Nimis!

Jag kände mig förvånansvärt stabil och hade kroppen i bra skick när jag vaknade nästa morgon. Något lite träningsvärk i vaderna men det var verkligen inte mer än så.
Hunden hämtade mig ivrigt för morgonrundan även denna morgon. Vi traskade i väg och noterade att det nog skulle bli en fin dag. Något kallare än gårdagen, men ingen dimma, inget gråväder. Efter frukosten började vi med att packa allt och städa ut oss ur stugan. Det fanns en noggrann beskrivning på vad som var nödvändigt innan vi kunde låsa.
Vi skulle bara åka en liten bit den här gången för att besöka ett konstverk på en strand. Ett besök vi skjutit på för att det blev för skumt första dan innan vi installerat oss i stugan och för att vi tyckte det hade blivit för lång väg andra dagen. Därför valde vi att ta det som ett avslut på Kullaberg sista dan istället. Inleda med detta eftersom det sades vara en utmaning. Kloka beslut skulle det visa sig!
Vi parkerade efter att ha åkt en vindlande väg upp till parkeringen. Glada att vi slapp gå den. Eftersom Svägerskan läst på innan lämnade vi all slags packning i bilen. Det skulle bli nog jobbigt med bara oss själva.
Långt var det inte, bara ca två och en halv kilometer. Vi gick först uppför en brant slänt, sen var det en grusväg längs med en åker och lite skog. Vi passerade också ett vackert hus. Himmeltorpsgården, en korsvirkesgård med fyra längor i fyrkant. Numera hembygdsgård. Jag gick in mellan husen och stod en stund på innergården. Kunde känna tiden passera. Men det där hade vi inte tid med nu. Konsten väntade!
Skogen var magiskt vacker även idag med lite kvarvarande dimma. Vi gick genom samma typ av bokskog en stund nu och jag passade på att ta in det sista av den. Sen dök de första tecknen på att vi var på rätt väg upp. Ljusgula stora N målade på träd och stenar. Marken började slutta neråt. Vi skulle ner på en strand och Svägerskan hade förvarnat om besvärligheter. Ändå var vi överens om att vi måste ner och se Nimis. När vi ändå var så nära! Skulle ångra oss annars. Jag hade i vanlig ordning inte förhandskollat en massa fakta. Jag kände vissrligen till Nimis och hade sett bilder på själva konstverket. Men jag visste inget om vägen dit! Då kanske, kanske, att jag hade vägrat? Men efter gårdagens strapats var jag liksom uppfylld av energi och kanske en övertro på mig själv. Hur svårt kan det vara liksom?
Okej, låt mig säga svårt! Skitsvårt! Jag hade ändå på nåt sätt föreställt mig en slags vanlig stig i skogen, ner till en strand och där framför skulle konstverket finnas! Nej. Verkligen inte! En skylt satt uppe vid början av stigen med en varning! Att det var en farlig stig som man fick gå på egen risk typ! Det var en stig i skogen. Men den var i brant nerförsbacke! Alla stora träd bildade ett nätverk av synliga och knotiga rötter på denna stig. Blandat med sten. Olika stora, olika vassa. Enda sättet att ta sig ner var långsamt och noggrant övervägande. Tre-fyra steg i taget efter att man stått stilla en stund och sett ut en lämplig väg! Det tog alltså tid! Ibland kändes det för brant för att bara gå upprätt och man tvingades ner på huk, hållandes i rötter eller stenar i stora kliv ner till nästa nivå. Bilderna gör inte branten rättvisa! Men ta mig på orden. Det var brant, farligt och läskigt! Krävde närvaro och försiktighet. Man behövde ta det på allvar och se sig noga för så man valde rätt stig liksom.

Och vi kom verkligen inte till en strand för att stå och se på ett konstverk! Vi kom direkt till konstverket! För plötsligt stod det mitt framför oss. Som en öppen dörr i ett hus. Entré, stod det inristat i en bräda ovanför öppningen och det enda sättet att komma ner på stranden var genom konstverket!
Vet du vad Nimis är? Jo, konstnären Lars Vilks påbörjade detta bygge av drivved 1980. Det lär ska vara som en hämd på havet efter att ha varit nära att drunkna och som en kommentar på en konsttrend att inget var beständigt. Bygget/konstverket har varit omtvistat och omskrivet och inte godkänt av myndigheterna. Åratal av stridigheter kring detta. Mängder med drivved som spikats samman med hundratusentals spikar. Det är ett slott! Av havsslipad drivved. Med torn och tinnar och korridorer. Man kan klättra upp, ta sig igenom och ut på stenarna utanför. Själva korridorerna var smala och tillät inte några smidiga möten. Man fick bokstavligen klättra därinne också på ett ojämnt ”golv” och hålla i sig i alla dessa pinnar som utgjorde stommen/väggarna. Det var helt makalöst! Jag som är både höjdrädd och ovan klättrare glömde allt sånt i ivern att få se bygget nerifrån! Och utsikten över havet alltså!

Vi tog oss genom och ut på andra sidan. Även Hunden! Stranden bestod av rejäla stora stenar så man hade behövt nåt annat på fötterna än vandringskängor för att studsa runt där. Vi nöjde oss med att sätta oss på en av stenarna en stund och begrunda detta otroligt coola bygge. Även fast jag visste att enda vägen därifrån var uppför den branta slänten igen, så var de klart värt att ha tagit sig ner. Jag beundrar den typen av kreativitet som satt igång med att börja spika ihop detta. Och att klara av alla stridigheter och tjafs. En brand har han fått utstå också. Dessutom var det både vackert och dramatiskt. Det var verkligen det absolut häftigaste konstverk jag någonsin sett! Så himla glad att det var väder för att ta sig ner. Regn till exempel hade gjort det rent livsfarligt!

Det var möjligt att klättra i tornen och prova andra korridorer också, men vi tog samma väg tillbaka. Upp till branten och entrén av Nimis. Jag vände mig en sista gång och såg ut över bygget. Sen var det bara att börja klättra! I början handlade det verkligen om klättring. Alltför brant för att stå upprätt så det blev någon slags fyrfota gång. Noga känna efter att foten stod stadigt och hitta något att hålla sig i! Alla löven mellan stenarna gjorde det extra förrädiskt.
Men vi tog det lugnt och metodiskt och upp kom vi! Mötte en hel del folk på vägen tillbaka och såg att det var fler än jag som hade dålig faktakoll och inte visste vad de gett sig inpå. Och de hade ingen Svägerska med sig! Jag må ha haft dålig koll, men jag hade kollen med mig!
Folk var för varmt klädda, alltså man blev ju svettig direkt i denna klättring. Folk hade för dåliga skor, det var halt, slipprigt rent av, på vissa ställen och lerigt dessutom! Handväskor, långa kappor eller regnjackor alltså hallå! Galet. Och barn, små barn! Det kändes helt vansinnigt att ta med sig barn ner där. Man skulle inte ha nån möjlighet att bära dem och alltså fallrisken, halkrisken, fastna mellan stenar och rötter-risken … Hu, jag vill inte ens tänka på hur illa det skulle kunna gå!
Vi var i alla fall fikasugna efter denna strapats och bedrift och plockade fram kaffe och macka vid en stor nerfallen bokstam när vi kommit till bilen. Jag firade rentav, med en liten, liten whiskyhutt!

4 reaktioner på ”Nimis!

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.