Det är lätt att bli poetisk en sommarmorgon medan temperaturen är behaglig och snudd på sval och när det där speciella ljuset är överallt och glittrar i blombladen. Sveper genom huset och hittar skrymslen, belyser plötsligt nåt likt en stråklastare på en scen.
Jag och ljuset, vi är som de där motsidorna på magneterna. När andra hyllar ljusets ankomst sörjer jag mörkrets frånvaro. Längtar omedelbart till november igen. Saknar allt sammetsmjukt mörker.
Grannen har målat huset denna sommar. Tidigare var det blekgult med betoning på blekt eftersom det stått och behövt färg rätt länge. Nu är det solgult och gassar in genom mina fönster ikapp med solen från andra hållet varje morgon. Och jag kryper upp ur källarmörkret med trötta ögon och känner mig vampyraktig (inget sug efter blod dock, bara vanligt kaffe) och vill dra ner allt mörkläggande omedelbart för att värja mig. (Hade han rådgjort med mig innan målning hade föreslagit svart, eller falurött åtminstone, färger som aktar sig för att reflektera solljus)
Men så skärper jag mig och tänker att ljuset är livet och efterlängtat och hyllat och liknande … (o)sanningar. Och går ut på altanen och känner dofterna av sommar i allt. En lätt bris, skuggspelet mot paviljongtyget, rasslande björklöv och ett överflöd av blommor. Just blommorna blir kontrasten. Att jag älskar dessa ljuskrävande ting men inte själva ljuset.
Visst är sommaren skön, i valda delar. Att slippa ha alltför många plagg på sig, att kunna sitta ute en sen kväll eller tidig morgon. Använda uterummen jag ordnat med i trädgården. Och just blommorna, alla dessa blommor. Men därtill finns också värmen, det kvava, jobbiga i värmen. Ljuset, det skarpa krävande. Myggen, fästingarna och diverse andra småkryp av irriterande art inte att förglömma. Eller mikroskopiskt små kryp som ger sig på mina blommor och fräckt tuggar i sig bladen.
Jag står en stund på altansteget med kaffemuggen, söker av trädgården. Efter det svalaste, skuggigaste och därmed behagligaste stället att vakna ordentligt på. Ser den trivsamma korgstolen och får genast en katt i famnen. Så ja.
Därifrån har jag utsikt över halva trädgården. I skydd av de ymniga björkarna sitter skogsduvan och rullar tungan. Alla grannars barn är ännu inomhus (tack och lov för sommarlovs-barnteve). Det gör tystnaden härute vilsam. Skatan som bor någonstans i närheten landar frimodigt på behörigt avstånd. Den har fått vatten i ett emaljerat fat, eftersom den försökte bada i en kastrull häromdan. Katterna tror att fatet med vatten är deras nya och större och förbättrade drickskål. Jag låter dem tro det, de kan gott dela med skatan. Även humlor och liknande surrande trädgårdsarbetare har fått en skål vatten. En mycket mindre skål, fylld med sten och glaskulor för dem att landa på och hitta vatten mellan. Vi måste värna om de minsta också.

Jag går in när kaffet är urdrucket. Katten har redan hoppat ur min famn för att jaga något som fladdrade förbi.
Dagen har bara börjat och snart släpps alla barnen ut. Huset behöver värmeskyddas, själv behöver jag göra något annat. Vad det nu ska bli. Lukta på mina blommor en stund kanske.