Jag kom hem i morse, satte telefonen på laddning och gick och bytte om. Såna där funktionsbrallor med förstärkta partier är fantastiska i skogen. Rätt fantastiska även hemma och vore dom inte så skitiga av nån lera jag gått i skulle de nog användas inne också. Svägerskan har döpt sina vanliga kläder till Mugglarkläderna (ja, har du sett/läst Harry Potter så förstår du) en indikation på hur trivsamma såna där brallor är.
Sen klev jag i kängorna och snösäkrade med strumporna och drog åt banden längst ner på byxbenen. På med halsduk, egenstickad i ull såklart och jacka. Vantar och nåt på huvudet. Sen stegade jag raka vägen ut i skogen. Förbi de där nybyggda kåkarna bakom oss och ut mellan granarna. Lite som att hålla andan alltför länge och sen plötsligt bara öppna lungorna för luft. I skogen finns luft för både lungor och själen. Utrymme för alla tankar. Snön dämpar och det är tyst och tja. Helande på nåt sätt.

Jag följde ett skoterspår åt det håll jag oftast går och var glad över att det var måndag förmiddag och att skoteråkare tycks jobba då. Vid ett vägskäl av stigar kan man välja en kortare eller en längre. Min bästa slinga och också den längre, var snällt upptrampad av någon med en vimsig hund. Såg spåren irra omkring överallt utom på stigen.
Den går först över en mer öppen yta där en skogsmaskin farit fram och leder  snart in i tät granskog. Där kan det vara både blött och lerigt på grund av skoter och crossåkarna. Men nu var det fruset så det kraschade under kängorna.
Efter en stund öppnar sig skogen och omgiven av höga slänter på vardera sidan kommer man ut på en väg som tar slut, eller börjar, precis där. Jag vet vart den leder men var inte intresserad av det idag. Istället gick jag genom den lilla vändplanen som någon rundat till och valde nästa stig in mellan granarna på andra sidan.

Efter en liten stund kommer jag äntligen till tjärnen. Det var inte alls länge sen jag upptäckte den med häpnad. Tidigare har jag nämligen alltid följt den där vägen.
Det är en alldeles äkta skogstjärn. Nu istäckt och snöbelagd, lite som vilken plan yta som helst. Den är magisk utan isen. Svart och spegelbank och alla höga stammar speglar sig i vattnet. Jag ska ta med mig matsäck dit så fort det blir vår. Sitta på en stubbe och glo ner i tjärnen. Du ser stubben va? Där på andra sidan.

Nu gick jag bara förbi. Nerför den där slänten som egentligen tycks vara en slags bäck. Det rinner vatten från tjärnen ner till ytterligare ett vattendrag en bit bort. Nu var det fruset och väldigt lätt att ta sig fram. Annars klättrar man i kanten för att undvika blöta fötter.
En bit in i skogen står en julgran. Med röda kulor och allt. Nån behagar skoja. Hästhagen är tom idag också, det brukar den vara. Så är jag framme vid den asfalterade vägen. Ser åt båda hållen, bilarna kör vansinnigt fort på den här vägen. När jag gått över är jag nästan vid havet! Går hela vägen fram till sommarrestaurangen och nerför trappan till bryggan.

Tittar på svartnad is som knappt ser ut att kunna bära ens en skata. Isen rör sig mot klipporna. Som i ett andetag. Som om något andas där under. Rytmiskt och pysande höjer sig isen mot klippan och sänker sig igen. Samma rytm som mina egna andetag. Jag sitter en stund där på trappan och njuter av naturen och tystnade och ensamheten. Andas med isen.
Går sedan genom bebyggelsen hemåt. Ser ett fint hus som står tomt, där skulle jag gärna bo om jag inte bodde här. Överväger att ta mig tillbaka över den där vägen igen, bara för att få gå genom skogen hem också. Men struntar i det idag. Går istället längs den mindre vägen innanför tills jag kommer till vägskälet hemmavid. Och så står jag på min egen trappa igen, åtta kilometer senare. Går in och känner mig upplyft och aningen frusen. Byter om till Mugglarkläderna och myser med en katt en stund. Skogen alltså! Och havet därtill. Man blir som ny.