Gick raka vägen ut i morse, klockan var knappt mer än sju men jag hade sovit klart. Kände mig pigg. Stod en stund på altanen och begrundade dagsläget. Blir ännu en varm dag. Fick syn på luktärterna jag planterat där jag grävde upp en ovillig rosbuske i början av sommaren. Rosen Louise Odier var utlovad att växa och blomma ymnigt. Icke! Den var liksom en lång pinne och en kortare pinne med klent av både blad och blommor, fast den haft några år på sig. Först beskar jag den hårt i hopp om tillväxt, men den lovade liksom skvatt inget i alla fall. Så jag högg ner spaden runt om och petade ur den ur sin växtplats. Slipp då liksom. Hävde ner den i en hink med lite vatten och där stod den och skämdes ett par dagar. Kom väl på bättre tankar. Liksom jag. Okej då, du får en chans till! Grävde ner henne på ny plats, soligare och mer skyddad plats och klippte ner ännu hårdare. Den skulle lockas till att växa om den klipptes hårt sa trädgårdsexpert på teve. Han visste tydligen vad han pratade om och rosen insåg väl sin sista chans! Nu växer den, rejält på nya stället.
Gropen där den stått fick min lilla nyinköpta luktärtsplanta istället ta över. Jag brukas så egna frön, speciellt luktärter. Men vintern var snörik och kall, kändes evig. Inga frön såddes. Jag köpte alltså en planta istället och den fick också ta över växtstödet som Maken tillverkat, som skulle hålla om den ymniga rosen. Jo jo … Den håller nu istället om den ymniga luktärtsplantan som har växt sig hög upp genom hela sitt stöd vid det här laget (inte bara halva som på bilden). I morse var den helt översållad med blommor. Jag plockar små buketter i den varje dag. Luktärter har den magnifika egenskapen att de blommar mer och mer, ju mer man plockar. Det finns alltså en och annan bukett inne redan. Men så fullt med blommor som det var i morse har det inte varit tidigare. Men så får den också extra omsorg för att den förtjänar det. Den där extra vattenskvätten som inte allt annat får (på grund av torkan) och näring därtill.

Just torkan är en mardröm för en blomälskare som mig. Regnvatten var det länge sen vi såg och mina tunnor skramlar tomma. Vi manas till att spara på dricksvatten. Men inte kan jag förmå mig till att låta alla blommor torka bort. Jag vattnar så sparsamt det bara går och bara de nödvändigaste. Rabatterna får till stor del klara sig ändå. Nån extra skvätt på en del nyplanterat bara.
Vi är så vana med allt detta dricksvatten att vi slösar med det helt självklart. Nu försöker jag spar alla småskvättar och de bildar faktiskt en redig mängd dagligen bara de väl uppmärksammats. När jag kokat kaffevatten till exempel och det blir en skvätt över som inte ryms i kannan. Den sparar jag i vattenkannan istället för att bara hälla i vasken. Eller den där slatten bubbelvatten som inte blivit urdruken tappat kolsyran. Den häller jag i vattenkannan. Vattnet jag kokat potatis eller grönsaker i hamnar också i kannan. Eller vattnet som tappas för att mana fram varmare vatten. En ansenlig mängd kallt vatten går till spillo i väntan på det varma! Jag stänger också nogsamt av kranen vid tandborstning, i duschen medan jag schamponerar håret och liknande. Försöker spara där det går att spara, så att skvättarna kan användas till törstiga blommor istället.
Hoppas verkligen det blir regn snart för värre än torkande växter är torkande skogar och skogarna brinner just nu. Det är en sån deprimerande tanke att jag knappt förmår ta in den. Så om nån kan en regndans! Dansa för sjutton. Vi behöver vatten!