästan glömt att vi kunde ha. Redan i morse överraskar den mig när jag kom upp genom att inte vara som en vägg att jobba sig genom. När jag får upp altandörren blir jag stående på trappan i djupa andetag så länge att KattGrabbarna behöver ta till den stora rösten för att få sin frukost. Luft! Sval och underbar! Kaffet smakar bättre än någonsin där ute.
Nog blir det varmare, men inte värre än en vanlig sommardag. Kvällen kommer med en svalka som placerar sig nedan tjugonivån! Så jag häpnar och öppnar för korsdrag så snart solen duckat bakom hustaken. Det går att röra sig utan att svettas och luften känns generös!
Nu hopar sig också molnen och plötsligt trippar små droppar över taket.
Vågar vi tro att det är över nu? Denna bölja av hetta som antastat oss så länge. Eller är det bara en hånfull paus? Jag hoppas det är över. Vill inte ha mer nu.