Att äta lunch ute är väldans trivsamt och gott! Dessutom får benen och ryggen vila en stund också. Ibland kan det vara med förnyad kraft man går vidare, ibland inträffar nåt slags paltkoma som gör det tyngre att gå än innan lunch. Men det är bara att gå igång systemet igen! Leden tog oss ut från skog och ängar och vi gick istället förbi ett gäng kor i sin hage. De slutade tugga och blängde på oss som de galningar vi kan antas vara med våra ryggsäckar. Vi tog några bilder på dem och gick vidare längs vägen och mellan några lantbruk och förbi gårdar, längre bort från havet. I förgrunden fanns ännu en hög höjd som skulle kräva starka ben.

Innan vi tog oss an den bergsbestigningen snackade vi med ett skönt gäng nyfikna alpackor. Egentligen var de mest nyfikna på Hunden och de tilläts nosa lite på varandra genom stängslet innan vi gick vidare.
En av dem ville bli kliad lite på den ulliga gulliga nosen också.

Sen var alla ängar och åkrar slut och vi kom tillslut upp på den där höjden vi haft framför oss. I olika takt och olika skick stod vi tillslut uppe på Knösen. Andfådda och törstiga vid en storslagen utsikt! Knösen är etthundrafemtiofyra meter över havet och en av Skånes högsta punkter. Vi slog oss ner där och mumsade på lite nötter och drack vatten och lät benmusklerna slappna av och andhämtningen bli normal. Och passade på att skicka ut några bilder i sociala medier så ingen missade var vi befann oss. Onlinecafé på Knösen liksom.
Nåja, har man kommit upp ska man även ner. Enligt någons omdöme kunde nerfarten räknas som svår terräng. Och visst, det var brant och lerigt och stenigt och trädrötter och buskar och grenar. Men jag kan nog tycka att höstens Kullabergsvandring var betydligt svårare. Med full koll på fötterna gick det här hur bra som helst. Och ibland lite små korta pauser för att glo på havet och horisonten som skymtade mellan träden. Dessutom blommade det vackra träd lite här och var. Väldigt vacker natur!
Vi hade siktet inställt på Hovs hallar som ett av våra delmål. Den yttersta utlöparen på den här västra sidan. Havet framför oss och mäktiga klippformationer nedanför oss. Det blåste rejält också. Solen var skymd och värmen bortblåst. Men det var skönt ändå när vi satte oss däruppe ett tag och tittade på havet. Men inte alltför länge eftersom det ännu var en bra bit kvar till Torekov och man fryser snabbt när man sätter sig ett tag. Orken räckte inte till för någon vända ner (och framförallt upp igen) till stranden nedanför. Istället gick vi bara ner från höjden vi befann oss på, förbi hotellet och parkeringen som ligger där och fyllde vi våra vattenflaskor med nytt kallt vatten i kranen och gick vidare. Nu gick leden nära stranden med runda fina stenar och blommor. Ett gravfält passerade vi också med allt tröttare ben.
Vid en fin liten bäck pausade vi en stund igen bland vackra blommor i gräset. Där kunde man ha blivit kvar. Dels var det otroligt fint men också för att det nu var ett trött skara vandrare. Men lite stärkta av mer vatten och tilltugg gick vi envist vidare.

Tillslut var Torekov synligt! Det är märkligt hur det funkar. Så länge enda alternativet är att gå på, så går det bra att just gå på även om tröttheten finns i både ben och rygg och sinnet börjar bli mättat av alla intryck. Men så fort samhället blev synligt och campingen närmade sig försvann all slags energi! Det var bara bly i benen och tyngsta skorna på fötterna och ryggsäcken som skavde. Så långt har det aldrig varit att gå en kilometer! Och det var väl fullt tillåtet med sammanlagt över tjugo kilometer i kroppen. Stugan var varmt välkommen och att få ta av kängor och svettiga kläder och kliva in i duschen var bra belöning. Det blev en sen middag och inget långvarigt kvällsumgänge den kvällen. Tror vi sov innan tio hela gänget! Liksom nöjda.