Det har snöat hela natten. Långsamma stora flingor i fluffiga lager. Ligger i mjuka högar när jag kommer ut efter nattpasset på jobbet. Ingenstans är det plogat ännu men det är en sådan lätt snö att det spelar ingen roll. Jag tittar upp mot alla stora flingor som virvlar omkring och får en sådan lust att vara ute bland dem. Följer den lusten och åker genom ymnig morgontrafik och väntar i tålmodiga köer genom stan, tills jag slutligen kan svänga av och parkera bilen. Lämnar morgonrusningen åt sitt och snirklar mellan några cyklister på gångbron in mot parken mitt i stan.
Jag stannar redan på bron med mobilkameran mot den vackra vyn som ån innebär. All den nya vita snön och vattnet som brusar runt isiga kanter, änderna som kurar på isen. Vattnet är nästan blåsvart mot allt annat gråvitt. Stillsam färgskala och jag sveper upp huvan för att slippa få all snö i ansiktet.
Jag går den krångliga, oplogade vägen genom parken istället för tillrättalagda gånbanor. Längs med åkanten där någon tjänstvilligt trampat upp en stig i snön. Där är det möjligt att ta sig via en mängd små broar ända fram till stadstrafiken. Men så lång vill inte jag. Står en stund på en udde bland mäktiga träd och tittar på änderna och njuter av tystnaden trots alla bilar på bron en bit bort. Snön dämpar och morgonen känns vilsam. Jag har all tid i världen.
Går en annan väg tillbaka. Bara för att komma åt den där allén som står i dubbla rader och omsluter gångbanorna. Som en mäktig sal är den och lika vacker i alla väder.
Klädseln är inte helt lämpad för någon långpromenad denna morgon. Jag går tillbaka mot bilen med frusna knän och är glad att jag följde min impuls att gå genom snön innan jag åkte hem. De flesta andra i parken var på väg mot dagens plikter. Bara jag och några få vandrare till var där för snöns skull, och vi möttes med lika stora leenden allihop. Av snö, tidig morgon och med natur ända in i själen. Kan en dag börja bättre?