Att minnas med vers

Jag hade en gång en poesibok med verser av olika slag. Med vinröd och sammetsaktig pärm. Vill jag minnas. Olinjerat tjockt fint papper och aningen vågigt skurna sidor. I det yttre, övre hörnet klistrade jag ett glasigt bokmärke. De kallades egentligen inte alls bokmärken! Det var glansbilder på mitt hemspråk. Glansig och aningen glitterströsslad yta, föreställande mest blommor och fjärilar. Jag minns inte vad själva boken kallades, för poesibok var verkligen inte det rätta ordet. Det kan ha varit minnesbok kanske?
I alla fall så fylldes inte sidorna i boken av mig själv. Det var just att ge varandra minnen som var syftet. Minnen på vers, en riktigt gammal tradition. Vänner och familj fick boken i sin hand och skrev mer eller mindre villigt en vers på någon sida. Somliga kunde massa såna verser. Andra snodde ihop något eget i stunden. Eller skrev rätt och slätt bara, ”till …  minne från …”.
Jag kunde många såna verser på den tiden eftersom alla flickor hade en egen poesibok. ”Har du skrivit i min?” Var en stående fråga. Och det första man gjorde med någons bok i sin hand var att leta upp den allra sista sidan. Om ingen redan hunnit före skrev man där. ”Jag är en lustigkurre jag, om skriver på ditt sista blad. Och vill du veta vem jag är. Så skriver jag mitt namn så här...”
Att lämna några versrader i någons bok var lite ärofyllt, och det skrevs från en person till den andra. Tillägnat och undertecknat. Gärna verser där personen som ägde boken skrevs in. ”Rosor äro röda, violer äro blå, smultron äro söta och … likaså”. Vi var alla lika söta! Eller verser med uppmaning om att minnas just mig som skrev. ”Glöm mig ej när du går, fast du lever i hundra år” De flesta av dessa verser var skrivna med rytm och rim och en och annan med religiös innebörd och symboliska rosor. Många med livets klokskap och underfundigheter, eller rena uppmaningar om att leva väl och vara snäll flicka. Andra med förhoppningar om lycka och välgång ”Samla kärlek, samla lycka, dem kan ingen från dig rycka!” Ofta rätt pretentiösa verser med överdådiga formuleringar som säkert kom sig av att versen gått i arv i nästan hundra år. Ibland skrevs också bara finurligheter som ”Du är rosen, jag är törnet. Glöm ej vännen som skrev i hörnet!” och ofta en vers i ett kryss! ”Livet går kors och tvärs, så gör även denna vers”.
Man skrev sitt allra finaste, rakt och snyggt och noggrant formade bokstäver. Behövdes det linjer fanns ibland ett blad att lägga mellan sidorna så att stödlinjer syntes igenom eller så drog man bara linjerna med linjal och nageln mot pappret innan så de förblev nästan osynliga. Man ville lämna ett fint minne, inte nåt hastverk. Och avslutade alltid med sitt eget namn och ibland också ett datum. Kanske ritade man något också.
Nog hade det varit roligt att ha boken kvar! Jag minns inte längre vilka som skrev i den eller hur verserna i just min bok löd. Även om jag är rätt säker på att alla verser jag minns fanns i min bok.
Trots att det var en minnesbok har liksom hela boken fallit mig ur händerna i någon ivrig flyttstädning tror jag. Men ändå. Ett svagt minne om den finns kvar! Kanske var det oviktigt vem som skrev och vad de skrev, nog minns jag personerna ändå.
Och jag minns också den svartare sidan av detta lätt glitterbeströdda minne. Hur verser valdes efter hur populär bokägaren var eller om man ville ställa sig in en aning med en extra gullig vers om hur bra bokägaren var. Och de som inte fick så många verser alls, eller rätt hafsiga verser i sina böcker för att ingen egentligen ville skriva i just deras. Vi kunde behandla varandra illa även på den tiden. Men den där sidan av minnet är det bättre att lägga i glömska, den leder ingen vart. Minns i stället uppmaningen som kunde läsas i de flesta poesiböcker. Det är en vers att ta till sig!

Älska glömma och förlåta, det är livets stora gåta! 
Yvonne

2 reaktioner på ”Att minnas med vers

  1. Vi hade inte minnesböcker men vi hade färdigtryckta ”Mina vänner”-böcker där det fanns en liten ruta för en personlig hälsning. Jag hade tre eller fyra fulla sådana böcker. Tyvärr försvann de när jag flyttade hemifrån.

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s