Efter allt regn och slask är det plötsligt ett helt gäng minusgrader på termometern. Tvåsiffriga sådana och jag huttrar i morgonrocken! Katterna vill inte ut. Tjatar vid dörren, men vänder och springer inåt värmen när den öppnas. Lika bra det, vill inte ha dem ute i alltför många timmar när ingen är hemma för att släppa in.
Istället väljer de lojt varsin fönsterbräda, för att åtminstone kunna längta ut och samtidigt njuta av värmen från elementen under.
Bilen ser frostig, kall och ogästvänlig ut. Jag startar och skrapar rutan, drar igång lite bra musik och backar iväg ner på gatan. Sitsvärmen tar tid på sig och vindrutefläkten vrålar. Snart är värmesystemet skönt nog mer varmt än kallt. Jag kan dra av mig handskarna och väljer den långa vägen. Längre än nödvändigt bara för att slippa köra genom stan. Omväg, men inte nödvändigtvis någon senväg för det.
Det ljusnar ovanför mörka träd och något glödande rött antyder att dagen ska bli solig. Ännu är det relativt mörkt men dagsljuset är på väg kan man ana av himlens färg. Får mig att längta efter decembers sammetsmörka mornar. Jag gillar dom mer än nån annan gör. Sjunger sällan ljusets lovsång utan längtar omedelbart tillbaka till mörkret.
Passerar igenom ett antal rondeller när omvägen är slut. I den första blockeras infarten av någon farligt rädd och försiktig bilförare. Bildar kö bakom sig och törs knappt äntra rondellen trots att den bevisligen är tom, utan kryper sig igenom. Lite som någon på en hal is.
Vid de andra rondellerna flyter det tack och lov bättre och bekvämare för blodtrycket. Värmeverkets höga skorsten tuffar ut sin rökpelare, som i slowmotion i den kalla luften och alla bilars avgaser visar tydligt hur vi omger oss med otrevligheter. Snart är jag uppe på motorvägen, susar därmed förbi hela stan. Slipper köer och röda ljus.
Men så bromsas all hastighet in och bilarna framför mig klumpas plötsligt ihop i en snigelkö. Någon har kört rakt in i vajerräcket i mitten, liksom släpat sig längs med räcket och på vägen ligger skräp från trasiga baklysen och kofångare. På andra sidan står ett par bilar som stannat för att hjälpa till och inget tyder turligt nog på allvarligt skadade. Vi andra kör försiktigt förbi, något högre i pulsen och aningen vaknare än nyss. Inte fullt så glada i gaspedalen en stund och lovprisar den rädda i rondellen tidigare. För annars kanske … sekunderna låg till  min favör. Tack.
Möter strax en brandbil i hög fart med påslagna sirener. Oklart om den är på väg för att hjälpa olyckan eller om något annat farligt är på gång. Den försvinner i backspegeln, intensivt blåblinkande.
På en bro framför mig passerar en morgonbuss. Upplyst som en rad skyltfönster i mörkret. Fylld med morgontrötta passagerare som hinner jag se en glimt av innan bussen svänger av bron och jag kör in under den, för att ta mig av motorvägen. Snirkla mig genom ytterligare en rondell och strax nå adressen för dagen. Där har jag turligt nog tillgång till ett garage och behöver bara med ett knapptryck få upp porten och kan köra direkt in. Tar min väska och stänger med ytterligare ett knapptryck in bilen och går.
Dagen är igång.