Dag två i Bjäre

Det blev allt lite si och så med sömnen trots en trött kropp och överstimulerat sinne. Inget fel på sovplatsen alls, bara så som det brukar vara en första natt på okänt ställe. Jag hade lovat att ta morgonturen med Hunden men fick backa på den. Kroppen var stel och stum, och hela jag totalt ovillig att få ur sängen. Ingen skada nånstans, bara helt vanlig träningsvärk och ont i ländryggen av allt gående i ojämn nivå. Efter lite töj och böj och frukost kändes det ändå som att en ny vandringsdag var möjlig. Visst. Hade nån kommit med förslag i stil med slappa i stugan … Eller nej! Så fort brallorna var på och kängorna snörda fanns det en omedelbar förväntan i stegen. En ny del av Skåneleden väntade och jag ville faktiskt uppleva den!
Vi bryggde kaffe, massa kaffe, till alla termosar och packade matsäcken. Idag tog vi bilen in till Torekov och parkerade bakom busstation av miniformat. Vi skulle åka buss 505 till Grevie och det tog en knapp halvtimme. Sen klev vi av längs ett av Bjäres otaliga potatisfält (tack för dem Bjäre, det blir färskpotatis till oss alla i sommar!)Vi hittade Skåneleden bortom potatisgroddarna.
Det heter inte Grevie Backar för ingenting! Kulle upp och kulle ner. Gräsbevuxna, mjuka och bulliga kullar gick vi på. Ner i dalen, upp på kullen, ner i dalen, upp på kullen. De gårdagströtta benen fick jobba sig mjuka igen. Värmen var påtagligt varmare än gårdagen och jag svettades och hatade den snabbt. Men! Så otroligt och fantastiskt vackert att allt obehag bara sveptes undan. Och utsikten!

På toppen av en av kullarna blommade Backsippan. Men alltså! Där kröp vi snart på alla fyra, eller ålade längs marken. Inte för att benen inte längre bar eller nån höjdrädsla slog till utan för att få bästa bilden på den ludna sippan. Det är precis det vandring går ut på. Att stanna när det finns framför en och ta sig tid att ligga raklång längs en kulle för att ta bilder av en Backsippa. Då finns verkligen inget annat i hela världen!

Vi packade givetvis upp förmiddagsfikat där på den högsta kullen. Havet fanns i bakgrunden, sipporna i förgrunden. Kaffe i muggen och tiden som stannat. Tillslut måste vi ändå vidare. Vi lämnade backarna och gick genom bebyggelse med havet för ögonen. Tog av vid en avtagsväg och en lång, väldigt lång väg mellan åkrarna var alternativet.
Att gå på asfalt i samhället är trist, dötrist, skittrist, fruktansvärt trist, långtråkigt och jättejobbigt. Jag uppfann ett tyst mantra för att ta mig framåt. Och sackade medvetet efter mina Vandrare. Vi gick i tre etapper liksom, Brorsan och Hunden långt först, Svägerskorna i mitten och jag allra sist. Det var enda sättet att komma fram för min del. Koncentration på stegen, mantrat och vägen. Varmt som i … ja och inte mycket som fläktade. Och så asfalten, stum och hård under sulorna. Naturen är det element vi vill befinna oss i. Inte asfalterade vägar.
Ett gäng vita kor i en hage längs vägen muntrade upp oss lite. Tre små nyfödda kalvar hade de. En av korna fann vårt fotograferande hotfullt. Stegade sakta fram mot oss med bakåtstrukna öron. Jag kan inte kospråk, men mammaspråket är universellt och fullständigt solklart! Och det sa ”ge f..n i vår bebisar!” Vi tre mammor respekterade henne och gick vidare. Oss mammor emellan liksom. Men jag önskar att hon hade förstått att vi tyckte hon hade fina bebisar. Det brukar mammor uppskatta att höra.
Strax passerade vi en syrenhäck i full blom och inte utan att dofta kan jag säga. Mina egna därhemma hade enbart hårt hoptvinnade bladgömmor när jag åkte. Här blommade de redan för fullt! Jag tog faktiskt med mig en liten klase. Att ha som en uppmuntrande doft när stegen blev tunga framöver. Vid syrenhäckens slut vek vi äntligen av från asfalten och gick en grusväg längs rapsfältet. Naturen blev patriotiskt blågul med himlen, havet i bakgrunden och så rapsen därtill. Och havet kom allt närmare. Det var liksom meningen. Vi skulle nu gå resten av vägen längs med stranden tillbaka till Torekov.
Värmen var rakt bedrövlig med mina mått. Men jag hanterad den bättre än befarat tack vara naturupplevelsen i sig och fläkten från havet. Den svalkade skapligt i alla fall.

2 reaktioner på ”Dag två i Bjäre

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.