Detta land är ruskigt neutralt i trosfrågor och religionen göre sig icke besvär med styrningen av landet eller skrivandet av dess lagar. Religionen är snudd på helt bortkopplad i de flesta svenskars liv. Många väljer att gå ur kyrkan och kyrkorna är långtifrån ens halvfulla på sina kyrkliga evenemang.
Man tror inte så mycket här. Inte på någon allsmäktig Gud i alla fall. Kyrkorna besöks möjligen på någon skolavslutning, bröllop och dop. Om nu sådana görs på kyrkligt vis överhuvudtaget. Allt färre döper sina barn och inte många ungdomar vill konfirmera sig. Vi blir också tydligen allt sämre på att delta i begravningar rapporterades det om i nyheter häromdan. En del kyrkor säljs till och med och upphör att vara kyrkorum överhuvudtaget.
Jag kan inte heller själv hävda att jag är speciellt troende eller någon frekvent kyrkobesökare. Sist jag satt i en kyrka var i somras nångång och då för att där pågick en konsert. Så nej. Vi tror verkligen inte så mycket på nån Gud i detta land.
Ändå är Gud paradoxalt nog extremt närvarande i de flestas liv! Och då menar jag språkligt och inget annat.
Gud åberopas väldigt ofta, i tid och otid faktiskt. I ren häpenhet, förvåning eller förskräckelse. Men gud, säger man snudd på inandning och alla fattar hur otroligt förvånad denna person är. Det finns en mängd variationer på detta utrop. Gud vad – snyggt, fult, roligt, bra, tråkigt, ledsamt, trist … eller rentav  gud i himlen – av samma anledningar eller till och med herre min gud om något behöver riktigt rejäl förstärkning. Det finns dom som kör det på engelska också. My god – mitt i en annars svenskspråkig mening. Somliga drar till med jesus kristus eller jiisus med ett mer engelskt uttal.
Ibland uttalas denna gudomliga förvåning med ett väldigt utdraget u och ett knappt hörbart d. Guuuuuuu vad kul! Då är det verkligen spektakulärt (eller så håller man inte med alls men det vill man inte visa). Gudars är ytterligare en variant. Då är det liksom mer än en gud inblandad och dessa gudar är verkligen förvånade. Eller så är denna böjning ett sätt att skyla över själva guduttrycket. Inte längre lika tydligt liksom.
Egentligen är det ett rätt märkligt språkbruk. Att ett folk som säger sig vara helt O-troende ändå har religionen så tydlig i vardagligt prat. De har blivit så vanliga dessa gudliga uttryck, att folk nog inte ens tänker på vad orden står för. Är det en omedveten tro som sipprar igenom eller en omedveten önskan om att den där Guden ska finnas nånstans?
Inte vet jag.
Han tycks i alla fall vara bra att ha som förstärkningsord när en känsla inför något ska uttryckas extra tydligt. Jag minns att mormor inte tyckte om det. Och i ärlighetens namn låter det inte helt bekvämt i mina öron heller. Trots att jag också slänger ur mig vissa gudliga uttryck emellanåt jag också. Kanske dags att öva in nåt annat när det behöver förstärkas? Eller så är det kanske bra att det finns lite gudomligt i snacket när det inte tycks finnas någon annanstans? Vad det jag.