Påskigt

När jag var barn firades påsken lite mer blygsamt än i dag. Visserligen var det mesta blygsamt på den tiden. Det var väl en del godis och en del ägg. Minns att vi målade urblåsta äggskal och hängde i påskriset. Minns inte om det dukades upp till någon överfylld påskbuffé dock.
Vi ungar klädde oss till påskkärringar på påsklördagen och inget annat. Härjade omkring i den utstyrseln runt den närliggande påskbrasan där alla samlats. Jag tror inte att det var fråga om något godistiggande runt i gårdarna.
När Dottern var liten skulle påskkärringarna ut och fylla sina korgar runtom i grannskapet på skärtorsdagen. Någon påskbrasa anordnades inte härikring och mängden godis och mat har ökat drastiskt med åren.
Påsktraditionen hemma hos oss har byggts ihop av diverse, både egna minnen och adopterade traditioner.
I den inhämtade traditionsdelen anlände PåskHaren! En skygg typ som smög omkring och gömde allt godis medan ungen sov. Jag tror vi hämtade honom från nåt teveprogram faktiskt. Varken jag eller Maken hade sett skymten av, eller ens hört talas om någon påskhare i vår barndom. Jag kan inte ens minnas någon slags pappägg fyllt av godis överhuvudtaget. Godis fick vi ändå men i måttlig mängd.
Nåja, hos oss skulle i alla fall PåskHaren komma med ägg fyllt av godis och kanske också någon present. För att komma åt ägget skulle Dotern följa snöret som märkligt nog satt fastknutet i sängen på lördagsmorgonen. Det gick sedan kors och tvärs och under och över och genom och bakom och runt både hit och dit i hela huset. För att så småningom sluta med ägget. Detta tråddragande skedde i tidig morgon, innan den morgonpigga och förväntansfulla ungen vaknat. Ibland gjordes större delen av det redan under kvällen efter läggdags för att kunna dra sista biten in i barnrummet på morgonen. Sedan var det bara att invänta tjutet framkallat av hittat snöre. Dottern rusade runt som ivrig trådföljare med två trötta föräldrar efter sig. Nystandes tråd. Schysst frukostalternativ den morgonen.
Senare år när läskunnigheten inträtt började PåskHaren skriva lappar. Lappgömma var precis lika uppskattat som snören. Den första lappen lämnade klurig ledtråd till var nästa lapp skulle hittas och så vidare tills ägget så att säga var löst. Vi hade däremot aldrig något äggömmande utomhus som en del ägnar sig åt numera.
Traditionerna ser olika ut men syftet är säkert detsamma. Kanske är det så att man tenderar att liksom kräma på mer, än man själv hade. Extra allt liksom, bara för att man kan och bara för att man vill så väl. Jag gissar att Dottern också kommer att linda snören i bästa PåsHareanda den dan hon har anledning. Högst troligt kommer hon att göra ändringar, lägga till och göra om. Som hennes familj vill ha det.
Visst är det väl lite tjusningen med traditionen! Att den är föränderlig och utvecklingsbar. Man lånar lite här och lite där och bildar nåt eget av det. Precis som det ska vara.

3 reaktioner på ”Påskigt

  1. Vilken fin tradition. 🙂
    Hos oss gömde påskharen alltid äggen utan ledtrådar. Vi fick ett rum tilldelat oss och sedan var det bara att leta för allt vad vi hade. 🙂

  2. Det där med snöret kändes igen! Syrran och jag delade rum och hade varsitt snöre att följa till godiset. Själv skippar vi snöret och kör den amerikanska variationen och gömmer godisfyllda ägg över hela hemmet. Uppskattas även med sgs vuxna barn! 😃

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s