Idoldyrkan

Jag såg en dokumentär en dag. Brukar sällan välja att se såna men den här handlade om en artist som nyligen gick ur tiden och som jag alltid uppskattat. Det var en stillsam ton där han själv fick komma till tals i ett lite drömskt berättartempo. Och så fick vi följa honom i jobbet, i vardagen, på resor och hemma. En fin dokumentär var det.
Men mest berörde mig inte artisten i sig, utan en kvinna som var med som en röd tråd genom hela filmen. Hon var en äkta idoldyrkare! Reste i artistens hälar för att se allt han gjorde, från alla scener han ställde sig på. Hon hade sett samma uppträdande otaliga gånger, på olika platser i Europa.
Jag kan förundras över en sådan hängivenhet. Hon pratade om honom med stora ord. Som sin luft och överlevnad, han var liksom alltet. En främmande människa egentligen. Som hon hade en sporadisk och ytlig relation till genom att hon emellanåt fick en kort pratstund och en autograf, när hon köpte en skiva och köade för kontakt som alla andra efter ett uppträdande.
Man fick följa hur hon reste, från sitt eget hemland. Ibland med tåg där hon satt och tittade ut genom fönstret i egna tankar. Förväntan över hela sig. När hon kom fram köpte hon alltid de vackraste blommor i bukett. Rosor. Som skulle överlämnas till artisten. Jag undrar vad hon skrev på kortet och om han med ett igenkännande leende läste kortet sen. Biljetten placerade henne alltid på första bänkraden, så nära det gick att komma. Där satt hon i andakt.
En kort konsert, en kö för en autograf och en kort pratstund. Sen åkte hon hem igen och bokade genast biljett för nästa ställe. Eller fortsatte bara åt samma håll som han. Samma uppträdande på en ny plats bara.
Det sista man såg i dokumentären var en inställd konsert i en park. Han var dålig då, orkade inte mer. Hon satt i ogjord resa på första bänkraden med sin bukett. Insåg tillslut att han inte skulle komma. Det var tunga steg när hon gick därifrån. Jag vet inte om det blev någon mer konsert efter det. Men numera är de definitivt slut. Och det får mig att undra hur hon lever sitt liv nu? Utan detta allt i sitt liv, utan dessa resor. Lyssnar hon på hans skivor om och om igen? Kanske tittar hon på dokumentären och youtubeklipp om och om igen. Och sörjer. En människa hon omöjligt kände. Bara dyrkade ett artisteri. Hur lever man vidare efter att ett luftslott rasat? Eller skaffar man sig en ny idol och börjar om?

6 reaktioner på ”Idoldyrkan

  1. Och ändå tyckte jag om dokumentären när jag såg den och kan på ett sätt förstå henne i det här, för mitt i alltihopa var hon mycket respektfull mot artisten. Själv tycker jag mkt illa om det faktum att han är borta för alltid, men musiken o rösten finns alltid.

    • Ja jag tyckte också om den, jättefin skildring av både artisten och kvinnan som följde honom. Hon var verkligen respektfull. Inget psyko alls. Det är så oerhört sorgligt att han är borta.

  2. Välskrivet och intressant om idoldyrkan!
    För mig är det något helt obegripligt hur människor kan dyrka och vara så hängivna mot någon de inte känner eller vet annat om än att personen ifråga är duktig på att exempelvis sparka boll eller sjunga. Vad fattas i de här människornas eget liv?

    • Ja visst är det är märkligt, att bli så uppslukad av en främling som bara visar upp en mediasida av sig själv. Inte ett dugg personligt.

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s