Anden i klockan

Varje gång hon satt sig i stolen infann sig en märkligt tyngd över huvudet. Ett lock lades liksom på och rummet blev mindre, trängre och ansträngande att andas i.
Klockan tickade med ett metallanslag mot väggen och i samma stund som locket skruvades åt, pustade glaslocket över urtavlan upp! Helt ljudlöst svängde den ut som om någon osynlig figur velat hoppa ur. Lämnade luckan öppen till förvåning och häpnad. Hon såg sig omkring efter den osynliga figuren. Satt någon … något … bakom hennes axel, ovanför hennes lockförsedda huvud eller klängde i takkronan? Men inget syntes till, inget hördes förutom klockan. Katten sov lugnt på sin bänk. Borde inte den om någon reagera på osynliga figurer?
Ändå tycktes det där locket skruvas åt ännu hårdare och plötsligt beläggas med ett slags visir som kylde ansiktet.
Tänk om det inte var något lock, utan en växtlighet inne i huvudet. Gömt någonstans i hjärnans vindlingar satt det. Skickade ut märkliga signaler och känslor av tryck. Man borde inte googla på tumörer. I synnerhet inte hjärntumörer. Hon tänkte oundvikligt på sånt hon sett på teve, i någon serie. Hur märkligt nån med hjärntumör kunde bete sig. Få omgivningen att undra. Hur visste man själv om man betedde sig underligt? Om ingen sa något? Ens eget beteende var väl alltid välbekant och logiskt. Skulle man märka om det förändrades?
Klart det inte fanns något som växte dundrade hon för sitt inre. Stopp för sådana tankar genast!
Hon hade också sett programmen där det påstods finnas osynliga figurer i diverse hem. Någon med specialförmågor (… eller hjärntumör? Äsch, sluta nu!) stod med frånvarande min och tycktes titta på det som de andra aldrig såg. Ställde frågor om hur det knackats i någon vägg eller petats på någon boende. Berättade om den osynliga och hur den inte förstått sin egen dödlighet utan klängde kvar i ett osynligt tomrum och ställde till förtret för alla i synligheten. Det där var så konstigt.  Spöken, andar? Här fanns inga illvilliga knackningar eller någon som handgripligt petade till henne. Bara den där känslan … och klockglaset.
Specialförmågepersonerna brukade ofta må illa och sade sig vilja kräkas av energin de hittat och ville sedan hålla händer med invånarna och leda ut andarna tillsammans. Ut mot någon slags ljus skulle de hänvisas. Och vissa ryckte till kraftigt när det hände, som om anden passerade genom dem själva. Kändes konstlat. Men alla sa att allt blev lättare sen. Ingen mer ansträngning i andning och inga fler tyngder på deras huvuden.
Hennes saker, hennes fina älskade saker rymde kanske mer än man med ögat kunde se? Fanns det också någon inbunden ande i sakerna? Någon som borde ledas ut och poffas iväg genom någon handhållande person. Vad skulle annars få klockglaset att plötsligt svänga ut på det där viset? Logiskt var det så klart någon slags vibration, typ när ytterdörren stängdes, när man gick genom rummen? Visst. Fast den här gången hade glaset öppnats när ingen vibration fanns, överhuvudtaget. Hon satt själv i sin stol. Glaset stängt. Ingen gick i huset, ingen dörr stängdes. Inga tunga fordon hade passerat utanför Och så plötsligt mitt i stillheten, någonstans mellan hel och halvslag kom den där tyngden över huvudet och i samma stund var glaset öppnat. Någon var utsläppt.
Rädd? Nej. Hon kände sig inte rädd. Det fanns ingen skrämsel i rummet. Och såklart var det urverket i sig som orsakade glasets öppnande! Eller? Vad kom sig tyngden av i så fall? Teorin om något medicinskt förbjudet i hjärnan var betydligt mer skrämmande än en svävande ande i lampkronan. Som för övrigt var helt stillsam. Inget rassel i kristallerna.
En gång hade faktiskt en sån där person med specialkunskaper befunnit sig i deras hem. Påstått sig se en indiankvinna i det osynliga. Det påståendet hade känts skrattretande, haft förklarliga skäl liksom. Men om den där indiankvinnan ändå hukade runt här hemma kunde hon vänligen be den med locket att lägga av! Plötsligt sa hon själv högt! Innan hon hann hejda sig.
Lägg av! Låt mig vara! Gå härifrån!
Och locket lättade faktiskt nästan omedelbart. Men någon … indiankvinnan? Gav henne genast en order om att rena rummet. Rena rummet? Storstäda? Nej, tydligen skulle ett rum renas med rök visade en plötslig bild av rökelse i tunna slingor som sveptes runtom alla saker. Jösses. Var det ändå inte helt knasiga saker som hjärnan höll på med nu? Var det inte dags för lite kaffe nu helt enkelt! Hon reste sig och stängde klockglaset. Skrattade åt sina egna funderingar. Kom tillbaka med kaffekoppen bara för att hitta glaset öppnat igen …

(p.s Jag mår utmärkt! Lät bara tangenterna gå 🙂 )

3 reaktioner på ”Anden i klockan

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s