Mitt i påsken

Ja, den pågår, den här påsken. Den är väl okej. Lugn och trivsam, vi tar dan som den kommer, slappar och äter helt klart för mycket godis.
Jag pratade med en god vän häromdan, innan påsken. Hon hade en hel meny klar för sig för hela påskhelgen och jag gissar att allt fanns handlat och klart hemma hos henne också. Typ gigantisk kontrast till mig!
Vår påskhelg kan i jämförelse med den matsensationen antas vara ransoneringstider eller handlingsförlamning. Mitt kylskåp innehöll inget som kan kallas påskmat. Jag gick genom mataffären på hemvägen och snirklade bland överfyllda kundvagnar där mat för kompanier handlades och förmodligen kommer hälften av allt detta gå i soporna innan helgen är slut.
Nå, jag rafsade allt ner lite gravad lax och räkor. Gick hem och meckade ihop en macka medan jag grunnade över resten av helgmaten. Skärtorsdag och allt. Påskkärringarna hängde runt dörrklockan och stod med utsträckta händer och hafsigt ritade påskkort. Fick en näve karameller och vandrade vidare till nästa.
Det blev hämtad pizza till kvällen. Efter att jag lagt ihop en smörgåstårta för långfredagen. Någon slags planering trots allt.
Smörgåstårtan fick sällskap av en butiksbakad chokladtårta när vi handlade lite smått på långfredagsförmiddagen. Lugnt på affären då men morgondagen är en annan dag så den gav vi sjutton i att tänka på. Tog med Dottern hem för att mumsa tårtor och fick sällskap av hennes kompis. Hade en trivsam stund runt köksbordet och sedan i soffan medan ungdomarna letade trevlig musik på youtube.
När de åkt blev det kvalificerat soffhäng med godisskålen på armlängds avstånd och nån kvällsmat orkade vi inte fixa. Det blev nåt enkelt, typ macka.
Idag drog vi till stan (efter att ha ätit rester av smörgåstårta till frukost) för att Maken behövde avbildas för körkortsförnyelsen. Vi lämnade bilen i parkeringshusets biltvätt och strosade runt på stan dit näsan pekade.
När vi kom hem åt vi lite rester av smörgåstårtan till lunch. Sen somnade vi på soffan båda två medan nåt teveprogram var ointressant.
I frysen fyndade jag allt en fläskfilé i morse. Alltså blev middagen spontant rätt mycket bättre än gårdagens. Utbankad filé, råstekt potatis med parmesan och egen pepparsås till detta. Mums. Nu sitter vi här i paltkoma och överväger att hyra en film och inte lämna soffan mer i kväll.
Vad vi ska äta i morgon har jag ingen aning om och inget specifikt finns handlat men det funkar uppenbarligen bra att köra helt planlöst tydligen. Kanske ställer frysen upp i morgon också och då slipper jag handla igen. Vi får väl se.

Morgonskval

Lite lätt vår i luften och en skarp sol som skär sig mot snön. Nån envis liten fågel lovsjöng detta faktum alltför tidigt utanför jobbfönstret i morse. Jag gräver fram ett par solbrillor innan jag backar ut bilen ur garaget. Lyssnar på nyheterna om allt facebook vet om oss alla vid det här laget, via lurigt insamlad info. Orkar inte ta in det och sätter på musik i stället.
Vägen hemåt är torr, med vissa förrädiska halkfläckar här och var. Stresstrafikanterna väser kanske och kallar mig säkerligen ett och annat fult men jag har inte bråttom. Jag har jobbat klart och ska hem, nästa ledig helg. I alla fall fram till sexton på söndag. Alltså struntar jag i att stressa och kör i trivsamt tempo den lilla biten av motorvägen jag väljer för att slippa stadsrusningen.
Kommer ikapp en kö vid en rondell när jag svängt av motorvägen. Ser inte skylten på bilen först i kön och fattar inte varför den aldrig åker när rondellen är helt tom. Sen ser jag nybörjarskylten och förstår att den drabbats av ofrivilligt motorstopp och det har hänt oss alla i begynnelsen. Iväg kommer kön tillslut och nybörjaren blir hetsigt omkörd av alla utom mig. Kör på bara, i lugn och ro.
Hemma är det tyst och lugnt. Två glada katter möter mig. Ska gosas med på varsin sida, jag har ju två händer gubevars! Solen i köket belyser dagens problemområde. Jag behöver hitta någon trivsam spellista och kavla upp ärmarna för någon slags städning. Kanske belönar jag mig själv med lite påskstämning efteråt. Påsken anländer till veckan. Jag har köpt fjädrar som inte är fjädrar. Vill utrota det där behovet av fjädrar från stackars fåglar i riset. Kanske blir det något gardinbyte också. Vintergardinerna känns trötta. Därmed har jag i princip planlagt en hel torsdag. När både huset och jag befinner oss städade går jag på tjejträff resten av kvällen.
Så får det bli!

Ett nytt rum nästan

Förrådet tänker jag inte visa! Där är det visserligen mer ordning numera, men alla som sett ett förråd kan relatera till hur det kan se ut i ett sådant.
Rummet utanför åkte på ytterligare en makeover i samma svep. Alltså. För bara en kort tid sedan, i begynnelsen av detta år till och med, köpte jag en garderob och städade upp detta rum, lite hafsigt insåg jag snart. Rörde inte alla överbelamrade hyllor alls då.
Nu råkade det sig så att det stod en överbliven tresitssoffa från garaget. Ordat om den förr, soffan som blev kvar efter en garagefest i höstas. Kan tyckas märkligt, men jag orkar inte tjata mer om det. (Länkar mig själv istället.) Denna soffa ville Maken givetvis får ut ur garaget (läs: kasta) Denna soffa ville jag ha (läs: få ner i källaren) Tänkte mig att jag som är av solskygg och värmeogillande slag kommer att trivas bra i en soffa, i den så behagligt svala källaren under sommarens varmare dagar. Därmed var det bara konstatera att garderoben hamnade lite fel på första försöket. Maken, som är en snäll och foglig man, han höll med … inte alls! Verkligen inte. Men han vet sen gammalt att det inte lönar sig att protestera nämnvärt när frun bestämt sig. Han häktade alltså snällt av garderobsdörrarna och föste om den till ny plats efter att vi i lördags tömt alla hyllor på minst tjugotusen tunga fotoalbum.
Soffan var uppmätt och skulle passa bra på sin tilltänkta plats. Problemet var själva nerfarten! Källartrappan är allt annat än bred och aningen svängd på slutet. Lågt till taket på en punkt. Maken var med all rätt lite tveksam. Men så kom helt oförhappandes och en helt ovetande God vän på en snabb visit. Tack och lov för det kan jag säga! För utan honom hade det aldrig blivit något svalkande soffläge i sommar. Han fick alltså snällt hugga i. (låg lite, lite i hans eget intresse också eftersom det han kom med behövde soffans plats i garaget ..hrm )
Gubbarna lyfte, i varsin ände och gick stabilt mot trapphuset, som befinner sig mellan garage och kök. En gubbe på vardera sidan om trappan (en i garaget och en i köket) med en klumpig och eländes soffa mellan sig. Där var det så klart stopp. Jättestopp. Det gick inte på några villkor att vända soffan för nerfart. Maken hojtade på mig, poängterade det uppenbara för att överbevisa mina egna ögon och började därmed backa tillbaka till garaget i tron att han var entledigad. Stopp! Sa inte frun då, utan faktiskt den Goda vännen i köksändan av soffan!
Om vi istället … tänkte han högt … och så dirigerade han om hela grejen på ett smart sätt. Maken lydde snällt och följde honom i sofflyftet mot köket. Där lyckades de få upp soffan på högkant och sedan in i trapphuset och nerför längsmed trappan! Benen fick skruvas av, nästan i farten varefter de visade sig vara i vägen nerför och så hoppsan hejsan stod soffan i källaren! Mottagen av förnöjd kvinna. (Jo, jo. Har jag bestämt att en soffa ska ner i källaren kommer den på ett eller annat sätt ner i källaren.)
Där står den nu och är bara suverän. (och ska den nån gång upp igen sågar vi sönder den) Ruskigt retro, man kunde tro att en mormor eller farmor av äldre slag flyttat in med fransförsedd soffa. Men jag gillar den, väldans fräsch och lite använd tydligen. Annars hade det fått vara. Garderoben mår fint, faktiskt bättre, på sin nya plats och alla våra fotoalbum ställdes tillbaka hyllan mittemot soffan. Kanske man sätter sig där och tittar i ett album ibland? Tidigare var man tvungen att bära med sig albumen upp och sen ner igen. Vem orkar sånt?

Det ska piffas lite så småningom. Fixas lite tavlor och sånt. Och så återstår alla dom där pärmarna med gamla papper som ska rensas … pust och suck och stön.

Växtlighet på burk

Plockade begynnelsen på vandringen i Skåne i höstas. Lade dem i blöt när jag kom hem. Länge, länge tills det tillslut syns en spricka. Och en svag antydan till grodd. Placerade dem med grodden ner i vatten och snart hade en lång rotsvans sökt sig ner i vattnet. Och så en dag stack där upp en liten pinne som snabbt veckade ut sina tre blad. Så himla häftigt att följa!

Vad ryms i huvudet en sådan kväll?

Det kom och gick en helg snudd på obemärkt igen. När man står inför den tycks den oändlig och så vips är det slut och en tung suck från morgontrött Make inleder en ny vecka. (Fast helgen var av verkligt produktiv art här och jag kom riktigt långt i detta förrådsrensande i källaren.) Min egen inledning av veckan har varit av ledigt slag. Alltså sov jag lugnt vidare när suckandet bar av uppåt köket i morse. Med sig tog han Katterna och därmed var det lugnt i sovrummet.
På måndagar brukar jag börja dan med kaffe, stickning och ett avsnitt av det trevliga programmet med Husdrömmar. Tyvärr var dagens avsnitt det sista så det är helt oklart vad jag gör nästa måndag. Själv går jag inte alls i några husdrömmar, men jag gillar att se andras. Fantastiska hus leder deras drömmar till och det är kul att se vägen till resultatet.
Dottern hade också ledig dag och hon fick med mig på en vända till en butik med sportkläder. Anledningen till detta var ett inköp av yogamatta för hennes del. Själv spanade jag på lite kläder inför en kommande vår och sommarsäsong i skogen. Vi handlade lite mat också, och ny leksak till den lekfullare av Katterna.
Tog Dottern med hem på kaffe och kattlek. Den blomformade leksaken med trevlig doft fanns godkänd och medan den sprattlades runt här och var valde vi en film på streamingutbudet. Det blev den där filmen om han, tennisspelaren. Alla vet vem jag menar. Fast jag är totalt befriad från idrottsligt intresse fann jag filmen bra och intressant. Att se hur det kanske var egentligen. Människan bakom racketen liksom. Snygg film var det dessutom och bra skådespelare! Ja, jag gillade den verkligen.
Mat behöver man även en måndag. Det blev köttbullar i brunsås helt enkelt. Inte mycket mer att orda om dessa.
Maken åkte på garagefika som alltid på måndagar. Har aldrig varit på någon sådan men jag antar att det är ett gäng män runt ett antal bilar pratandes om just bilar. Kanske. Dottern åkte hem i samma veva och här sitter jag i eget sällskap och njuter av tystnaden. Och en liten wirre.
Apropå det så närmar det sig för whiskymässan i Göteborg som jag och Brorsan ska åka på. Vi tar med oss våra respektive till själva orten, men medan vi smakar god whisky får dom göra annat eftersom drycken inte faller någon av dem i smaken. Svägerskan meddelade just att hon bokat in oss på trivsamt hotell där vi också kommer att kunna äta gott. Det kommer att bli en bra helg det.
Återstoden av denna dagen kommer att hamna i tevesoffan med nämnda stickning. En mycket liten kofta är under tillverkning. Till en mycket liten människa som ännu inte anlänt. Vännerna går i väntans tider och under tiden stickar jag på kofta. Trivsamt med sån småttig stickning. Det blir klart så snabbt. Mina andra påbörjade stickningar får vänta lite under tiden.
Därmed är veckan igång liksom.

Det rensas i förråd

Ibland blir jag så trött på min egen från-tanke-till-handlings egenskap. Plötsligt får jag bara syn på nåt och det slutar med att jag har en massa extrajobb. Nu har jag plötsligt rivit ut hela förrådet i källaren och står inför ett röjningsjobba som kan vara till midsommar om det vill sig illa.
Det där förrådet alltså, det gjordes till matkällare när huset byggdes. Ventilation rakt ut. Stabila trähyllor tänkta att förvara hemgjorda syltburkar och saftflaskor. Golvutrymme nog för backar med läsk kanske och lådor med potatis och morötter. Utanför huset hade man nämligen anlagt ett stort potatisland och grönsaksland. Även ett rejält jordgubbsland fanns. Och så bärbuskar med röda och svarta vinbär och krusbär. Så nog har denna matkällare fått ta hand om en hel del mat genom åren allt. Tills vi flyttade in vill säga. För alla dessa land och bärbuskar är ett minne blott. Inte sjutton vare sig syltas det eller saftas det längre. Det köps i affären och förvaras i kylen.
Fast nu önskar jag att den innehöll snygga burkar med fina etiketter. Kanske med såna där rödrutiga tyghättor över locken. Trälådor med rotfrukter och grönsaker. Doften av jord och bär. Istället är det kallt som tusan och fullstoppat med diverse. Matkällaren blev givetvis förråd av sånt man vill ha kvar men inte vill se. Oklart varför man har det då.
Men jag förmår inte slänga vissa saker utan sparar det i lådor. Därför släpade jag ut ungefär fyra kartonger med skolmaterial från Dotterns alla förskole och skolår. Jag har haft en tanke. Att en gång sammanställa delar av detta till någon slags enhet i pärmform. Men bara skjutit upp och stoppat undan ännu en bunt i en låda efter ett avklarat skolår. Nu var det länge sen hon gick i skolan och mycket material blev det. Ett under att jag ens fick ner den största lådan som jag av en underlig anledning baxat upp på översta hyllan. Därinne fanns också ett par lådor med en betydligt mindre enhet av både min och Makens skoltid. Hittade till och med lite grejer som tillhörde Brorsan, några teckningar och ett album med samlade bilbilder. Jag skickade foton på detta till honom och lovade ta med grejerna till honom nästa gång vi ska ses. Men hans svar tyder på att han tycker de kan ligga någon annanstans än hos honom. ”Undrar vad jag ska ha det till?” Ja, det undrar jag också, ändå kan jag bara inte kasta det lilla gröna häfte som jag med spretig sexårshandstil skrivit ”Religion” på. Och inuti ritat både mor och far och lilla-bror och början av skapelseberättelsen. Eller häftena med skrivstil som jag fick dekorerade med guldstjärnor på sidorna med vackrast formade bokstäver.
Lådorna med Dotterns skolgrejer var överväldigande. Somligt måste absolut sparas. Även om hon också har lite samma attityd som sin morbror och undrar varför. Somligt blundade jag och slängde. Somligt kom hon själv och slängde. Och tog mig ur pärmsamlingstanken. ”Gör nåt bättre med din tid!” Okej. Jag slängde, stoppade tillbaka i lådan, slängde och sorterade. Lådan blev fylld till bredden och kan inte bäras. Ändå är jag långtifrån klar. Det blir nog en låda till …
Det ska givetvis sorteras om inne i förrådet, det är liksom hela syftet med att jag släpat ut allt. En del grejer som vistats på andra hyllor måste in. Jag hoppas kunna bli av med hyllor utanför förrådet. Där det samlats grejer som jag bara kan sucka över. Gamla pärmar med sedan länge betalda räkningar och bankpapper och jag vet inte vad. Inget vi någonsin mer behöver men ingen av oss har orkat ta tag i det. Det bär emot att kasta det i soporna eftersom det finns info på dem som inte bör komma i orätta händer. Eller är jag överkänslig där? Jag skulle helst vilja bränna det men det känns också lite meckigt. Hade en sån strimlarpryl en gång. Men det var erbarmligt jobbigt. Den tog bara fem ark åt gången och blev snabbt för varm och ville vila. Det skulle ta till nästa år att strimla allt i den takten om jag nu ens hade kvar den. I så fall behöver jag skaffa en redigare sådan. Eller komma på en annan lösning. För nu ska inte den där pappershögen sparas längre.
Det kommer att ta mig hela helgen gissar jag. Men hoppas att jag med glädje kan stänga den där förrådsdörren och känna auran av ordning ända utanför, helst snarast!

Vad gör man en måndag?

Ja, man skottar snö. Igen. Eftersom det beslutades på senaste vädermötet i himlen att det skulle hävas ut ytterligare en decimeter snö över oss. Idag dessutom blötblandad, tung och eländig. Verkar finnas mer av samma vara på lager och detta är schemalagt till natten. Ja, vad bra då. Var tusan ska jag göra av den? Garageuppfarten blir allt smalare, liksom gatan. Han med traktorn borde nån ta ett snack med. Han kör bara mitt längs gatan och den blir tack vare det allt smalare. Borde numera vara enkelriktad.

En måndag kan också användas till ett besök på den trevliga Blodcentralen på stadens sjukhus. Är du inte blodgivare? Men gör slag i saken vettja! Det finns typ inget ställe man är så välkommen på som just blodcentralen med givarandan påkopplad. En stund på en brits med en nål i armen är allt som krävs.
Av någon anledning hörde jag Vildvittrornas (från Ronja du vet) skri, ”nu ska blodet flyta” när jag klev ur hissen på plan nollfyra. Kan inte säga att det flyter speciellt det där blodgivandet. Det är ytterst civiliserat. En stillsam atmosfär, en stund ensam vid en datorstyrd hälsodeklaration  … har du injicerat narkotika sedan förra blodgivningen, har du ägnat dig åt sexuella tjänster … (allvarligt, fyller nån verkligen i ja på dem?). Samvetsgrant nej på alla frågor dessa om min hälsa och ett ja på den luriga mitt i alltihop. Om jag känner mig fullt frisk. Ja. En stund med en trevlig sköterska i ett bås medan hon granskar mig och kollar att jag kan mitt personnummer och verkligen svarat samvetsgrant vid datorn.
Sen britsen, välj en arm och … och så sticker det till. Jag har inga problem med stick eller blod eller ens att se mitt eget blod fylla upp en slang. Själva uppsamlingspåsen är fiffigt placerad utom synhåll under britsen. Men jag skulle inte bry mig om jag såg den heller. En stund slapp till det rytmiska surrandet av vaggan som vippar påsen från topp till botten medan blodet fylls på. Jag får en boll i handen för att klämma fram ett schysst flöde. Lämpligt nog i droppform. Röd, givetvis.
Sköterskan hastar vidare för att ta nästa givare med in i båset. Jag ligger och halvdåsar lite, klämmer lite på den där droppebollen och bryr mig inte speciellt om vare sig det ena eller det andra. Det är en kort paus liksom. Inte många minuter senare piper systemet att min påse närmar sig fylld. Avslutar pipet med en signatur och vaggan stannar. Sköterskan lämnar allt annat och kommer genast för att befria mig från både nål och påsanslutning. Jag får ett snyggt bandage om armvecket, eftersom plåstren äter sig in i huden och knappt går att lossa. Inte för att det lilla sticket orsakar nåt extremflöde i efterhand. Men nån liten droppe kan ju fläcka kläderna innan det helt stannat av.
Det är bara att kliva upp och gå. Ta sina erhållna järntabletter och sätta sig och fika. Kaffe, apelsinjuice och macka. Smakar supergott, godaste fikat ever. Läsa lite i en tidning i godan ro och packa in sin erhållna premie. I mitt fall en rosa kaffemugg av märket swedish grace. Har redan ett gäng i olika färger hemma, men ingen rosa. Har ett gäng likadana skålar också, men ingen rosa. Det får bli nästa gång. Dessa finns givetvis att köpa också, men då har de ingen blodgivarstämpel i botten och det är halva grejen med grejen tycker jag. En skål med diverse småbelöningar brukar också finnas. Blodgivarmärkta prylar typ isskrapor, pennor, reflexer, lipsyl och sånt. Den skålen innehöll lipsyl och pennor idag och sånt är bra att ha.
Sen är det bara att gå. Tack för idag, kommer åter om några månader. Med glädje!
Blodgivningen gör mig faktiskt otroligt pigg! Kroppen känns spänstig och huvudet kristallklart, liksom renad. De där som ägnade sig åt åderlåtning förr tiden kanske inte var helt fel ute?

Jag åker därefter en vända via matbutiken på hemvägen. Behöver skaffa sånt huset saknar men sedan raka vägen hem för att ägna mig åt lite datorjobb som behövde göras just idag. Sitter i köket med tända ljus och ett stort glas vatten med citron. Behöver fylla på vätskenivån i kroppen efter dagens tappade mängd. Det tar någon vecka för kroppen att återbilda sina röda blodkroppar som jag så givmilt givit bort av, däremot bildas de övriga beståndsdelarna av blodet inom ett dygn. Och det är bra att dricka rejält under dagen för att hjälpa till.
Nu är måndagen kväll och jag är lite trött och frusen. Lite skumma ljud och känslor från magen som försöker anpassa sig till en ny kur av järn. Men utan järnet skulle det inte bli mer blodgivning så det är smällen jag gärna tar. Jag vill ju gärna att det jag ger innehåller ett bra värde och inte blir något värdelöst blask som ingen vill ha. Och som bonus brukar det komma ett sms när blodet kommit till användning. Det värmer hjärtat lite extra faktiskt.

Någon slags vårtecken eller?

Snön alltså! Det är så att man börjar befara en ny istids ankomst. När jag tittar ut på snömängden är det med både häpnad och fascination. Alla dessa höga vallar! På tomten där snön ligger orörd är den snudd på halvmetern djup om inte mer. Jag befarar att buskar och växtlighet inte kommer att vara sig lika när snötyngderna äntligen smält bort. Gatorna är extremt dåligt plogade och slipprigt spåriga. Det är bara att hålla hårt i ratten och följa det spår man hamnar i och hoppas på att slippa möten på de smalare gatorna. Plogvallarna gör det inte enklare. Ännu mer snö anlände i går. Det är så att man börjar hata den och spy ur sig fulare ord kring den. Ingen ljusning finns i sikte, det finns inte en enda antydan om vår ännu därute! Väderläget är vinter och inget annat.
Fast några slags vårtecken av helt annan art än väder finns det trots allt.

1. Ett par klart Kattrelaterade vårtecken kan allt iakttagas. Mars månad är starkt förknippad med katter och jo, något händer med dem i mars, oavsett snömängden. Helt klart. MusseKatten som vanligtvis hatar snö och blöta i sina lovikkavantliknande tassar och helst sover inne vid ett element tills vintern är över. Han tar numera ett djupt andetag i dörröppningen och kastar sig rakt ut i snön. Det tycks inte spela honom någon som helst roll att det är snöyra i luften, osopat på trappan, ett par decimeter nysnö på garageuppfarten och en oplogad gata. Han ska ut. (Tyvärr även i klockslag som nolltretrettiofem.) Sen kommer han in med snöklumpar klickande mellan klorna och vispar av det värsta i hallen. Vankar runt som en osalig för att snart bege sig ut igen. (Vi pratar nu om en kastrerad hankatt. Bevare mig väl för att ha en okastrerad dylik i huset.)
2. Den andra, PancakesKatten, han vill inte ut alls men han vill gärna stå i öppen dörr och spana på eländet och andas lite av uteluften innan han vänder in igen. Hans ymniga vinterpäls är helt övertygad om att våren har anlänt. Pancakes blir alltid tät i pälsen med massa underludd och anlägger lejonkrage varje senhöst. Ser riktig mäktig och fluffig ut hela vintern. På våren trillar fluffet av. Ligger som tumbleweed-tussar överallt på golven. Smetar av sig på den svartklädda soffan och på oss och man spottar katthår mest hela tiden. Jag ids inte ens ställa undan dammsugaren mellan de täta användningarna. Nu är snart lejonmanen borta och kan börjar se lite klen och liten ut när allt detta underhår försvinner. Alltför tidigt, för nu fryser han ju om han går ut. Alltså är han bara inne och hårar ner.
3. Ett tredje vårteken har med gubbar att göra. Vissa gubbar i alla fall. Två av dem (Maken och hans Kompis) drog tidigt i morse för att åka till årets första bil och mc relaterade evenemang. Det brukar vara ett säkert vårtecken när bilevenemangen drar igång. Har glömt var dagens befinner sig, men de där två kommer att strosa runt bland andras finåk med sina kameror hela dan och längta ännu mer efter den dag som deras egna kan rulla ut ur garagen igen.
4. I den flera meterhöga cypressen vid vår brevlåda är det full aktivitet. Skatorna har valt detta som sitt nya boende. De befann sig i den även för ett par år sedan men övergav den förra året till min förnöjsamhet. (Eftersom deras bobyggande resulterar i en mängd skräp som jag måste samla ihop.) De hämtar pinnar och pusslar ihop dem till ett bo, skyddade av den täta cypressen. Grenarna som inte passar kastar de bara ut. Och i själva cypressen knipsar de av grenar och stökar runt tills det bildas ett redigt hål som utgör en stabil bas. I år har de flyttat bygget ett snäpp högre upp än sist och hela cypressen vajar av aktiviteten i bobygget. Det sticker ut kvistar och pinnar som spjut ur cypressen i bygget och mellan glesare grenar kan man se skatorna böka runt därinne. Katterna finner stort nöje i att se detta byggande från första parkett inne på fönsterbrädan. (Snödjupet nedanför cypressen bidrar till en skyddande vallgrav för skatorna.) Jag är inte överförtjust, men det är redan påbörjat och jag är för stor djurvän för att skaka ner dem.

Ja, någon slags vår är allt i görningen. Även om den är till synes väldigt hemlig och osynlig ännu. Nu väntar jag ivrigt på snöslasket som tyder på att det äntligen smälter. Det kommer att bli en blöt vår.

Kvinnokraft och kvinnodag


Allt i och intill den där hyllan är designat av kvinnor.
Idag är det en internationell kvinnodag. Den är inte här för att kvinnor ska gratuleras och förses med blommor. Inte så länge kvinnor tafsas och våldförs på, hotas och skadas och rent av dödas bara för att de är kvinnor. Inte så länge lönen är lägre, möjligheterna färre och jämställdheten skev. Inte så länge det kön vi bär är ett skällsord.
Kom inte med blommor och gratulationer idag. Den här dagen är till för att uppmärksamma kvinnors situation. Kom därför med förståelse och respekt. Bidra alla dagar till att vi får en bättre värld. Tillsammans. Både kvinnor och män och alla som inte vill kalla sig varken det ena eller andra.
Just så.

För mycket information

Ibland är det så man häpnar. Känner sig som en typ med tappad nedre del av ansiktet och undrar om man själv bott under en sten en längre tid och missat typ det mesta eller fattat allt helt fel?
Jordens form eller inte är det som orsakat dagens tapp. Denna i rymden svävande boplats. I eviga tider har det varit beboeligt här och var och först trodde man att det var en platt skapelse man befann sig på. Och att man kunde ramla av om man kom för nära kanten. Sen bevisade nån att det minsann är ett klot och att man hölls kvar på detta klot tack vare gravitationen … ja jag tänker inte gå in i nån fysikdiskussion för det är inte det som är grejen här. Det är klotets vara eller icke vara. Jag har levt tryggt förvissad i denna vetskap om ett klot övertygad om att alla andra gjorde detsamma … tills nyss.
När jag (via Internet givetvis) insåg att den fortfarande av vissa anses vara platt! Väldigt platt. Näe, jag skämtar inte. Det finns en hel rörelse som anser att vi blivit lurade och att det visst är en platt planet. Dessa har en mängd bevis för sin teori och allt som motsäger sig deras bevis är fejk, ljug och falskt påstående. Vad det skulle finnas för anledning till att lura i oss detta klotpåstående framgick inte men tydligen ska det vara rymdföretaget med stort N som hittat på alltihop och försett oss med falska bilder och ljugbevis.
Ett av bevisen för det platta alternativet skulle i alla fall vara att folk inte går upp och ner på andra sidan klotet. Öh … (jo, man hade frågat folk i Australien och dom sa nej, vi går inte upp och ner … det här blir en oändlig karusell liksom, för dom tror kanske då att vi på den här sidan går upp och ner, och så gör vi såklart inte det fast vi tror att dom kanske gör det … ja, du fattar) Ett annat skulle vara att horisonten är spikrak när man kollar på den … Jo, ja, det är den visserligen. I alla fall när man är här nere. Kommer man upp en bra bit blir det annat. Det fanns bilder att begrunda över denna platta jordskiva. Inga foton, nej. Bara illustrationer. (det finns däremot foton på det motsatta men dessa är alltså de påstått fejkade fotona) Nord/sydpolen skulle i den platta versionen vara ett centrum i mitten av en rundel. Vi cirklar inte runt solen heller, för det är minsann solen som hänger efter oss. Eller liksom cirklar omkring rakt ovanför vår platta rundel med månen hack i häl och inte alls så långt borta i rymden som vetenskapen lurat i oss utan betydligt närmre. Anledningen till tidszonerna skulle i så fall vara att den inte når hela plattan samtidigt liksom. Runtom oss, längs kanten alltså, har vi en väldans hög ismur. Som skydd. Oklart hur hög. Nån påstod femtio meter hög och nån annan påstod trehundra meter hög. Och ja, man kan ramla av om man nu skulle irra sig över isbergsmuren.
Jamen alltså! I detta tjugohundratal tror man alltså att jorden är platt och att allt annat är lögn! (Jag får en väldig lust att hålla inne knappen med tecknet för utrop minst en kvart efter den meningen.)
Hur ska man hantera all den där infon? Livet kanske aldrig mer blir sig likt? Eller blir allt bara alldeles platt och konstigt nu?