Rätten att vända i dörren

Det är någon slags sibirisk vargavinter ute. Mer snö än vi haft på åratal, alltså massor med snö! Och minusgrader kring tio, tolv. Inte så farligt tycker jag. Men det verkar vara både besvärligare och kallare på andra ställen i landet och även runtom i Europa där det inte brukar vara nån snö alls.
Katterna här hemma tycks ändå ha drabbats av vårkänslor och marsstämning. Fast snön yr utanför huset ska de ändå ut. Eller nja, de ska vända i dörren snarare. Först ett evigt jamande som inte tar minsta hänsyn till om människorna sover eller äter. Ett entonigt envetet jamande som inte ger upp utan bara ökar i styrka om vi försöker ignorera det. Det betyder att dörren ska öppnas, Katt ska stå och glo medan tio minus smiter in i huset och runt ens ben. Ibland nattligt bara ben. Sen vänder Katt och går in igen för att exakt fem minuter senare upprepa proceduren.
Ibland kommer dörröppningskravet i gryningen när hjärnan är så bortkopplad att jag knappt fattar vad som låter. Igår stod Musse (för det är mest han) och jamade kort efter läggdags. Typ när jag just somnat och börjat komma ordentligt in i sömnen. Maken fick typ spunk och kastade sig ur sängen och stampade iväg upp. Katten fick så att säga respass … hamnade ute i snöyran och kylan med viss hjälp. Maken har en finurlig förmåga i att somna om på sekunden han fått täcket över sig igen.
Så fungerar inte jag. Trots att jag slapp gå upp i kylan var allt klarvaket! Likt strålkastare över ett scengolv for uppmärksamheten över allt möjligt att ta fäste på i huvudet. Det var som att jag redan sovit klart, fast jag bara sovit en halvtimme. Dessutom var jag fullt medveten om att Kattkräket kommer att hoppa på dörrhandtaget inom en snar framtid och då måste jag upp och släppa in. Andra årstider i varmare väder ignoreras inbrytningsförsöken. Det finns sovplatser av mjukt slag på altanen. Men inte i den här temperaturen. Inte kan jag låta Musse vara ute hela natten då.
Alltså gick jag upp i förtid. Svepte en filt om axlarna och glodde på meningslöst tevevåld en stund. Tydligen enda alternativen i sena natten. Min ständiga följeslagare Pancakes kurade ihop sig tätt intill mig med klotrunda ögon. Vad gör människan? Går upp när vi ska sova? Han är nämligen inte speciellt sugen på utevistelse för närvarande. Men visste också i sitt kattsinne vad vi väntade på.
Mycket riktigt, när tevepoliserna jagat fatt på nån brottsling skallrade det till i dörrhandtaget. Sånt skulle kunna skrämma livet ur vem som helst i tysta natten med våld på teven. Men jag bara kastade av mig filten och släppte in både Katt och snö och kyla. Snön skakade han ur tassarna medan han sprang förbi mina bara ben.
Efter det gick jag tillbaka till sängen och tvingade mig att somna om. Det gick så där, men det är en annan historia. Katten var åtminstone nöjd och tyst ända tills Maken klev upp på grund av väckarklockan och inget annat.

För att påminna mig själv om förtjusningen med dessa två inneboende pälstyper … 

4 reaktioner på ”Rätten att vända i dörren

  1. Åh, vad jag njöt av att läsa din berättelse allt för snarlik mina-våra upplevelser. Jag tror att katterna har den positiva inställningen att ”det kan ju inte vara så kallt och snöigt som i går – måste be att få kolla”, hehe.

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.