Lite snö och lite annat

Det är tisdag morgon och jag lämnar min garageuppfart utan att skotta ihop nattens snöfall. Trött på att skotta. Däremot blir det nödvändigt att skotta lite fram till dörren hos den för tillfället ensamma Katten jag ska titta till. Han är hungrig och kelig och jag har bara tid för hungerdelen. Fyller skålen och smiter, fult och obemärkt medan han äter. För att jag måste verkligen åka och jobba lite. Tröstar mig med att hans familj kommer hem under dagen, då får han sällskap på riktigt igen. Parkerar bilen i den enda fickan som finns kvar på parkeringen fast den är rymlig. Passerar en gigantisk snöhög på väg till dagens första jobbmöte och ån intill är istäckt, så när som på en liten flik som visar vatten nåt mörkt vatten. Inget ute tyder på att det är mars. Allt är bara januari, kallt och vitt.
Efter mötet äter jag två grillade med senap men utan bröd på en korvkiosk och ser hur det börjar snöa igen. Det känns himla onödigt. Någon hör mig kanske, för när jag kommer ut till bilen igen har det slutat.
Jag har en stund till att göra mig av med innan dagens andra jobbmöte börjar. Besöker både en och två butiker men går ut fast jag inget handlat. Sitter en stund i bilen och glor i mobilen och sen åker jag och jobbar klart.
Sen ringer Dottern och har paket som ska postas och paket som ska hämtas och vill skjutsas. Vi handlar lite mat också innan vi åker till varsitt hem.
Garageuppfarten har kvar all snö i samma ordning. Låter den ligga där. Tycker helt enkelt att den ligger bra där. Jag är hungrig och trött och en hög med intryck från dagens möten trängs om uppmärksamheten. Det blir något snabbt lagat att äta, stickning och ett avsnitt av Homeland. På det viset lider kvällen. Katten väntar redan på att jag ska signalera läggdags. Men han får allt vänta lite till!

Men Gud alltså

Detta land är ruskigt neutralt i trosfrågor och religionen göre sig icke besvär med styrningen av landet eller skrivandet av dess lagar. Religionen är snudd på helt bortkopplad i de flesta svenskars liv. Många väljer att gå ur kyrkan och kyrkorna är långtifrån ens halvfulla på sina kyrkliga evenemang.
Man tror inte så mycket här. Inte på någon allsmäktig Gud i alla fall. Kyrkorna besöks möjligen på någon skolavslutning, bröllop och dop. Om nu sådana görs på kyrkligt vis överhuvudtaget. Allt färre döper sina barn och inte många ungdomar vill konfirmera sig. Vi blir också tydligen allt sämre på att delta i begravningar rapporterades det om i nyheter häromdan. En del kyrkor säljs till och med och upphör att vara kyrkorum överhuvudtaget.
Jag kan inte heller själv hävda att jag är speciellt troende eller någon frekvent kyrkobesökare. Sist jag satt i en kyrka var i somras nångång och då för att där pågick en konsert. Så nej. Vi tror verkligen inte så mycket på nån Gud i detta land.
Ändå är Gud paradoxalt nog extremt närvarande i de flestas liv! Och då menar jag språkligt och inget annat.
Gud åberopas väldigt ofta, i tid och otid faktiskt. I ren häpenhet, förvåning eller förskräckelse. Men gud, säger man snudd på inandning och alla fattar hur otroligt förvånad denna person är. Det finns en mängd variationer på detta utrop. Gud vad – snyggt, fult, roligt, bra, tråkigt, ledsamt, trist … eller rentav  gud i himlen – av samma anledningar eller till och med herre min gud om något behöver riktigt rejäl förstärkning. Det finns dom som kör det på engelska också. My god – mitt i en annars svenskspråkig mening. Somliga drar till med jesus kristus eller jiisus med ett mer engelskt uttal.
Ibland uttalas denna gudomliga förvåning med ett väldigt utdraget u och ett knappt hörbart d. Guuuuuuu vad kul! Då är det verkligen spektakulärt (eller så håller man inte med alls men det vill man inte visa). Gudars är ytterligare en variant. Då är det liksom mer än en gud inblandad och dessa gudar är verkligen förvånade. Eller så är denna böjning ett sätt att skyla över själva guduttrycket. Inte längre lika tydligt liksom.
Egentligen är det ett rätt märkligt språkbruk. Att ett folk som säger sig vara helt O-troende ändå har religionen så tydlig i vardagligt prat. De har blivit så vanliga dessa gudliga uttryck, att folk nog inte ens tänker på vad orden står för. Är det en omedveten tro som sipprar igenom eller en omedveten önskan om att den där Guden ska finnas nånstans?
Inte vet jag.
Han tycks i alla fall vara bra att ha som förstärkningsord när en känsla inför något ska uttryckas extra tydligt. Jag minns att mormor inte tyckte om det. Och i ärlighetens namn låter det inte helt bekvämt i mina öron heller. Trots att jag också slänger ur mig vissa gudliga uttryck emellanåt jag också. Kanske dags att öva in nåt annat när det behöver förstärkas? Eller så är det kanske bra att det finns lite gudomligt i snacket när det inte tycks finnas någon annanstans? Vad det jag.

Vinterväder framkallar tydligen oro

Vintern, är den ett unikum? En aldrig tidigare upplevd händelse? Ett pinfärskt fenomen? Ibland när man ser väderleksrapporteringen på teve kan man tro det.
Eller så kan man förledas att tro att vi människor vid teven nog är aningen korkade. Eller att åtminstone de som planerar programmen och vad som ska sägas tycks tro att vi som tittar är aningen små i tankesystemet. Att vi inte har förmågan att lägga ihop det vi ser utanför fönstret med vad termometern visar. Stackare, vi lever liksom i blindo. Om det inte vore för väderrapporteringen på teve skulle vi trava ut i kylan och frysa ihjäl!
Det är inte tillräckligt med väderkartan och nån som snackar om den längre. Icke. Det ordnas extrasändningar och krystat kringsnack om detta vinterväder. Häromdagen råkade jag se en liverapport angående kylan på en av playkanalerna. En allvarlig ung man försökte få det att låta oroväckande med krisläge och katastrofvarning i tonen. Och en aningen motvillig meteorolog försökte se lika allvarlig ut och komma på nåt att säga … Texten i rutan kallade det för isvecka- extremkyla i hela landet. Bara en sån sak. Under den texten stod ett ”detta har hänt”: Och man undrar, vad kan ha hänt på en isvecka när kylan är så extrem … (tja vi hade minus nio då … jo eller hur?! Man vill bara bunkra upp med förnödenheter, tända en eld på vardagsrumsgolvet och svepa in sig i filtar tills det går över.) Det som hade hänt var … jag kan knappt sätta ord på det … att 5-10 cm snö drar in från öst! Jag upprepar: Detta har hänt – fem till tio centimeter snö drar in från öst.
Det blir bara ett tomrum efter den upplysningen. All den snön … och från öst dessutom … överlever vi?
Bilder från nån katastroffilm där allt täckts i snö och det är femtio minus och man eldar böcker i ett bibliotek för att överleva, flimrar förbi mitt minne. Jag tittar ut på snön utanför mitt eget fönster. Bildar mig en egen uppfattning. Tja, det är mycket snö men det når inte upp till fönstren, vägen är plogad och knappt tio minus. Jag har varit med om kallare väder i mina dagar.

Jag måste trots allt tycka att det är lite gulligt ändå! När väderpratet på teve talar om för oss att det känns kallare om det blåser, eller när tidningarna har reportage om hur vi ska klä oss för att inte frysa eller när personen vid väderkartan förklarar att det kan vara halt på vägarna om det snöat eller är minusgrader. Jaha liksom! Vilken tur att jag fick reda på detta! Annars kunde det gått illa!
Det är väl ändå av omtanke? För inte sjutton sitter de väl och tror att tittarna är korkade eller aldrig upplevt en vinter i hela sitt liv? Nej, nej. De är bara rädda om oss och vill oss väl. Eller hur?

Rätten att vända i dörren

Det är någon slags sibirisk vargavinter ute. Mer snö än vi haft på åratal, alltså massor med snö! Och minusgrader kring tio, tolv. Inte så farligt tycker jag. Men det verkar vara både besvärligare och kallare på andra ställen i landet och även runtom i Europa där det inte brukar vara nån snö alls.
Katterna här hemma tycks ändå ha drabbats av vårkänslor och marsstämning. Fast snön yr utanför huset ska de ändå ut. Eller nja, de ska vända i dörren snarare. Först ett evigt jamande som inte tar minsta hänsyn till om människorna sover eller äter. Ett entonigt envetet jamande som inte ger upp utan bara ökar i styrka om vi försöker ignorera det. Det betyder att dörren ska öppnas, Katt ska stå och glo medan tio minus smiter in i huset och runt ens ben. Ibland nattligt bara ben. Sen vänder Katt och går in igen för att exakt fem minuter senare upprepa proceduren.
Ibland kommer dörröppningskravet i gryningen när hjärnan är så bortkopplad att jag knappt fattar vad som låter. Igår stod Musse (för det är mest han) och jamade kort efter läggdags. Typ när jag just somnat och börjat komma ordentligt in i sömnen. Maken fick typ spunk och kastade sig ur sängen och stampade iväg upp. Katten fick så att säga respass … hamnade ute i snöyran och kylan med viss hjälp. Maken har en finurlig förmåga i att somna om på sekunden han fått täcket över sig igen.
Så fungerar inte jag. Trots att jag slapp gå upp i kylan var allt klarvaket! Likt strålkastare över ett scengolv for uppmärksamheten över allt möjligt att ta fäste på i huvudet. Det var som att jag redan sovit klart, fast jag bara sovit en halvtimme. Dessutom var jag fullt medveten om att Kattkräket kommer att hoppa på dörrhandtaget inom en snar framtid och då måste jag upp och släppa in. Andra årstider i varmare väder ignoreras inbrytningsförsöken. Det finns sovplatser av mjukt slag på altanen. Men inte i den här temperaturen. Inte kan jag låta Musse vara ute hela natten då.
Alltså gick jag upp i förtid. Svepte en filt om axlarna och glodde på meningslöst tevevåld en stund. Tydligen enda alternativen i sena natten. Min ständiga följeslagare Pancakes kurade ihop sig tätt intill mig med klotrunda ögon. Vad gör människan? Går upp när vi ska sova? Han är nämligen inte speciellt sugen på utevistelse för närvarande. Men visste också i sitt kattsinne vad vi väntade på.
Mycket riktigt, när tevepoliserna jagat fatt på nån brottsling skallrade det till i dörrhandtaget. Sånt skulle kunna skrämma livet ur vem som helst i tysta natten med våld på teven. Men jag bara kastade av mig filten och släppte in både Katt och snö och kyla. Snön skakade han ur tassarna medan han sprang förbi mina bara ben.
Efter det gick jag tillbaka till sängen och tvingade mig att somna om. Det gick så där, men det är en annan historia. Katten var åtminstone nöjd och tyst ända tills Maken klev upp på grund av väckarklockan och inget annat.

För att påminna mig själv om förtjusningen med dessa två inneboende pälstyper …