Det börjar alltid med lärarna. Kaxigt utropar de sommarlov medan vi andra knappt lämnat in semesteransökan än. Först ut är de finska lärarna jag känner och ser via sociala medier. De börjar vifta med tårna redan i begynnelsen av juni när vi andra inte ens sopat vintern av altanen än. Därefter de svenska lärarna jag har tillgång till via samma medie, hack i häl på sina finska kollegor nån knapp vecka senare men lika triumferande.
Kring midsommar börjar folk i allmänhet hälla upp rosén och skåla i motljus. Allt för att slå oss andra med häpnad bara för att vi ännu sitter med kladdiga kaffekoppar i gryningen och försöker hitta glädjen i arbetsväskan. Därmed är det i rullning kan man säga. Den ena efter den andra påvisar semesterläge i varierande stöddig ton genom bara fötter i – sand, gräs, hängmattor, vilstolar. Allt medan grillarna ryker och alkoholen trängs i fuktdrypande glas och semesterplaneringarna rapas upp i abc-takt.
Nånstans där brukar också pensionärerna ge sig till känna genom att påstå att de har semester jämt.
Och vi andra packar matlåda och kliver i skorna ännu en dag och tänker bara; vänta ni! Vänta ni bara! Tills det är vår tur. För då har ni redan förbrukat era dagar och är tillbaka i vardagen igen medan ni krystat försöker påstå att den är välkommen. Och då kan ni sitta där och sucka över våra iskylda champangeglas och motljusskålande. Ha. (Ja, utom lärarna då för dom är ju lediga en evinnerlighet. Liksom både tidig och sen semester samtidigt. Nåja. Vi andra har inga prov att rätta i vinterkylan så det jämnar väl ut sig. För då sitter vi med senaste säsongen av Homeland i godan ro.)
Jag antar att det framgår att min semester låter vänta på sig i år. Men det tycker jag e sköööööönt … för vardagen är ju så himla … härlig! Man vill verkligen inte riktigt släppa taget om den än. Äh …näe … ja e inte bitter! Och näe … jag har inte semester än. På länge.