Jag vet inte om jag hittat orden än. Söndagens musikevenemang framkallade den känslan. Att orden varken finns eller ens är tillräckliga. Kanske ska det inte försöka beskrivas. Känslomässiga upplevelser brukar gärna bli rejält klyschiga när de överförs till ord och beskrivningar.
Männen på scenen lyckades skapa en stämning som var en blandning mellan meditation och eufori faktiskt. Samt alla känslor som passar däremellan. Musiken tog sig liksom in i allt och jag tror vi både skrattade och grät och dansande och sjöng i denna entusiastiska publik.

Det var sju män i vackra dräkter och turbaner på scenen. Sju män tillhörande nomadfolket Tuareger. Från Mali i Västafrika. 

Tinariwen heter gruppen och den bildades redan nittonhundraåttiotvå och är en världssuccé numera. Med sin egen traditionella folkmusik i grunden men framförd på elgitarrer! Rytmiska trummor och sång. På ett språk vi inte förstod. Men det hindrade inte att man lät bli att sjunga med. Som på barns vis härmade vi ljuden i det främmande språket och hittade rytmen i kroppen.
Jag och Dottern kom tidigt, kunde välja och vraka var vi ville stå. För sittplatser fanns det inga. Vi visste att det var en utsåld konsert och att lokalen snart skulle fyllas. Vi valde att ställa oss längst fram mot scenkanten. Där hade vi fri sikt och fick musiken vräkt över oss och vibrerande genom oss.
Det var helt makalöst!
Det var helt fantastiskt!
Det var helt obeskrivligt. Jag kan inte säga annat.
Jag kan bara säga tack!

Om du är nyfiken på dem finns de på Youtube, Spotify och över hela nätet liksom.