Vandringsbiten

Jag måste ju säga att det gett mersmak! Att jag är helt biten. Vandringslivet har mig fast. Dessutom har jag skaffat mig en massa bra utrustning och den vill användas!
Det finns en otroligt varierande natur i detta land. Natur som gjorts tillgänglig i form av nationalparker och naturreservat.
Det finns till exempel tjugonio nationalparker i Sverige! En hel del att besöka alltså!
Fördelen med nationalparker och naturreservat är att det är så välordnat och underhållet. Det är riktiga stigar och leder med färgmarkeringar på stolpar och skyltar så de blir lätta att följa. Informationstavlor med kartor över hela leden och upplysningar om vad man kan se efter vägen. Det finns också broschyrer med tydliga kartor och bra att veta, som man helt gratis kan ta med sig. Rejäla parkeringar, toaletter och matställen med bord och bänkar. Grillplatser, utsiktsplatser och sevärdheter. Det finns också Naturrum där man kan ta del av intressanta utställningar och annat rörande platsen man befinner sig på. Man kan fylla på sin vattenflaska eller se till att hunden får vatten. Eller samla på sig informationsbroschyrer om andra parker. Det finns också alldeles utmärkta hemsidor för varje nationalpark där man kan ta reda på vad man behöver inför sin vandring. (Om man inte ska ha en Svägerska med sig som jag hade 🙂 )
Det kan vara tungt och jobbigt att gå långt. Gå och gå liksom.

Men också alldeles underbart. Det finns så mycket fint att uppleva. Jag ser det fortfarande inte som något slags träningspass även om det kan vara nog så jobbigt emellanåt. Det är bara att stanna en stund och pausa. Se sig omkring lite noggrannare. Ta en bild. Sätta sig någonstans på en bänk eller en sten och ta fram matsäcken ur ryggan och njuta av att äta ute i naturen. Det är så rogivande och måste helt enkelt vara suveränt för matsmältningen. Titta på träd, blommor och annan växtlighet, spana efter fåglar eller djur. Förhoppningsvis ingen björn då. Att vandra med sin ryggsäck mitt i naturen är otroligt energipåfyllande. Nu ska jag ta reda på vad jag kan utforska på nära håll.

Vi gick ändå lite till!

Var vi nöjda nu? Nej, det fanns ett stopp till inbokat som jag inte fått veta nåt mer om än att det knappast skulle vara frågan om något uppför. Vi hade en stunds körning först, den ansvarade Brorsan för i vanlig ordning. Svägerskan och jag satt fast i mobilerna hela vägen för att se över alla bilderna från Skåne och lägga upp lite av dem på Instagram. Och så stannade vi på en mack och skaffade oss lite förnödenheter … typ glass och lite choklad och nån tidning. Några dagar i vildmarken liksom. 🙂
Vi hade bytt Skåne mot Småland, lövskog mot barrskog när vi körde in på en parkering tillslut. Landat vid ytterligare en nationalpark, Store Mosse närmare bestämt. I närheten av Gnosjö var vi.
Det var lunchdags och vid ett av borden packades det upp medhavd kållåda som värmdes i trangiaköket. Vädret hade också bytts till ett mer mulet väder och lite kalla vindar. Det kändes lite ruggigt att sitta där efter ett tag i en varm bil. Men maten var god och kaffe på det, sen var vi redo för en stunds vandrande igen.
Här fanns också ett otal vandringsleder att välja mellan. Men vi valde en kortare, kände vi oss kanske lite mätta på vandrande tro?
Store Mosse Nationalpark är vad det låter som. En mosse, myr. Blötmark. Stora gungflyet stod det i broschyren jag skaffade vid anslagstavlan. Två kilometer lång och en kilometer bred yta av ett flytande växttäcke! Jag har aldrig sett en mosse tidigare så det skulle bli en upplevelse!
Först gick vi genom barrskog. Det kändes välbekant, hemlikt. Men jag måste säga att det i barrskog inte finns ett dugg av den mäktiga och sagolika stämning som lövskogen bidrar till. Barrskogen är mer karg, vardaglig och strävsam. Det är en annan doft också. Men så närmade vi oss mossen och en vidsträckt yta öppnade sig framför oss.
En spång gjorde det möjligt att gå på mossen. En rätt häftig syn! Ja, det var definitivt inga uppförsbackar! Bara spången spikrakt rätt ut över mossen. Nedanför oss synligt vatten mellan alla tuvor av växtlighet. Kargt, lite mystiskt, lite så man började titta efter olika slags väsen. Förväntade sig se ånga pysa upp mellan tuvorna och otrevligheter skymta här och var. Titta inte ner, väste Gollum. Ja, du som sett Sagan om ringen trilogin fattar vad jag pratar om.

Vi gick en bit på spången och tog in lite av denna mosse. Spången var smal och inte direkt gjord för några möten. Det gick om man måste, men annars kunde man vänta in folk på bredare mötesplatser som fanns utbyggda här och där. På dem kunde man också stå en stund och se ut över mossen. Det var verkligen en speciell känsla. Men vid den andra mötesplatsen vände vi. Det kändes som att det räckte, vi hade många kilometer i benen som det var. Hunden tittade också upp på sin husse hela tiden som för att fråga om han verkligen menade allvar? Gå ännu mer? Han var trött i tassar och ben och var inte så förtjust i spången. Han ville hem.
Plötsligt kände jag också hur trött jag var! Trött i kroppen och trött i sinnet av allt jag upplevt. Vilken helg vi haft. Fantastisk på alla sätt! Men nu ville jag hem, smälta alla intryck och vila.
Det var häftigt att få se en del av en mosse, sån enorm kontrast mot naturen vi upplevde nere i Skåne. Jag kan mycket väl tänka mig att återvända till Store Mosse en annan gång och se lite mer av den. Ha lite mer tid att utforska den och dess mystiska väsen.