Det här kan bli ett gräs(ligt) inlägg!

Jag kommenterade en dag hos Macilane som skrev ett mycket trevligt inlägg om förhatliga maskrosor i gräsmattan. Tänkte på min egen så kallade gräsmatta och blev utmanad att visa upp den, lite diskret med mailad bild 🙂 Men här kommer istället ett helt ohämmat inlägg om denna gräsmatta som faktiskt redan är mer något av en sommaräng. Och det stör mig inte alls faktiskt.
Jag är som vanligt sist ut i grannskapet med att få igång gräsklipparen. Vissa har klippt sin gräsmatta två gånger redan, medan min gräsklippare står i hopvikt vinterförvaring i friggan. Jag har istället bildat stigar genom gräset där jag travat runt och snackat med blommorna i rabatterna. Maskrosorna har börjat bilda sina luddiga fröbollar här och var och den vackra förgätmigejen står i full blom mitt där det passar den. Inte bryr sig blommor nåt om gräsmattor och det förväntade utseendet på dem.
Förra sommaren hade jag en långväga gäst på besök och jag är väl medveten om hur till perfektion klippt hans gräsmatta alltid är. Han sa snällt nog inget, men jag såg allt 🙂 , hur det liksom kröp i klippningsnerven när han tittade runt i min trädgård.
Min gräsmatta … ja, den har inte fått någon grässkötsel på åratal. Pappa ägnade den en del omsorg en gång i tiden men jag har inte brytt mig. Till att börja med är mattan till stor del mossa. Jo, det är sant och jag hör redan förskräckta andetag dras här och var och börja bilda föreläsningar om mossbekämpning och vertikalskärande. Sedan bor där också en uppfinningsrik variation av blommor lite här och där. Som utkastade av en ilsken fröspridare. Alla har tagit sig dit av egen kraft och sån kreativitet gillar jag och låter dem därmed växa.

När jag väl klipper snirklar jag mig runt delar av blomsterprakten och låter den blomma på. En del grässtrån låter jag också bli att klippa ner. Såna där tjusiga vajande saker som får en liten plym i toppen. Arter som kan köpas på kruka i blomsterhandeln typ. Runt päronträdet till exempel. Där låter jag det vaja. Vem sjutton behöver gå där liksom.

I år befinner sig dessutom en ny art som jag inte känner sen förr där i gräset. Undrar vad det blir av den? Jag har en förhoppning … får snart se om det är så. (Och vet nån? Säg för all del!)

Däremot såg jag att den stora lönnen mitt i trädgården spridit sin avkomma frimodigt. I gräsmattan runtom den skulle jag kunna få en lönnskog om jag så ville av små och tjänstvilligt spirande skott i riklig mängd. Det vill jag dock inte så dessa kommer att köras över med gräsklipparen. Det finns dock en stor sannolikhet att jag gräver upp några först, och odlar i kruka, för att plantera en lönn eller två på lämpligare plats. Jag älskar lönnar! (alla tider på året … utom när det finns alltför  många bruna stora dasslock till löv på gräsmattan)

Så gräsmatta. Nja. Egentligen är en stig det enda jag behöver! För att ta mig runt huset och komma åt rabatter via. Framsidan kan jag tänka mig klippa noggrannare för att inte huset ska stå på en ödetomt som får folk att passera på vägen extra långsamt i ren förfäran. Men annars har jag inte så stort behov av en tom och stor och välklippt gräsmatta. Hade jag tid och ork och pengar skulle jag gräva om den till rabatter och anlägga grusgångar mellan. Inte äga nåt gräs alls.
Jag inser att det behövs bildbevis … så håll till godo nu 🙂 Känsliga läsare varnas. Gräsmatta är det inte som sagt. (trumvirvel) Här är en slags äng!


Här finns förjätmigej, tusensköna, maskrosor, daggkåpa, bergsklint, lupiner, fibblor, smörblommor, prästkragar, blåklockor … och en hel del annat förutom gräs. Men trivsamt är det! I alla fall med mina mått och tur är väl det eftersom det är jag som bor här. (Maken bryr sig för övrigt bara om den asfalterade sida av huset där bilarna och garaget bor!)

Naturens kraft

Att slå sig ner på en stor sten vid stranden vid Hovs Hallar var precis vad vi alla behövde på söndagen. Vi hade gått över fyra mil på två dagar! Sånt känns i benen kan jag säga. Ändå studsade vi med lätthet runt bland stenarna på den där stranden. Nerfarten var brant men det var inga problem. Ner skulle vi!
Vandringstempot är bitvis att bara jobba på, gå och gå. Bitvis att bara stanna och ta in. Njuta av naturen, se den där lilla blomman mellan stenarna, kon som betar, fågeln som svävar ovanför. Träden, alla vackra träd och havet och himlen och … ja naturen helt enkelt. Att se och vara i naturen. Det är därför vi går. Allt det där skulle vara osett annars. Om man bara tog bilen till nåt ställe, klev ur en stund och såg samma saker som alla andra ser innan man åkte vidare igen. Vi hade verkligen sett mycket.
Det gäller att komma in i en rytm som inte tänker på något långt framförvarande mål. Det går inte att traska runt och tänka på hur långt det är kvar, då skulle det bara bli jättejobbigt. Det går inte heller att traska runt och tänka sig något slags powerwalkande träningsgående. Det kan man ägna sig åt under andra tillfällen.
Bitvis när vi står vid de där skyltarna med kartor över leden blir vi påminda om hur långt vi faktiskt gått och hur långt det trots allt är kvar. Men det ska inte stanna i sinnet nån längre stund.
Och fast att det var varmt, och långt och delvis svår terräng och tunga ben så fanns inte ett enda tillfälle när jag ifrågasatte vad jag gett mig in på eller ångrade mitt val att följa med. Inte en enda gång fanns tanken på att vända eller stanna eller ringa helikopter.
Vi konstaterade med gemensam tanke medan vi åt varsin glass vid parkeringen den där dan, hur smidigt allt varit. Hur bra allt funkat, inget hade trasslat, ingen hade någon skada och alla var sams och glada och inte minsta gnissel hade heller funnits. Förnöjsamma i sinnet och bara rätt fridfulla nutidsmänniskor, en stund utanför sin egen vardag. I bilen hem sen började genast planer sväva iväg inför kommande vandringar. Man får liksom inte nog!

Dag två i Bjäre fortsätter.

Det var mycket fågelliv i strandkanten nedanför oss, svanar mest, och jag hade fått fina bilder om jag valt att bära på min riktiga kamera med det långa objektiv jag faktiskt har. Men samtidigt var jag glad att jag inte bar på den extra tyngden. Mobiler är inte ultimata att fotografera fåglar på håll med. Blir bara små prickar som knappt kan urskiljas. Men jag hade en kikare och kunde i alla fall titta lite på dem själv.
Vid en långbrygga tog vi kaffepaus och jag gick ner till vattnet och blaskade av ansiktet. Det hade varit underbart att bada, jag kände hur havet kallade. Men det fanns ingenstans att byta om och jag ville inte heller utsätta mig för omaket att halvblöt kliva i varma vandringskläder igen.

Istället samlade jag snäckor och nån liten sten och konstaterade att även hav kan se olika ut. Det var saltare här än hemma, doftade mer hav än vårt och så tången, snäckorna i strandkanten. På andra sidan havsremsan låg Kullaberg och liksom ruvade. Ovanför oss och stranden var det bebyggelse. Både sommarhus och mer permanenta hus skulle ja tro. Inga små pittoreska och gulliga stugor. Nej det var stora och moderna klossaktiga villor i rejäla format. Man kunde ana att det fanns pool och stora terrasser på vissa.
Allt det där förundrade mig också eftersom strandnära tomter hemma är en mer en regel än ett undantag. På många ställen längs med vår kust är det fullständigt omöjligt att komma åt havet på grund av havsnära bebyggelse med privata tomter, och stränder. Här var istället en flera hundra meter bred remsa av stranden allmän och till och med vandringsled och husen hade byggts betydligt högre upp.

Efter den där pausen vid havet tog värmen mig. Jag blev så stum i benen att det kändes som att fötterna knappt lyfte från marken och huvudet besvärligt att bära. Eftersom värmen kan ha den effekten på mig annars också hade jag tänkt till. Det brukar bli bättre med nåt salt! Jag hade ett litet saltkar i fickan, slickade i mig ett par nypor av saltet för snabb effekt och mycket riktigt, en kvart senare var all tung blykänsla som borta! Det blir liksom lättare att gå om kroppen samarbetar.
Stranden var lång och vi hade dan på oss. På sätt och vis uppskattade jag den omväxlande natur vi traskade i under gårdagen mer även om jag verkligen älskar havet. Här blev det väldigt lika hela tiden. Mycket strand, hav och sten bara.
Dagens lunch tog vi i skuggan av ett båthus när vi kommit till Rammsjöstrand. Då hade vi gått tolv varma kilometrar redan och det kändes bra skönt att ta av kängorna och vifta lite med tårna.

Lunchen smakade underbart, pyttipanna och stekt ägg fick vi. Mums bara. Där kunde vi också fylla på med färskvatten och gå på en riktig toalett. Såna hittas faktiskt regelbundet placerade längs leden. Liksom skyltar och tavlor med kartor för att hålla reda på sig. Kranar med vatten och soptunnor för vårt skräp. Det är bra ordnat!
Vi tog ut ett nytt delmål vid lunchen och klev i skorna igen. Traskade vidare helt enkelt!
Ungefär två kilometer senare nådde vi Dagshög. Det har varit stenbrott kring förra sekelskiftet och en ruin av något som sades vara en reservoar för kylvatten till ångmaskinen stod kvar. Liksom en rejäl bryggstomme och en del andra lämningar. Det var betydligt svalare nu, solen hade gömts i disiga moln och det var lagom temperatur för mitt välbefinnande.

Bakom ruinen lade vi oss ner! Och det var underbart skönt att bara sträcka ut sig raklång på marken. Blunda och låta tankarna sväva iväg för ett tag. Jag somnade inte, men närapå. Både kropp och sinne fick vila. Med vågor och vind som trivsam effekt. Sånt man kan meditera till från en skiva. Här fick vi det helt naturligt. Hunden var också i behov av en stunds vila och han kröp tätt intill  mig och somnade tvärt. Så där låg vi och bara njöt en timme.

Efter den vilan var kroppen liksom ny! Stegen var lätta och bekymmersfria och Torekov väldans nära plötsligt.
Och egentligen var det verkligen nära också, för ungefär tre kilometer senare gick vi rakt in i stan. Traskade gatorna fram tillbaka till den väntande bilen.
Vi handlade med oss varsin pizza tillbaka till stugan. Den smakade himmelskt, liksom duschen efteråt. Någon eurovisionsfinal orkade ingen av oss med. Vi satt uppe och småpratade en stund och tittade på varandras bilder från dan och hängde med sociala medier. Sen var det godnatt! Det snarkades lika tidigt i stugan även den här kvällen.

Dag två i Bjäre

Det blev allt lite si och så med sömnen trots en trött kropp och överstimulerat sinne. Inget fel på sovplatsen alls, bara så som det brukar vara en första natt på okänt ställe. Jag hade lovat att ta morgonturen med Hunden men fick backa på den. Kroppen var stel och stum, och hela jag totalt ovillig att få ur sängen. Ingen skada nånstans, bara helt vanlig träningsvärk och ont i ländryggen av allt gående i ojämn nivå. Efter lite töj och böj och frukost kändes det ändå som att en ny vandringsdag var möjlig. Visst. Hade nån kommit med förslag i stil med slappa i stugan … Eller nej! Så fort brallorna var på och kängorna snörda fanns det en omedelbar förväntan i stegen. En ny del av Skåneleden väntade och jag ville faktiskt uppleva den!
Vi bryggde kaffe, massa kaffe, till alla termosar och packade matsäcken. Idag tog vi bilen in till Torekov och parkerade bakom busstation av miniformat. Vi skulle åka buss 505 till Grevie och det tog en knapp halvtimme. Sen klev vi av längs ett av Bjäres otaliga potatisfält (tack för dem Bjäre, det blir färskpotatis till oss alla i sommar!)Vi hittade Skåneleden bortom potatisgroddarna.
Det heter inte Grevie Backar för ingenting! Kulle upp och kulle ner. Gräsbevuxna, mjuka och bulliga kullar gick vi på. Ner i dalen, upp på kullen, ner i dalen, upp på kullen. De gårdagströtta benen fick jobba sig mjuka igen. Värmen var påtagligt varmare än gårdagen och jag svettades och hatade den snabbt. Men! Så otroligt och fantastiskt vackert att allt obehag bara sveptes undan. Och utsikten!

På toppen av en av kullarna blommade Backsippan. Men alltså! Där kröp vi snart på alla fyra, eller ålade längs marken. Inte för att benen inte längre bar eller nån höjdrädsla slog till utan för att få bästa bilden på den ludna sippan. Det är precis det vandring går ut på. Att stanna när det finns framför en och ta sig tid att ligga raklång längs en kulle för att ta bilder av en Backsippa. Då finns verkligen inget annat i hela världen!

Vi packade givetvis upp förmiddagsfikat där på den högsta kullen. Havet fanns i bakgrunden, sipporna i förgrunden. Kaffe i muggen och tiden som stannat. Tillslut måste vi ändå vidare. Vi lämnade backarna och gick genom bebyggelse med havet för ögonen. Tog av vid en avtagsväg och en lång, väldigt lång väg mellan åkrarna var alternativet.
Att gå på asfalt i samhället är trist, dötrist, skittrist, fruktansvärt trist, långtråkigt och jättejobbigt. Jag uppfann ett tyst mantra för att ta mig framåt. Och sackade medvetet efter mina Vandrare. Vi gick i tre etapper liksom, Brorsan och Hunden långt först, Svägerskorna i mitten och jag allra sist. Det var enda sättet att komma fram för min del. Koncentration på stegen, mantrat och vägen. Varmt som i … ja och inte mycket som fläktade. Och så asfalten, stum och hård under sulorna. Naturen är det element vi vill befinna oss i. Inte asfalterade vägar.
Ett gäng vita kor i en hage längs vägen muntrade upp oss lite. Tre små nyfödda kalvar hade de. En av korna fann vårt fotograferande hotfullt. Stegade sakta fram mot oss med bakåtstrukna öron. Jag kan inte kospråk, men mammaspråket är universellt och fullständigt solklart! Och det sa ”ge f..n i vår bebisar!” Vi tre mammor respekterade henne och gick vidare. Oss mammor emellan liksom. Men jag önskar att hon hade förstått att vi tyckte hon hade fina bebisar. Det brukar mammor uppskatta att höra.
Strax passerade vi en syrenhäck i full blom och inte utan att dofta kan jag säga. Mina egna därhemma hade enbart hårt hoptvinnade bladgömmor när jag åkte. Här blommade de redan för fullt! Jag tog faktiskt med mig en liten klase. Att ha som en uppmuntrande doft när stegen blev tunga framöver. Vid syrenhäckens slut vek vi äntligen av från asfalten och gick en grusväg längs rapsfältet. Naturen blev patriotiskt blågul med himlen, havet i bakgrunden och så rapsen därtill. Och havet kom allt närmare. Det var liksom meningen. Vi skulle nu gå resten av vägen längs med stranden tillbaka till Torekov.
Värmen var rakt bedrövlig med mina mått. Men jag hanterad den bättre än befarat tack vara naturupplevelsen i sig och fläkten från havet. Den svalkade skapligt i alla fall.

Dag ett i Bäre fortsätter

Att äta lunch ute är väldans trivsamt och gott! Dessutom får benen och ryggen vila en stund också. Ibland kan det vara med förnyad kraft man går vidare, ibland inträffar nåt slags paltkoma som gör det tyngre att gå än innan lunch. Men det är bara att gå igång systemet igen! Leden tog oss ut från skog och ängar och vi gick istället förbi ett gäng kor i sin hage. De slutade tugga och blängde på oss som de galningar vi kan antas vara med våra ryggsäckar. Vi tog några bilder på dem och gick vidare längs vägen och mellan några lantbruk och förbi gårdar, längre bort från havet. I förgrunden fanns ännu en hög höjd som skulle kräva starka ben.

Innan vi tog oss an den bergsbestigningen snackade vi med ett skönt gäng nyfikna alpackor. Egentligen var de mest nyfikna på Hunden och de tilläts nosa lite på varandra genom stängslet innan vi gick vidare.
En av dem ville bli kliad lite på den ulliga gulliga nosen också.


Sen var alla ängar och åkrar slut och vi kom tillslut upp på den där höjden vi haft framför oss. I olika takt och olika skick stod vi tillslut uppe på Knösen. Andfådda och törstiga vid en storslagen utsikt! Knösen är etthundrafemtiofyra meter över havet och en av Skånes högsta punkter. Vi slog oss ner där och mumsade på lite nötter och drack vatten och lät benmusklerna slappna av och andhämtningen bli normal. Och passade på att skicka ut några bilder i sociala medier så ingen missade var vi befann oss. Onlinecafé på Knösen liksom.
Nåja, har man kommit upp ska man även ner. Enligt någons omdöme kunde nerfarten räknas som svår terräng. Och visst, det var brant och lerigt och stenigt och trädrötter och buskar och grenar. Men jag kan nog tycka att höstens Kullabergsvandring var betydligt svårare. Med full koll på fötterna gick det här hur bra som helst. Och ibland lite små korta pauser för att glo på havet och horisonten som skymtade mellan träden. Dessutom blommade det vackra träd lite här och var. Väldigt vacker natur!
Vi hade siktet inställt på Hovs hallar som ett av våra delmål. Den yttersta utlöparen på den här västra sidan. Havet framför oss och mäktiga klippformationer nedanför oss. Det blåste rejält också. Solen var skymd och värmen bortblåst. Men det var skönt ändå när vi satte oss däruppe ett tag och tittade på havet. Men inte alltför länge eftersom det ännu var en bra bit kvar till Torekov och man fryser snabbt när man sätter sig ett tag. Orken räckte inte till för någon vända ner (och framförallt upp igen) till stranden nedanför. Istället gick vi bara ner från höjden vi befann oss på, förbi hotellet och parkeringen som ligger där och fyllde vi våra vattenflaskor med nytt kallt vatten i kranen och gick vidare. Nu gick leden nära stranden med runda fina stenar och blommor. Ett gravfält passerade vi också med allt tröttare ben.
Vid en fin liten bäck pausade vi en stund igen bland vackra blommor i gräset. Där kunde man ha blivit kvar. Dels var det otroligt fint men också för att det nu var ett trött skara vandrare. Men lite stärkta av mer vatten och tilltugg gick vi envist vidare.

Tillslut var Torekov synligt! Det är märkligt hur det funkar. Så länge enda alternativet är att gå på, så går det bra att just gå på även om tröttheten finns i både ben och rygg och sinnet börjar bli mättat av alla intryck. Men så fort samhället blev synligt och campingen närmade sig försvann all slags energi! Det var bara bly i benen och tyngsta skorna på fötterna och ryggsäcken som skavde. Så långt har det aldrig varit att gå en kilometer! Och det var väl fullt tillåtet med sammanlagt över tjugo kilometer i kroppen. Stugan var varmt välkommen och att få ta av kängor och svettiga kläder och kliva in i duschen var bra belöning. Det blev en sen middag och inget långvarigt kvällsumgänge den kvällen. Tror vi sov innan tio hela gänget! Liksom nöjda.

 

Dag ett i Bjäre

Det blev en tidig start fredagsmorgonen den 11.5. Jag hade åkt ner till familjen i Tibro redan under torsdagen och hade all min packning i ordning. När jag var redo att bli hämtad vid halv sju-snåret hade molnen dragit ihop till regn! Nåja, det hade inte utlovats något regn dit vi skulle så vi lät inte de där dropparna grumla humören. Hunden var på plats i sin bur, Brorsan vid ratten och Svägerskan i fram. I baksätet satt jag och plats för ytterligare en Svägerska till Svägerskan. 🙂 När vi hämtade henne i Hjo var det inte längre några droppar regn, det var skyfall! Men alla tänkbara appar med väder sa fortfarande finväder på Bjärehalvön. Så vi körde ifrån det där regnet. När vi hade frukostrast nånstans efter vägen var det redan bakom oss och när vi kom till campingen i Torekov sken solen från en mestadels blå.
Incheck ordnades direkt men stugan skulle vi inte få förrän senare. Och det spelade inte oss någon roll, eftersom vandringskängorna stod och frustade i bagaget och första etappen skulle tas an omedelbart som planerat.
Vi parkerade alltså bilen, släppte ut hunden och snörde på oss kängor och samlade ihop ryggsäckar medan Svägerskan ringde taxi. Sånt kan tyckas märkligt! Var det inte vandra ni skulle?! Jo, sen. Först behövde vi ta oss till en startpunkt för att kunna vandra oss tillbaka till campingen. Bilen kunde vi inte lämna efter oss på denna startpunkt eftersom vi skulle gå en sträcka från A till B liksom och inte runt tillbaka till nåt A. Alltså blev det taxi och han släppte av oss på utpekad plats, med Hund och allt. Vi befann oss nu strax utanför Båstad och började vår vandring med en lång nerförsbacke. Förbi trivsamma hus och trädgårdar till en allé som ledde oss till en strand! Där gick vi en stund innan vi fortsatte.
Bjärehalvön består inte av nån vidare platt natur! Vi häruppe i Norrland påstår att Skåne är platt. Icke, lärde jag mig på Kullaberg redan i höstats och Bjäre var inte sämre. Snart bar det av brant uppför en väg och in i skogen till leden och ännu mer uppför! Pust och stön så mycket brant uppför. Lårmusklerna sa stopp direkt! Det blev lite vila, lite vatten och så på´t igen. Träden svalkade bra men nog var det väl varmt ändå, men sånt glöms lätt när en bokskog öppnar sig som en magisk sal. Alltså dessa bokskogar. Det var enastående i höstas med röda löv, men den skira grönska som svävade omkring oss nu var ordlöst och andlöst vacker.
Efter bokskogen kom vi in i beteshagar, blommande träd och gröna sluttningar. Det var lunchdags sen en bra stund och vi hittade en fin plats intill en stenmur under svalkande träd. Jag lade mig ner på rygg och glodde på den blå himlen ett tag. Det är precis sånt man ska ägna sig åt på en vandring. Våra kockar drog igång trangia-köken och snart satt vi där med varm mat på tallrikarna. Maten hade förberetts hemma och skulle nu bara värmas (Menyn, tillagning och all annan planering står Brorsan och Svägerskan för). Idag serverades vi kycklinggryta med blomkålsris och det smakade suveränt. Hunden fick också sin lunch och vilade lite medan vi åt och drack kaffe och allmänt bara njöt av livet. (Jag hade allt en liten stänkare i ryggan också och den smakade väldans fint där i grönskan.) Mätta och nöjda packade vi ihop och traskade vidare.

Vandringsblogg

Nu var det nån dag sen och dagarna har bara rullat på sen jag kom hem… men jag kommer att återkommer till den där vandringen bara för att jag skrev lite dagbok och vill ha det på pränt för min egen del mest.
Vandring i naturen över lag och i skogen i synnerhet är så otroligt helande på alla sätt och vis. Inte för att jag var speciellt trasig innan heller men efteråt är jag extra hel och harmonisk.
Skåne har verkligen också tagit mig med hull och hår liksom. Det finns ännu stora delar av den där Skåneleden som är outforskad för oss och jag är rätt säker på att vi återvänder.
Utvärderingar är alltid bra. Den här gången kom jag fram till att jag behöver en större och stadigare ryggsäck och att det fanns saker jag velat ha med i ryggan men inte fattat hemma när jag packad den. Det fanns också saker jag kan ta bort kanske. Men klädmässigt kände jag mig rätt trots att det blev ganska varmt med långbyxor och kängor. Men det är lätt hänt att kliva snett eller riva sig på benen i diverse buskage eller vassa stenar. Kängorna är en nödvändighet för stabilitetens skull, jag hade inte velat vara utan dem. Bitar av leden var svårvandrad minst sagt.
Nåja, med detta sagt bläddrar jag fram mina dagboksanteckningar och återkommer!

Lite drömskt

är sinnet efter tre dagar mitt i naturen. Och det ger en mersmak som fick oss att planera för nya turer redan på hemvägen. Lite som att leta recept när man nyss ätit …
Att vara mitt i naturen och bara låta tankarna gå bredvid, kroppen jobbar i rytmiska steg eller anstränger sig uppför, spjärnar emot nerför. Sinnet svävar och fotoögat ser ständigt vackra motiv. Det blir ett behov, att samla på platser och få andas djupt i naturen.

Nu bär det av hemåt

Vi var rätt stela i benen i morse. Alla milen hade satt sina spår. När vi knatat oss tillbaks till Torekov längs strandleden i går stod stegräknaren på 20 kilometer igen. Det var trötta men nöjda vandrare som satte sig i bilen igen. Vi handlade med oss varsin pizza som smakade grymt. Ett par glas vin till och en dusch på det. Sen var vi redo för sängen. Orkade inte ens se eurovisionsgrejen på tv. Tack och godnatt bara.
Efter frukost städade stugan efter oss och åkte. Tillbaka till Hovs Hallar som vi passerade under fredagens vandring. Då orkade vi inte ta oss ner till stranden eftersom vi hade långt kvar att gå då. Men nu klättrade vi i bergen som om inga mil fanns i benen längre. Solen och havet. Mäktiga stenformationer och vi hade all tid i världen. Satt på varsin sten och bara var. Landade lite i allt vi sett och upplevt. Jag hade med lätthet kunnat sitta där resten av dan.
Men vi tog oss uppför branten igen. Jag bytte vandringsbrallor och skor mot somrigare plagg och flipflops. Vi köpte glass och njöt lite till. Sen var det dags för bilen. Hej då Skåne! Det var fantastiskt!

Dag 2

Är i full gång! Vi har gått ca 10 km hittills och har nog en hel del kvar. Det är södra Bjärekusten i sommarvärmen idag. Tungt för en solskygg person som mig. Och med gårdagens alla mil i kroppen. Men vackert är det!