Det var mycket fågelliv i strandkanten nedanför oss, svanar mest, och jag hade fått fina bilder om jag valt att bära på min riktiga kamera med det långa objektiv jag faktiskt har. Men samtidigt var jag glad att jag inte bar på den extra tyngden. Mobiler är inte ultimata att fotografera fåglar på håll med. Blir bara små prickar som knappt kan urskiljas. Men jag hade en kikare och kunde i alla fall titta lite på dem själv.
Vid en långbrygga tog vi kaffepaus och jag gick ner till vattnet och blaskade av ansiktet. Det hade varit underbart att bada, jag kände hur havet kallade. Men det fanns ingenstans att byta om och jag ville inte heller utsätta mig för omaket att halvblöt kliva i varma vandringskläder igen.

Istället samlade jag snäckor och nån liten sten och konstaterade att även hav kan se olika ut. Det var saltare här än hemma, doftade mer hav än vårt och så tången, snäckorna i strandkanten. På andra sidan havsremsan låg Kullaberg och liksom ruvade. Ovanför oss och stranden var det bebyggelse. Både sommarhus och mer permanenta hus skulle ja tro. Inga små pittoreska och gulliga stugor. Nej det var stora och moderna klossaktiga villor i rejäla format. Man kunde ana att det fanns pool och stora terrasser på vissa.
Allt det där förundrade mig också eftersom strandnära tomter hemma är en mer en regel än ett undantag. På många ställen längs med vår kust är det fullständigt omöjligt att komma åt havet på grund av havsnära bebyggelse med privata tomter, och stränder. Här var istället en flera hundra meter bred remsa av stranden allmän och till och med vandringsled och husen hade byggts betydligt högre upp.

Efter den där pausen vid havet tog värmen mig. Jag blev så stum i benen att det kändes som att fötterna knappt lyfte från marken och huvudet besvärligt att bära. Eftersom värmen kan ha den effekten på mig annars också hade jag tänkt till. Det brukar bli bättre med nåt salt! Jag hade ett litet saltkar i fickan, slickade i mig ett par nypor av saltet för snabb effekt och mycket riktigt, en kvart senare var all tung blykänsla som borta! Det blir liksom lättare att gå om kroppen samarbetar.
Stranden var lång och vi hade dan på oss. På sätt och vis uppskattade jag den omväxlande natur vi traskade i under gårdagen mer även om jag verkligen älskar havet. Här blev det väldigt lika hela tiden. Mycket strand, hav och sten bara.
Dagens lunch tog vi i skuggan av ett båthus när vi kommit till Rammsjöstrand. Då hade vi gått tolv varma kilometrar redan och det kändes bra skönt att ta av kängorna och vifta lite med tårna.

Lunchen smakade underbart, pyttipanna och stekt ägg fick vi. Mums bara. Där kunde vi också fylla på med färskvatten och gå på en riktig toalett. Såna hittas faktiskt regelbundet placerade längs leden. Liksom skyltar och tavlor med kartor för att hålla reda på sig. Kranar med vatten och soptunnor för vårt skräp. Det är bra ordnat!
Vi tog ut ett nytt delmål vid lunchen och klev i skorna igen. Traskade vidare helt enkelt!
Ungefär två kilometer senare nådde vi Dagshög. Det har varit stenbrott kring förra sekelskiftet och en ruin av något som sades vara en reservoar för kylvatten till ångmaskinen stod kvar. Liksom en rejäl bryggstomme och en del andra lämningar. Det var betydligt svalare nu, solen hade gömts i disiga moln och det var lagom temperatur för mitt välbefinnande.

Bakom ruinen lade vi oss ner! Och det var underbart skönt att bara sträcka ut sig raklång på marken. Blunda och låta tankarna sväva iväg för ett tag. Jag somnade inte, men närapå. Både kropp och sinne fick vila. Med vågor och vind som trivsam effekt. Sånt man kan meditera till från en skiva. Här fick vi det helt naturligt. Hunden var också i behov av en stunds vila och han kröp tätt intill  mig och somnade tvärt. Så där låg vi och bara njöt en timme.

Efter den vilan var kroppen liksom ny! Stegen var lätta och bekymmersfria och Torekov väldans nära plötsligt.
Och egentligen var det verkligen nära också, för ungefär tre kilometer senare gick vi rakt in i stan. Traskade gatorna fram tillbaka till den väntande bilen.
Vi handlade med oss varsin pizza tillbaka till stugan. Den smakade himmelskt, liksom duschen efteråt. Någon eurovisionsfinal orkade ingen av oss med. Vi satt uppe och småpratade en stund och tittade på varandras bilder från dan och hängde med sociala medier. Sen var det godnatt! Det snarkades lika tidigt i stugan även den här kvällen.