Snart kommer röris skrev Maken i ett sms i morse. Jo, jag var uppe och presentabel! Röris, alltså rörmokaren, kom på slaget med sina verktyg och i sällskap med vattenverket. Och på grund av vattenverket faktiskt. De kräver nya kranar för avstängning av vatten i huset och nåt nytt fäste ihop med dessa måste monteras för att en ny vattenmätare skulle kunna installeras. Inget av detta stod på min önskelista men eftersom det krävs av oss får vi vackert se till att det blir utfört och vi kommer vackert att få betala räkningen själva också minsann.
Allt detta sitter angjort i väggen i tvättstugan ihop med vattenrören som leder in i huset och vidare runt i huset. Med en vattenmätare som borde klassas som en raritet i mitten. Denna skulle alltså bytas mot en modernitet.
Min pysselhörna bor på arbetsbänken nedanför. Kändes opraktiskt att tvinga Röris att göra jobbet bland pärlburkar och liknande. Dessutom var det en utmärkt chans att få det där ordentligt städat och lite omorganiserat. Jag tömde alltså hela området på all slags pysselmaterial förra veckan redan, för att vara beredd inför denna röroperation när den nu behagade ske. Packade ner och bar allt ut därifrån.
Igår fick Maken besked om att att Röris skulle anlända denna morgon. Bra, då blev det inte så långvarig nerpackning av grejerna!
För att Röris skulle kunna göra jobbet krävdes att all vattentillförsel var strypt eftersom han skulle ta isär rörgrejen och få loss vattenmätarreliken. Det var därför han hade vattenverket i släptåg. Det görs nämligen i gatan utanför huset.
Jag hade fixat mitt morgonkaffe och hällt upp en kanna vatten och hade inget problem med att bli vattenlös en stund. Röris fick dona på nere i tvättstugan medan jag drack kaffe och tittade på teve. Han bankade och härjade på och jobbet var gjort på lite över en timme, sen var tvättstugan min igen. Nya kranar med en modern mätare satt i sitt fäste. Inte så man häpnar direkt men tja, nu har vi det som krävs. Allt skräp tog han med sig när han gick och jag fick vattnet påkopplat igen.
Därmed kunde jag ägna förmiddagen åt att återställa pysselhörnan igen! Lite pysselhörna 2.0 blev det. Städat och ordnat, omorganiserat på ett mer praktiskt sätt. Sånt som inte blev så bra i första omgången blev bättre nu. Kanske inte var så illa med lite förberedande rörjobb i alla fall!
Månad: februari 2018
Flygplanssiluetter
Idag följer jag flygplaneringen extra noga. Snöovädet som vi drogs med igår, det var något i stil med när Emil skulle köra Alfred med sin onda tumme. Någon form av detta har ställt till förödelse i trafiken idag och dessutom lagt sig över Arlanda. Mängder med plan ställs in och avgångar och ankomster försenas kraftigt. Återstår att se hur det går med det plan Dottern ska ta sig hem med. Det är några timmar kvar tills dess och ännu finns ingen info.
För tillfället är hon bara på väg i första flygetappen, från Polen till Köpenhamn. Där hon ska byta plan och förhoppningsvis kunna komma sig till Arlanda som planerat. Det vore förnämligt.
Vill man kan man följa planets rutt via Flightstats och se hur flygplanssiluetten kryper sig fram över kartan. Lite läskigt egentligen, att tänka sig att ungen sitter högt uppe i luften. Flightstats kanske inte nyttigt för mammanerver? Men tack vare den får jag reda på att hon landat en stund innan hon själv hinner meddela mig saken.
Och just nu sägs planet vara på väg neråt för att så småningom komma in för landning. Ja, ja. Jag får ju mycket gjort idag … eller visst, jag har inte hängt över detta virtuella lilla plan hela flygtiden. Kollar lite då och då bara. Det behövdes skottas idag också och jag har städat en del, bytt lakan, tvättat lite. Slappat vid teven har jag också hunnit med. Lediga måndagar kan vara långa dagar. Nu håller jag tummarna för nästa plan …
Uppdatering .… Det visade sig bli lång väntat på det där andra planet i Köpenhamn. Det sköts fram och sköts fram för att tillslut ställas in. Suck. Såg ut att kunna bli en natt på en flygplats för Dotterns del och ingen vidare info fick hon heller. Men så plötsligt visades hon till en ny gate, kom med ett plan fyllt av skidresenärer och medaljörer från OS-tävlingarna. Detta plan tog sig ordentligt till Arlanda och Dottern hann dessutom med ett tåg till hemstaden. Vi plockade upp en trött och hungrig tjej på stationen lite efter midnatt. Ungefär fem timmar senare än beräknat. Det blev en lång resdag, men hon kom åtminstone helsinnad hem!
Ordet för dagen … LEDIG!
Ibland behöver jag påminna mig om fördelen med att ha en oregelbunden arbetstid. Det är lätt att stirra sig blind på helgpassen som ska jobbas ibland. Men faktum är att utan dem satt jag inte här nu. I tidig och lugn måndagsmorgon med kaffe och tända ljus och dan för mina lediga fötter. Medan andra rusar på för att ta sig till jobbet därute i kylan. Tänker ibland att jag kanske skulle hitta ett annat jobb där helgerna och nätterna var befriade från jobb. Men det är en kluven tanke. För att vara ledig en måndag, eller tisdag, eller ja, vilken vardag som helst är en lyx det med.
Ledig är också Dottern borta i Polen idag. Hennes intensiva fotojobb för helgen är klart och slut i och med att delar av datorspelandet avslutades med prisutdelning och konfetti (det är mycket konfetti på de där avslutningarna har jag sett) i går. För hennes del består dagen i att resa sig hemåt via ett antal anhalter innan hon kan landa på hemmastationen igen. Det är just nu en del snöbekymmer kring flygplatsen i detta land men förhoppningsvis är det problemet löst innan kvällen när hon ska landa. Jag kommer givetvis att följa alla steg i den planeringen tills hon sitter i bilen igen. För naturligtvis hämtar jag henne vid tåget och ser till att hon kommer hem. Handlar något till henne innan också så hon bara kan komma hem och lägga ifrån sig allt jobb och njuta av att vara hemma och ledig en stund.
Makens tunga suck i morse kom sig av att han inte har någon ledig måndag. Han arbetar alltid måndag till fredag och har alla sina helger orörda. Kattväckningen jamade till i vanlig ordning runt femsnåret. Då klev jag upp och släppte ut, så Maken fick sova sin sista halvtimme i lugn och ro. Jag somnade nästan om efter det kalla bestyret. Aldrig är väl huset så kylslaget som i tidig morgon när man måste ur sängen och öppna ytterdörren för en katt. Men sängen hade bibehållen värme när jag stoppade om mig igen. Slumrade snabbt till men ändå halvvaken nog för att höra väckarklockan en stund senare och den där måndagssucken. Då kändes det extra bra att få ligga kvar och vara ledig.
Helgen som kommer denna vecka är däremot inte ett dugg ledig. Jag åker till jobbet på fredagseftermiddagen när alla andra trängs vid chipshyllan och fredagsmysropen skallar över nätet. En något ledig lördag finns mellan helgpassen. Jag kallar den egentligen inte ledig eftersom jag jobbar nån timme på morgonkvisten också innan jag kan gå hem. Däremot slutar jag tidigt och kommer hem lagom för morgonkaffe i bibblan och har återstoden av dagen. På söndagsmorgonen är det min tur att kliva upp i en suck för att ta mig an dygnsjobbet som varar till måndagmorgon. Det är då man ska komma ihåg alla de här lediga vardagarna och fördelen med dessa. För egentligen vill jag inte byta bort den förmånen bara för att ha alla helger fria.
På mitt jobb ingår att ordna både fredagsmys och helgmys. Det uppskattas eftersom Personen på jobbet faktiskt har ledig helg även om jag jobbar. Därmed kan det vara lite mysigt att jobba helg också. Vi brukar laga god mat och hitta på något trevligt om så önskas eller bara slappa hemma vid om det är det som önskas mest. Sånt vet man inte i förväg oftast utan det får jag ta när jag anländer.
Och så blev det söndag!
Lördags och söndagsmornar (om de är lediga) är långsamma och trivsamma mornar där all tid i världen tycks finnas. Kaffe i bibblan har blivit en trevlig rutin. Huset trivsammaste rum. Några tända ljus och kaffebrickan bidrar givetvis till trevnaden. Sedan sitter vi i varsin fåtölj med varsin mobil och umgås. Det är så det går till nuförtiden. Inget fel i det, mobilen innebär inte att vi inte pratar med varandra. Men det är också skönt att sitta i egna tankar och titta igenom det senaste bildflödet eller samtalsflödet.
Dottern befinner sig långt borta i Polen ännu och jobbar hårt med bildflödet för ett stort E-sportevenemang. Svårt att ta in hur extremt stort detta med E-sport blivit. Vilka enorma produktioner det handlar om och vilka proffs som jobbar i dem. Därtill alla spelare. Dataspel som sport … tja, de sitter stilla i sina datorfåtöljer med sin skärm och sina lurar men tävlar intensivt tills någon spelare eller något lag står som vinnare. Sport förknippas i regel med kroppsliga aktiviteter. Men all sport kräver träning, engagemang och envishet. Oavsett om den utför med kroppen eller hjärnan. Vinstsummorna är dessutom enorma inom denna sport. Vem skulle inte vilja vinna då!
Snön fortsätter ösas över oss denna helg. Kräver ännu mer skottning och vi för börja fundera över var vi ska göra av snön. Turligt nog bor ingen på vår sida av garageuppfarten. Det är bara att ösa ut snön där men det börjar bli höga vallar och svårt att få upp eländet. Jag låter inte snön påverka mig negativt. Letar efter det vackra med den istället. Men visst tycker jag också att det räcker med snö just nu. Men med väder och vind har vi ingen talan så varför låta det ta energi?
Katterna har dock bekymmer med vintervädret. Det skapar givetvis även problem för oss. De blir rastlösa, dryga och tjatiga. Kräver dörrens öppnande hela tiden, även i gryningstimmarna, för att se om inget förändrats. Kräver leksaker och aktivt engagerade lekledare emellanåt. Rastlösheten resulterar tyvärr också i bråk sinsemellan så att tussarna ryker emellanåt. Och allt detta stugsittande resulterar också i katthår på alla mjuka sovytor, i en mängd som blir otrevlig. Ett evigt dammsugande. Och ett evigt lådstädande när snödrivorna förhindrar att behoven görs utomhus. Ibland tar de sig an vintervädret och snön med en resignerad envishet och går ut ändå. Ibland åker de ut på altanen en stund mot sin vilja bara för att få lufta nosarna lite och kunna komma in med ett lugnare sinne. Så puh, i det fallet önskar jag intensivt att det blir vår. Typ snöfritt och plusgrader i alla fall, så att de kan vistas ute som de behagar och låta mig vara ifred.
Mello. Vad ska man säga? Tänkte inte säga nåt alls men efter igår …
Som en som gillat mello sedan jag var liten är det som nu pågår i teverutan ett hån faktiskt. Ja, visst sjutton tittar jag. Ja visst vet jag att det går att stänga av! Men jag gillar ju mello och vill titta. Det betyder inte att jag vill se vilket skräp som helst. Och i år är det skräp på alla plan. Låtar med någon slags kvalitet kan räknas på ena handen trots mängden låtar. Programledaren … sämst någonsin. Krystat och inte rolig. Svt sade sig inte vilja ha en komiker som programledare i år. Men varför i hela friden ska då en som är långtifrån komiker tvingas stå med dåliga skämt på scenen varje lördag? Låt honom vara utan att skämta då. Det här formatet med massa deltävlingar har gjort sitt. Det behövs en förändring om det ska hållas vid liv som något seriöst. Dessutom finns det så många bra riktiga programledare. Som kan ta sig an jobbet med en trygghet som gör att vi som tittar slipper ha skämskudden höjd. Låt dem få jobbet istället för nån som ska öva sig in i yrket i en sån stor produktion. Jag har följt en livechatt från en av kvällstidningarna varje lördag och det är överväldigande många som tycker lika som jag om spektaklet mello i år. Vi vill se nåt bra och vi vill se och höra bra låtar! Vi vill inte ha spex och spektakel. Och ja, ändå gick ett spex och spektakelbidrag direkt till final igår. I ren protest kanske!
Jaha. Vad ska vi hitta på idag då? Det vet jag inte än. Det blir nog bra vad det än blir.
Det snöar och snöar
Och vi skottar och skottar …
Anden i klockan 2
Något eskalerade. I rask takt. Hade något i rummet fått extra kraft av den uppmärksamhet hon ägnat det sista tiden? Det räckte inte längre med klockglaset. Som visserligen stod konstant öppet numera. Hon stängde … någon öppnade. Hon stängde … något öppnade. Inte ens för sig själv kunde hon avgöra om en av formuleringarna var värre än den andra. Någon … var det mänskligt då och var det verkligen bättre? Något … det fick henne faktiskt lite kall.
Trycket över huvudet var tyngre nu och den frid och ro hon brukat känna i rummet därmed fullständigt borta. Dessutom tyckte hon sig höra ett svagt vinande, lätt brummande ljud därinne. Ett slags nätbrum? Ett slags varning?
Det kändes oerhört fånigt! Hon hade aldrig varit den som trott på övernaturliga fenomen. Allt kunde alltid förklaras på ett eller annat sätt. Men det här hittade hon ingen förklaring på. Det här var otäckt omöjligt att bortse ifrån hur praktiskt och stabilt lagd man än var. Hon drog sig för att gå in i det där rummet. Provade att låta klockan stanna och lät bli att dra upp den med sin stora nyckel igen. Glasluckan öppnades i alla fall! Tyngden i rummet fanns där ändå. Den hade naturligtvis inte med klockan att göra men var den kom ifrån kunde hon inte säga.
Hon drevs plötsligt till att skaffa såna där rökelsegrejer. Var på vippen att fråga vilken av dem bäst drev ut spöken ur klockor men höll tyst och betalade, skyfflade snabbt ner dem i väskan och gick därifrån i steg som snudd på snubblade på sig själva.
När hon kom hem blev de starkt doftade paketen liggande på köksbänken. Hon slängde dem till och med i soporna efter en stund. Ångrade sig genast och lade upp dem på bänken igen. Där låg de spred något främmande i hennes kök. Hur gjorde man? Tände en sån pinne och bara viftade runt eller skulle den stå för sig själv och ryka ut allt ovälkommet? Hon passerade den stängda dörren ett antal gånger den kvällen men kom sig inte för med att öppna och gå in. Det fick vara, det skulle kanske gå över ändå? Herregud det var larvigt! Fantasier … Väl?
Några dagar senare satt hon i soffan och tittade på teve, en kopp te i handen och ett par digestivekex med ost och marmelad på ett fat. Helt plötsligt hördes ett svagt brak, åtföljt av en krasch och hon spillde hett te över bröstet innan hon fick ifrån sig koppen. Det hade kommit från rummet!
Hon stod med handen på handtaget. Det var tyst därinne nu. Något hade ramlat, omöjligt att avgöra vad utifrån ljudet. Hon måste helt enkelt in.
Känslan där inne var kall och lätt elektrisk. Den tjusiga trestänglade orkidén låg på golvet framför fönstret. Två av stänglarna brutna, barkbitar precis överallt längs golvet, krukan spräckt. En ljuslykta som hade stått bredvid låg i kras bland bark och orkidénblom.
Det var med möda hon gick ända in i rummet och inte bara stängde och lät det vara. Hon lyfte upp blomman och tog med den till diskbänken tillsammans med de avbrutna kvistarna. Kanske kunde de fortsätta blomma i en vas?
Sen tog hon med sopborsten och gick tillbaka. Det var inte förrän hon sopat ihop en hög av bark och glaskross som hon hörde det.
Klockan tickade! Fast den inte varit uppdragen på flera veckor!
Bloggpresent och annat blandat en kall onsdag
Köpte en present till bloggen 🙂 Tio år efter starten av den och när jag nästan varit på väg att lägga av i omgångar, bestämde jag mig hux och flux för att köpa ett litet paket ändå. Även bloggar kan behöva paket på födelsedagen. Betalade innan jag hann tänka klart.
Nu är bloggen min liksom. Ger mig lite större valmöjligheter som att byta teckensnitt till exempel … det är ju värt om man är en estet. Mer utrymme eftersom jag envisas med mycket bilder. Och den är dessutom annonsfri. Bara en sån sak! Men som med allt man valt att köpa gäller väl också att det används om inte hela grejen ska vara bortkastat. Morot? Piska? Belöning? Oklart.
Öppnade i alla fall paketet direkt och ut kom lite snyggare teckensnitt till en början. Och inte så kritiskt läge på lagringsfronten.
Tågrelaterad stress orsakade en morgonrusning utöver det vanliga. Dotterns tåg ställdes in, ett nytt alltför sent alternativ erbjöds. Inte ett bra alternativ när det ståt en bokad flygbiljett som destination. Hon hittade ett annat tåg, ett tidigare! Några minuter bara, men ack så dyrbara minuter i tidig morgon när allt redan är planlagt och när det råder snömodd och halt väglag. Jag plockade upp henne vid dörren, körde aningen olagligt och kom till stationen med två minuters marginal. Trots morgontrafiken, alla rondeller, rödljus och världens alla långtradare, gubbar i keps och segkörare som tycktes vara ute denna morgon. Dottern klev nästan ur bilen i farten, slet med sig packningen och sprang. Jag såg henne ta trappan i tre kliv och när hon ställt ifrån sig väskan på perrongen rullade tåget in. Puh. Hyfsat stresspåslag i tidig morgon.
Vintern har mer att ge! Det kom snö även i natt. Ett gäng minusgrader därtill så att den snö som är inte ska ges något tillfälle att smälta. Längtar man efter våren känns det antagligen som bakslag. Jag har inte gett efter för den längtan än. Det blir så tungt då. Utom när katterna stökar omkring i alltför tidig morgon eller ska in och ut med fem minuters mellanrum. Rastlösa och tjatiga. Då önskar jag att det äntligen var snöfritt med plusgrader så de kunde vara ute i den utsträckning de behagar och lämnar mig ifred.
Semesterschemat är uppsatt på jobbet redan. Eller ja, inte själva schemat än, utan listan där vi alla fyller i hur vi önskar ha semester denna sommar. Ansökningarna ska vara inne nästa vecka. Svårt att tänka på semester när snöhögarna snudd på når upp till fönstren. Men ja. Dags är det i alla fall. Maken har redan lämnat in sina önskemål på sin arbetsplats. Mina önskemål ser givetvis likadana ut. Vad vi ska använda önskemålen till är ännu oklart och helt oplanerat. Väntar med det tills önskemålen blivit beviljade på alla håll.
Som alltid när ungen är på resande fot håller jag koll via flygplatsernas sidor för att se när planen startar och landar. Hon är snäll och meddelar mor så snart hon har möjlighet, men det dröjer alltid en stund efter landning innan hon är kontaktbar. Då är det åtminstone skönt att veta att hon landat. Idag har hon också en mellanlandning och byte av plan, innan hon når sin slutdestination med ännu ett e-sportevent som ska bilddokumenteras i några dagar. I framtiden kan jag söka jobb som konsult för flygplatsernas webbsidor när det gäller ankommande och avgående. Jag kommer nämligen att vara expert på hur dessa bör se ut för att vara så lätthanterliga och lättlästa som möjligt. Även för flygnoviser som mig själv.
Ha en gó onsdag!
Snöflingor mest
Det har snöat hela natten. Långsamma stora flingor i fluffiga lager. Ligger i mjuka högar när jag kommer ut efter nattpasset på jobbet. Ingenstans är det plogat ännu men det är en sådan lätt snö att det spelar ingen roll. Jag tittar upp mot alla stora flingor som virvlar omkring och får en sådan lust att vara ute bland dem. Följer den lusten och åker genom ymnig morgontrafik och väntar i tålmodiga köer genom stan, tills jag slutligen kan svänga av och parkera bilen. Lämnar morgonrusningen åt sitt och snirklar mellan några cyklister på gångbron in mot parken mitt i stan.
Jag stannar redan på bron med mobilkameran mot den vackra vyn som ån innebär. All den nya vita snön och vattnet som brusar runt isiga kanter, änderna som kurar på isen. Vattnet är nästan blåsvart mot allt annat gråvitt. Stillsam färgskala och jag sveper upp huvan för att slippa få all snö i ansiktet.
Jag går den krångliga, oplogade vägen genom parken istället för tillrättalagda gånbanor. Längs med åkanten där någon tjänstvilligt trampat upp en stig i snön. Där är det möjligt att ta sig via en mängd små broar ända fram till stadstrafiken. Men så lång vill inte jag. Står en stund på en udde bland mäktiga träd och tittar på änderna och njuter av tystnaden trots alla bilar på bron en bit bort. Snön dämpar och morgonen känns vilsam. Jag har all tid i världen.
Går en annan väg tillbaka. Bara för att komma åt den där allén som står i dubbla rader och omsluter gångbanorna. Som en mäktig sal är den och lika vacker i alla väder.
Klädseln är inte helt lämpad för någon långpromenad denna morgon. Jag går tillbaka mot bilen med frusna knän och är glad att jag följde min impuls att gå genom snön innan jag åkte hem. De flesta andra i parken var på väg mot dagens plikter. Bara jag och några få vandrare till var där för snöns skull, och vi möttes med lika stora leenden allihop. Av snö, tidig morgon och med natur ända in i själen. Kan en dag börja bättre?
Anden i klockan
Varje gång hon satt sig i stolen infann sig en märkligt tyngd över huvudet. Ett lock lades liksom på och rummet blev mindre, trängre och ansträngande att andas i.
Klockan tickade med ett metallanslag mot väggen och i samma stund som locket skruvades åt, pustade glaslocket över urtavlan upp! Helt ljudlöst svängde den ut som om någon osynlig figur velat hoppa ur. Lämnade luckan öppen till förvåning och häpnad. Hon såg sig omkring efter den osynliga figuren. Satt någon … något … bakom hennes axel, ovanför hennes lockförsedda huvud eller klängde i takkronan? Men inget syntes till, inget hördes förutom klockan. Katten sov lugnt på sin bänk. Borde inte den om någon reagera på osynliga figurer?
Ändå tycktes det där locket skruvas åt ännu hårdare och plötsligt beläggas med ett slags visir som kylde ansiktet.
Tänk om det inte var något lock, utan en växtlighet inne i huvudet. Gömt någonstans i hjärnans vindlingar satt det. Skickade ut märkliga signaler och känslor av tryck. Man borde inte googla på tumörer. I synnerhet inte hjärntumörer. Hon tänkte oundvikligt på sånt hon sett på teve, i någon serie. Hur märkligt nån med hjärntumör kunde bete sig. Få omgivningen att undra. Hur visste man själv om man betedde sig underligt? Om ingen sa något? Ens eget beteende var väl alltid välbekant och logiskt. Skulle man märka om det förändrades?
Klart det inte fanns något som växte dundrade hon för sitt inre. Stopp för sådana tankar genast!
Hon hade också sett programmen där det påstods finnas osynliga figurer i diverse hem. Någon med specialförmågor (… eller hjärntumör? Äsch, sluta nu!) stod med frånvarande min och tycktes titta på det som de andra aldrig såg. Ställde frågor om hur det knackats i någon vägg eller petats på någon boende. Berättade om den osynliga och hur den inte förstått sin egen dödlighet utan klängde kvar i ett osynligt tomrum och ställde till förtret för alla i synligheten. Det där var så konstigt. Spöken, andar? Här fanns inga illvilliga knackningar eller någon som handgripligt petade till henne. Bara den där känslan … och klockglaset.
Specialförmågepersonerna brukade ofta må illa och sade sig vilja kräkas av energin de hittat och ville sedan hålla händer med invånarna och leda ut andarna tillsammans. Ut mot någon slags ljus skulle de hänvisas. Och vissa ryckte till kraftigt när det hände, som om anden passerade genom dem själva. Kändes konstlat. Men alla sa att allt blev lättare sen. Ingen mer ansträngning i andning och inga fler tyngder på deras huvuden.
Hennes saker, hennes fina älskade saker rymde kanske mer än man med ögat kunde se? Fanns det också någon inbunden ande i sakerna? Någon som borde ledas ut och poffas iväg genom någon handhållande person. Vad skulle annars få klockglaset att plötsligt svänga ut på det där viset? Logiskt var det så klart någon slags vibration, typ när ytterdörren stängdes, när man gick genom rummen? Visst. Fast den här gången hade glaset öppnats när ingen vibration fanns, överhuvudtaget. Hon satt själv i sin stol. Glaset stängt. Ingen gick i huset, ingen dörr stängdes. Inga tunga fordon hade passerat utanför Och så plötsligt mitt i stillheten, någonstans mellan hel och halvslag kom den där tyngden över huvudet och i samma stund var glaset öppnat. Någon var utsläppt.
Rädd? Nej. Hon kände sig inte rädd. Det fanns ingen skrämsel i rummet. Och såklart var det urverket i sig som orsakade glasets öppnande! Eller? Vad kom sig tyngden av i så fall? Teorin om något medicinskt förbjudet i hjärnan var betydligt mer skrämmande än en svävande ande i lampkronan. Som för övrigt var helt stillsam. Inget rassel i kristallerna.
En gång hade faktiskt en sån där person med specialkunskaper befunnit sig i deras hem. Påstått sig se en indiankvinna i det osynliga. Det påståendet hade känts skrattretande, haft förklarliga skäl liksom. Men om den där indiankvinnan ändå hukade runt här hemma kunde hon vänligen be den med locket att lägga av! Plötsligt sa hon själv högt! Innan hon hann hejda sig.
Lägg av! Låt mig vara! Gå härifrån!
Och locket lättade faktiskt nästan omedelbart. Men någon … indiankvinnan? Gav henne genast en order om att rena rummet. Rena rummet? Storstäda? Nej, tydligen skulle ett rum renas med rök visade en plötslig bild av rökelse i tunna slingor som sveptes runtom alla saker. Jösses. Var det ändå inte helt knasiga saker som hjärnan höll på med nu? Var det inte dags för lite kaffe nu helt enkelt! Hon reste sig och stängde klockglaset. Skrattade åt sina egna funderingar. Kom tillbaka med kaffekoppen bara för att hitta glaset öppnat igen …
(p.s Jag mår utmärkt! Lät bara tangenterna gå 🙂 )
Tio år! Heja mig!
Tydligen är det på dagen exakt tio år sedan jag startade denna blogg! Wow liksom, och vart tog tiden vägen som man alltid säger när det blickas bakåt.
Hur ska jag fira det här? Ingen aning faktiskt. Om det ens är värt att fira. Nöjer mig med att bara nämna det, för min egen skull mest. Tio år liksom, det är ändå en mängd ord som passerat på den tiden. Jag minns hur tveksam jag var till själva fenomenet blogg när det var nytt. Så anonym, så försiktigt kom jag igång. Bloggade ett antal år på ett annat ställe och blev varm i systemet innan jag den där februaridagen för tio år sedan landade här.
Tio år av diverse ordande om allt och inget har det blivit alltså. Knappast speciellt revolutionerande på något sätt. Inte speciellt intressant heller.
Det har aldrig varit min avsikt ens! Vardagligt, vanligt och lättsamt vill jag ha det. Ointressant för alla utom de som finner det intressant. Bara tio år där jag tryggt travat på och babblat på. Också varit på väg att lägga av direkt eller bara varit tyst i långa perioder. Suttit vid sidan av och funderat över livets ska jag eller inte. Varför liksom? Vem bryr sig liksom?
Men jag bryr mig, det är mest för det! För att det ger mig en viss tillfredsställelse att samla livet på detta sätt. Vad det än må vara för tillfället. Ytligt och lättsamt eller tyngre och allvarsammare. Sällan någon slags debatt eller ställningstagande. Ingen startad diskussion, inget specifikt ämne. Ingen given riktning.
För närvarande ser jag inte vägs ände än. Jag går väl bara vidare då helt enkelt! På mitt vanliga vis. Det är bra så. Det duger.
SILEO 