Dag två i Bjäre

Det blev allt lite si och så med sömnen trots en trött kropp och överstimulerat sinne. Inget fel på sovplatsen alls, bara så som det brukar vara en första natt på okänt ställe. Jag hade lovat att ta morgonturen med Hunden men fick backa på den. Kroppen var stel och stum, och hela jag totalt ovillig att få ur sängen. Ingen skada nånstans, bara helt vanlig träningsvärk och ont i ländryggen av allt gående i ojämn nivå. Efter lite töj och böj och frukost kändes det ändå som att en ny vandringsdag var möjlig. Visst. Hade nån kommit med förslag i stil med slappa i stugan … Eller nej! Så fort brallorna var på och kängorna snörda fanns det en omedelbar förväntan i stegen. En ny del av Skåneleden väntade och jag ville faktiskt uppleva den!
Vi bryggde kaffe, massa kaffe, till alla termosar och packade matsäcken. Idag tog vi bilen in till Torekov och parkerade bakom busstation av miniformat. Vi skulle åka buss 505 till Grevie och det tog en knapp halvtimme. Sen klev vi av längs ett av Bjäres otaliga potatisfält (tack för dem Bjäre, det blir färskpotatis till oss alla i sommar!)Vi hittade Skåneleden bortom potatisgroddarna.
Det heter inte Grevie Backar för ingenting! Kulle upp och kulle ner. Gräsbevuxna, mjuka och bulliga kullar gick vi på. Ner i dalen, upp på kullen, ner i dalen, upp på kullen. De gårdagströtta benen fick jobba sig mjuka igen. Värmen var påtagligt varmare än gårdagen och jag svettades och hatade den snabbt. Men! Så otroligt och fantastiskt vackert att allt obehag bara sveptes undan. Och utsikten!

På toppen av en av kullarna blommade Backsippan. Men alltså! Där kröp vi snart på alla fyra, eller ålade längs marken. Inte för att benen inte längre bar eller nån höjdrädsla slog till utan för att få bästa bilden på den ludna sippan. Det är precis det vandring går ut på. Att stanna när det finns framför en och ta sig tid att ligga raklång längs en kulle för att ta bilder av en Backsippa. Då finns verkligen inget annat i hela världen!

Vi packade givetvis upp förmiddagsfikat där på den högsta kullen. Havet fanns i bakgrunden, sipporna i förgrunden. Kaffe i muggen och tiden som stannat. Tillslut måste vi ändå vidare. Vi lämnade backarna och gick genom bebyggelse med havet för ögonen. Tog av vid en avtagsväg och en lång, väldigt lång väg mellan åkrarna var alternativet.
Att gå på asfalt i samhället är trist, dötrist, skittrist, fruktansvärt trist, långtråkigt och jättejobbigt. Jag uppfann ett tyst mantra för att ta mig framåt. Och sackade medvetet efter mina Vandrare. Vi gick i tre etapper liksom, Brorsan och Hunden långt först, Svägerskorna i mitten och jag allra sist. Det var enda sättet att komma fram för min del. Koncentration på stegen, mantrat och vägen. Varmt som i … ja och inte mycket som fläktade. Och så asfalten, stum och hård under sulorna. Naturen är det element vi vill befinna oss i. Inte asfalterade vägar.
Ett gäng vita kor i en hage längs vägen muntrade upp oss lite. Tre små nyfödda kalvar hade de. En av korna fann vårt fotograferande hotfullt. Stegade sakta fram mot oss med bakåtstrukna öron. Jag kan inte kospråk, men mammaspråket är universellt och fullständigt solklart! Och det sa ”ge f..n i vår bebisar!” Vi tre mammor respekterade henne och gick vidare. Oss mammor emellan liksom. Men jag önskar att hon hade förstått att vi tyckte hon hade fina bebisar. Det brukar mammor uppskatta att höra.
Strax passerade vi en syrenhäck i full blom och inte utan att dofta kan jag säga. Mina egna därhemma hade enbart hårt hoptvinnade bladgömmor när jag åkte. Här blommade de redan för fullt! Jag tog faktiskt med mig en liten klase. Att ha som en uppmuntrande doft när stegen blev tunga framöver. Vid syrenhäckens slut vek vi äntligen av från asfalten och gick en grusväg längs rapsfältet. Naturen blev patriotiskt blågul med himlen, havet i bakgrunden och så rapsen därtill. Och havet kom allt närmare. Det var liksom meningen. Vi skulle nu gå resten av vägen längs med stranden tillbaka till Torekov.
Värmen var rakt bedrövlig med mina mått. Men jag hanterad den bättre än befarat tack vara naturupplevelsen i sig och fläkten från havet. Den svalkade skapligt i alla fall.

Dag ett i Bäre fortsätter

Att äta lunch ute är väldans trivsamt och gott! Dessutom får benen och ryggen vila en stund också. Ibland kan det vara med förnyad kraft man går vidare, ibland inträffar nåt slags paltkoma som gör det tyngre att gå än innan lunch. Men det är bara att gå igång systemet igen! Leden tog oss ut från skog och ängar och vi gick istället förbi ett gäng kor i sin hage. De slutade tugga och blängde på oss som de galningar vi kan antas vara med våra ryggsäckar. Vi tog några bilder på dem och gick vidare längs vägen och mellan några lantbruk och förbi gårdar, längre bort från havet. I förgrunden fanns ännu en hög höjd som skulle kräva starka ben.

Innan vi tog oss an den bergsbestigningen snackade vi med ett skönt gäng nyfikna alpackor. Egentligen var de mest nyfikna på Hunden och de tilläts nosa lite på varandra genom stängslet innan vi gick vidare.
En av dem ville bli kliad lite på den ulliga gulliga nosen också.


Sen var alla ängar och åkrar slut och vi kom tillslut upp på den där höjden vi haft framför oss. I olika takt och olika skick stod vi tillslut uppe på Knösen. Andfådda och törstiga vid en storslagen utsikt! Knösen är etthundrafemtiofyra meter över havet och en av Skånes högsta punkter. Vi slog oss ner där och mumsade på lite nötter och drack vatten och lät benmusklerna slappna av och andhämtningen bli normal. Och passade på att skicka ut några bilder i sociala medier så ingen missade var vi befann oss. Onlinecafé på Knösen liksom.
Nåja, har man kommit upp ska man även ner. Enligt någons omdöme kunde nerfarten räknas som svår terräng. Och visst, det var brant och lerigt och stenigt och trädrötter och buskar och grenar. Men jag kan nog tycka att höstens Kullabergsvandring var betydligt svårare. Med full koll på fötterna gick det här hur bra som helst. Och ibland lite små korta pauser för att glo på havet och horisonten som skymtade mellan träden. Dessutom blommade det vackra träd lite här och var. Väldigt vacker natur!
Vi hade siktet inställt på Hovs hallar som ett av våra delmål. Den yttersta utlöparen på den här västra sidan. Havet framför oss och mäktiga klippformationer nedanför oss. Det blåste rejält också. Solen var skymd och värmen bortblåst. Men det var skönt ändå när vi satte oss däruppe ett tag och tittade på havet. Men inte alltför länge eftersom det ännu var en bra bit kvar till Torekov och man fryser snabbt när man sätter sig ett tag. Orken räckte inte till för någon vända ner (och framförallt upp igen) till stranden nedanför. Istället gick vi bara ner från höjden vi befann oss på, förbi hotellet och parkeringen som ligger där och fyllde vi våra vattenflaskor med nytt kallt vatten i kranen och gick vidare. Nu gick leden nära stranden med runda fina stenar och blommor. Ett gravfält passerade vi också med allt tröttare ben.
Vid en fin liten bäck pausade vi en stund igen bland vackra blommor i gräset. Där kunde man ha blivit kvar. Dels var det otroligt fint men också för att det nu var ett trött skara vandrare. Men lite stärkta av mer vatten och tilltugg gick vi envist vidare.

Tillslut var Torekov synligt! Det är märkligt hur det funkar. Så länge enda alternativet är att gå på, så går det bra att just gå på även om tröttheten finns i både ben och rygg och sinnet börjar bli mättat av alla intryck. Men så fort samhället blev synligt och campingen närmade sig försvann all slags energi! Det var bara bly i benen och tyngsta skorna på fötterna och ryggsäcken som skavde. Så långt har det aldrig varit att gå en kilometer! Och det var väl fullt tillåtet med sammanlagt över tjugo kilometer i kroppen. Stugan var varmt välkommen och att få ta av kängor och svettiga kläder och kliva in i duschen var bra belöning. Det blev en sen middag och inget långvarigt kvällsumgänge den kvällen. Tror vi sov innan tio hela gänget! Liksom nöjda.

 

Dag ett i Bjäre

Det blev en tidig start fredagsmorgonen den 11.5. Jag hade åkt ner till familjen i Tibro redan under torsdagen och hade all min packning i ordning. När jag var redo att bli hämtad vid halv sju-snåret hade molnen dragit ihop till regn! Nåja, det hade inte utlovats något regn dit vi skulle så vi lät inte de där dropparna grumla humören. Hunden var på plats i sin bur, Brorsan vid ratten och Svägerskan i fram. I baksätet satt jag och plats för ytterligare en Svägerska till Svägerskan. 🙂 När vi hämtade henne i Hjo var det inte längre några droppar regn, det var skyfall! Men alla tänkbara appar med väder sa fortfarande finväder på Bjärehalvön. Så vi körde ifrån det där regnet. När vi hade frukostrast nånstans efter vägen var det redan bakom oss och när vi kom till campingen i Torekov sken solen från en mestadels blå.
Incheck ordnades direkt men stugan skulle vi inte få förrän senare. Och det spelade inte oss någon roll, eftersom vandringskängorna stod och frustade i bagaget och första etappen skulle tas an omedelbart som planerat.
Vi parkerade alltså bilen, släppte ut hunden och snörde på oss kängor och samlade ihop ryggsäckar medan Svägerskan ringde taxi. Sånt kan tyckas märkligt! Var det inte vandra ni skulle?! Jo, sen. Först behövde vi ta oss till en startpunkt för att kunna vandra oss tillbaka till campingen. Bilen kunde vi inte lämna efter oss på denna startpunkt eftersom vi skulle gå en sträcka från A till B liksom och inte runt tillbaka till nåt A. Alltså blev det taxi och han släppte av oss på utpekad plats, med Hund och allt. Vi befann oss nu strax utanför Båstad och började vår vandring med en lång nerförsbacke. Förbi trivsamma hus och trädgårdar till en allé som ledde oss till en strand! Där gick vi en stund innan vi fortsatte.
Bjärehalvön består inte av nån vidare platt natur! Vi häruppe i Norrland påstår att Skåne är platt. Icke, lärde jag mig på Kullaberg redan i höstats och Bjäre var inte sämre. Snart bar det av brant uppför en väg och in i skogen till leden och ännu mer uppför! Pust och stön så mycket brant uppför. Lårmusklerna sa stopp direkt! Det blev lite vila, lite vatten och så på´t igen. Träden svalkade bra men nog var det väl varmt ändå, men sånt glöms lätt när en bokskog öppnar sig som en magisk sal. Alltså dessa bokskogar. Det var enastående i höstas med röda löv, men den skira grönska som svävade omkring oss nu var ordlöst och andlöst vacker.
Efter bokskogen kom vi in i beteshagar, blommande träd och gröna sluttningar. Det var lunchdags sen en bra stund och vi hittade en fin plats intill en stenmur under svalkande träd. Jag lade mig ner på rygg och glodde på den blå himlen ett tag. Det är precis sånt man ska ägna sig åt på en vandring. Våra kockar drog igång trangia-köken och snart satt vi där med varm mat på tallrikarna. Maten hade förberetts hemma och skulle nu bara värmas (Menyn, tillagning och all annan planering står Brorsan och Svägerskan för). Idag serverades vi kycklinggryta med blomkålsris och det smakade suveränt. Hunden fick också sin lunch och vilade lite medan vi åt och drack kaffe och allmänt bara njöt av livet. (Jag hade allt en liten stänkare i ryggan också och den smakade väldans fint där i grönskan.) Mätta och nöjda packade vi ihop och traskade vidare.

Vandringsblogg

Nu var det nån dag sen och dagarna har bara rullat på sen jag kom hem… men jag kommer att återkommer till den där vandringen bara för att jag skrev lite dagbok och vill ha det på pränt för min egen del mest.
Vandring i naturen över lag och i skogen i synnerhet är så otroligt helande på alla sätt och vis. Inte för att jag var speciellt trasig innan heller men efteråt är jag extra hel och harmonisk.
Skåne har verkligen också tagit mig med hull och hår liksom. Det finns ännu stora delar av den där Skåneleden som är outforskad för oss och jag är rätt säker på att vi återvänder.
Utvärderingar är alltid bra. Den här gången kom jag fram till att jag behöver en större och stadigare ryggsäck och att det fanns saker jag velat ha med i ryggan men inte fattat hemma när jag packad den. Det fanns också saker jag kan ta bort kanske. Men klädmässigt kände jag mig rätt trots att det blev ganska varmt med långbyxor och kängor. Men det är lätt hänt att kliva snett eller riva sig på benen i diverse buskage eller vassa stenar. Kängorna är en nödvändighet för stabilitetens skull, jag hade inte velat vara utan dem. Bitar av leden var svårvandrad minst sagt.
Nåja, med detta sagt bläddrar jag fram mina dagboksanteckningar och återkommer!