Vandraren har någonstans att gå …

I morse satte jag mig med stickningen i soffan och glodde på ett par nysläppta avsnitt av serier jag följer, bara för att det är så jag brukar ta mig an lediga dagar. Men en ovan rastlöshet manade på mig och jag var ruskigt okoncentrerad i handlingen tillslut. Stängde av och drog på mig vandringskläderna istället.
Alltså det blev snabbt ett behov! Detta med naturen. Jag gick en sväng i går morse också, då hade jag med mig ryggsäcken och kaffe med tilltugg. Tog den vanliga vägen upp i skogen bakom oss. Planen var att plocka mossa … Ja, precis som i den gamla vallsången! … ”kling, klang klockan slår, stig upp och plocka mossa, magen trång och dagen lång och lite mat i påsen. Aspen bad mig löpa löpa, linden bad mig vila o.s.v” Sjöng den där i skolan och kan hela texten än. Märkligt vad som fastar i minnet. Nåja. Jag hade lite mat i påsen. Och plockade mossa att pynta med till jul. Sån vit och en sammetslen grön som jag brukar dekorera hyacinter med och göra fina bollar av. Snabbt hade jag påsen full och gömde den bakom en sten för att slippa bära hela vägen. Efter en trivsam stund på en stubbe mitt i skogen med kaffe i muggen gick jag tillbaka och hämtade mossakassen innan jag gick hem. Tänkte väl att jag var nöjd med den svängen på ett tag liksom.
Ändå högg rastlösheten efter mig i morse igen! Idag gick jag tyvärr utan kaffe, utan matsäck. Det skulle jag ångra!
Vi är lyckligt lottade att få bo på gångavstånd från havet. Jag ville dit. Det var lite kylslaget i luften efter nattens minusgrader men solen sken och det frostiga hade redan börjat tina när jag kom iväg.
Det var oerhört vackert nere bland klipporna och jag satt en lång stund på en sten alldeles vid havskanten och njöt av vågorna som slog mot stenarna och faktiskt också solen som värmde. De var där det hade smakat särdeles bra med kaffe! Utforskade istället stranden med mobilkameran och tog sedan en annan väg tillbaka. På ena sidan en väg har vi havet och på andra sidan denna väg bor skogen. Ditåt gick jag sen. Hittade en alldeles annan stig än jag brukar gå och förundrades över att jag missat den. Där var så fint med mossa och tallar och till och med en tjärn! Jag var helt klar över var jag var, men ändå lite osäker på vart stigen tog mig. Ganska blött var det också bitvis men jag lyckades traska torrskodd hela vägen. Och plötsligt befann jag mig i en korsning jag väl kände till.
Där mötte jag en hund och dess springande Matte. Hunden ville snacka med tanten i skogen. Hoppade upp och lade tassarna på mina axlar som om den ville säga nåt hemligt. Vi pratade en stund innan de två sprang vidare. Men jag blev tvungen att stanna en stund för hunden hade gärna hängt mer med mig och Matten ville snabbt vidare. Visslade och ropade tills hunden hängde med och jag stod kvar ett tag och fotograferade frostigt gräs för att låta dem få försprång. Det gjorde inget heller för det var så himla vackert och jag memorerade vägen för att kunna gå den igen, i omvänd ordning. Skogen först, landa vid havet sen och givetvis med kaffe!
Tillslut var jag snudd på hemma igen. Ett gäng kilometrar blev det allt, fler än jag tänkt för det gick så lätt att gå idag. Och för tillfället var nöjd, och påfylld av både hav och skog!

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s