Tio år! Heja mig!

Tydligen är det på dagen exakt tio år sedan jag startade denna blogg! Wow liksom, och vart tog tiden vägen som man alltid säger när det blickas bakåt.
Hur ska jag fira det här? Ingen aning faktiskt. Om det ens är värt att fira. Nöjer mig med att bara nämna det, för min egen skull mest. Tio år liksom, det är ändå en mängd ord som passerat på den tiden. Jag minns hur tveksam jag var till själva fenomenet blogg när det var nytt. Så anonym, så försiktigt kom jag igång. Bloggade ett antal år på ett annat ställe och blev varm i systemet innan jag den där februaridagen för tio år sedan landade här.
Tio år av diverse ordande om allt och inget har det blivit alltså. Knappast speciellt revolutionerande på något sätt. Inte speciellt intressant heller.

Det har aldrig varit min avsikt ens! Vardagligt, vanligt och lättsamt vill jag ha det. Ointressant för alla utom de som finner det intressant. Bara tio år där jag tryggt travat på och babblat på. Också varit på väg att lägga av direkt eller  bara varit tyst i långa perioder. Suttit vid sidan av och funderat över livets ska jag eller inte. Varför liksom? Vem bryr sig liksom?
Men jag bryr mig, det är mest för det! För att det ger mig en viss tillfredsställelse att samla livet på detta sätt. Vad det än må vara för tillfället. Ytligt och lättsamt eller tyngre och allvarsammare. Sällan någon slags debatt eller ställningstagande. Ingen startad diskussion, inget specifikt ämne. Ingen given riktning.
För närvarande ser jag inte vägs ände än. Jag går väl bara vidare då helt enkelt! På mitt vanliga vis. Det är bra så. Det duger.

I tidig lördagsmorgon

Kärvänligt närgången katt tycker egentligen att det är dags att kliva upp men accepterar en stunds snoozande. Fast klockan är tidigare än nödvändigt en lördagsmorgon är jag ändå helt vaken och måste fsktiskt upp för ett toabesök. Överväger att gå tillbaka till sängen men känner att jag sovit klart. Det blir istället morgonrock på, kaffevatten på kokning och mat till hungriga KattGrabbar. Så tänder jag några ljus i bibblan, där sitter vi med vårt morgonkaffe i sällskap av nöjda katter som gärna vill ha varsitt knä att slappa i. Så börjar en trivsam lördag som är helt ledig och befriad från stora planer. Den typen av lördagar är bäst.
Igår hände det sig av ett par olika anledningar att jag fann mig städande i garaget. Jag vet. Galen människa! Det började med att jag skulle mäta en soffa. Hmmm … Jo, i garaget står ett par soffor, en trea och en tvåa av retro plyschigt slag. Guldgula med fransar och i det närmaste snudd på oanvända. De har bott någonstans där de hanterats oerhört varsamt.
Det är så klart Dotterns fel …förtjänst … att de finns hos oss numera. Hon brukar ordna uppskattade garagefester emellanåt och i höstas blev det en av Hallowen-art. Det är liksom på riktigt när hon ordnar fest. Tillsammans med sin gode vän handlades soffor och annat tillbehör som vinkannor silvrig stil och snirkliga ljusstakar på loppis. Rökmaskin hade de också såklart och tema för utklädningen. Hursomhelst, det var inte festen jag skulle orda om utan dessa soffor. När allt festande var överstökat fanns endast de kvar i garaget. Till allmänt förtret för Maken. Garaget rymmer en del fordon som det ska stökas med emellanåt och då kan en soffgrupp vara väldigt i vägen. Men så närmade sig familjens födelsedagar och ett trevligt julmys ordnades i huset. Varpå vi även fixade jul i garaget med nämnda soffgrupp. Där trivdes den manliga gästskaran bäst i ren häpnad.
Sofforna blev kvar även in i det nya året. Tänkte ringa rödakorset för att få dem hämtade, men någonstans landade en annan slags tanke. Alltså hamnade jag i garaget för att mäta dessa soffor och när det var gjort var jag redan igång. Stoppa mig? Nä. Det går inte. Från idé till handling är ibland samma rörelse. Snart hade jag stökat till det värre än värst i Makens totalt förfallna fikahörna. (Han är känd för mycket men ordning och reda finns inte bland egenskaperna)  Släpat bort och burit undan, sopat golvet och föst in en soffa! Inte så märkligt som det kan tyckas.
Makens garage är inte som andra garage. Det är vitmålade och dekormålade väggar och rätt mycket inredningstänk mitt bland verktygstavlorna. En guldgul plyschsoffa med fransar var alltså inte det minsta malplacerad. Därtill fixade jag till bland hans bilböcker och ordnade lite stilleben. Städade upp vid teven och kaffemaskinen. Ja, det är som sagt inte vilket garage som helst detta. Dessutom städade jag fram hans långa arbetsbänk (han är som sagt inte kompatibel med ordning) och placerade om en fabrikssymaskin och samlade ihop löst utspridda projekt. Han har alltid en mängd sådana. Saker som det ska målas något på oftast. Nu hittade jag ett par brevlådor, en parkeringsmätare och två gitarrer. Jo. Jag lämnar det därhän, men nu hittar han dem på arbetsbänken och eftersom den i det närmaste tömd kan han ta sig an det som ska göras på dessa projekt. Därtill hittade jag bitar av konstläder och annat som hörde symaskinen till på ologiska ställen. Numera är logiken återställd.
Jag kan säga att Maken inte märkte ett skvatt när han kom hem från jobbet och parkerade cykeln i garaget. Mer än mysbelysningen. Inte så att han närmare undersökte varför det stod en lampa och lyste just där. Näe. Han kom in och frågade om jag ställt den på timer. Var det allt du lade märke till? Han gick raka vägen ut igen och satt snart häpen i sin soffhörna. Wow liksom. Nöjd man bjöd sin städande fru på middag på puben efter det!
Men vänta nu! Soff-grupp? Precis. Det finns en tresitssoffa över …