Den allra sista januaridagen kom med ymnigt snöfall. Mer ska det tydligen bli under natten och morgondagen. Det känns som att vintern äntligen anlänt! Jag kan inte påstå att jag älskar vinter. Men har den gärna i originalskick när den nu ändå är liksom. De där blygsamma plusgraderna och regn med slask tillhör våren och den kommer sen. Nu får det gärna vara snötungt på träden och vitt överallt. Helst en och annan minusgrad så snön inte får för sig att smälta bort direkt.
Det blir så otroligt vackert när snö och frost lindar in alla grenar. Oavsett vilket väder som kommer till. De där soliga ljusblå dagarna där allt liksom gnistrar. Eller de där grå, aningen dimmiga när hela världen blir svartvit. Jag älskar den monokroma färgskalan mest men kan inte hymla med att de där gnistrande dagarna är otroligt vackra. Så nja, jag älskar kanske inte vintern men en viss förälskelse tycks ha uppstått.
Kanske är det allt traskande ute i naturen och skogen som framkallat den?
Jag har alltid trivts bra och mått synnerligen väl av skog. Tidigare, när vi hade skogen inpå husknuten klev jag ofta över staketet och gick in i skogen. Hade favoritstigar och fina fikaplatser jag besökte. Fanns en fint ordnad grillplats vi ofta gick till med liten Dotter. Ja, hon och jag i alla fall. Maken vistas sällan på sidan av asfalten. 🙂
Men så drog man plötsligt fram med skogsmaskiner i hela skogen. Förstörde stigarna och favoritplatserna. Mejade ner den närmsta skogen för husbyggen. Och jag kom av mig där nånstans. Som en slags sorg över förlorade träd. Som den där vackra och ståtliga tallen med en av de största myrstackar jag sett runt roten. Den fina lilla bäcken där vi ofta stannade för att Dottern omöjligt kunde låta bli vatten. Och grillplatsen blev plötsligt oåtkomlig när stigen inte längre fanns. Och att vara utan skogen var tungt. Jag provade andra ställen men det kräver lite mer planering om man ska ta bilen till en skog.
Nåja. Nu har jag kommit över det där och hittat nya stigar. Grillplatsen ligger kvar upptäckte jag en dag via en helt ny stig. Men riktigt förfallen och oanvändbar, för invuxen för att återuppta. Vem det nu än var som upprätthöll den har säkerligen skapat nån ny på annan plats. Jag har hittat en sån också om nån grillusta skulle följa med mig ut.
Igår tog vi i alla fall bilen, till stans vackra skoglika park. Jag och Dottern. Så där gnistrande ljusblått var det då. Och alldeles lagom kallt. Vi gick ett varv runt och jag var bara tvungen att stanna och ta en massa bilder hela tiden. För det var så oerhört tjusigt längs med ån och alla vackra stora träd runtom. Helt snöbeklätt. Då bara måste jag ta bilder av allt. Som att jag ser det ordentligt först genom kameran. Eller som att det får ytterligare en dimension då. Naturen är fantastisk.