En lång dags vandring kräver en redig uppdelning. Denna återupplevande av vandringen får mig att längta tillbaka. Jag skulle gärna ta mig an den igen, fast jag vet vad det innebär. I en annan slags väder, en annan slags årstid. Kanske i skir vårgrönska? När det blivit tillräckligt varmt för att det ska vara isfritt och ha torkat upp så man slipper halka runt mer än nödvändigt.
Tillbakavägen var krävande. Men också rikligt belönande i form av utsikten som dök upp med jämna mellanrum. Naturen har en mäktig inverkan, i alla fall på mig och oss alla fyra som gick där. Fast det kändes i kroppen var ändå knoppen energifylld och glad. Det var lätt, fast det var tungt. Lustigt.
Kolla bara vad vi fick se direkt när vi lämnat fyren!

Dramatiskt och mäktigt! Och vackert, trollbindande. För de mer äventyrliga fanns ett antal grottor att ta sig ner till. Men det var brant, på nåt ställe fanns ett uppspänt rep som stöd. Jo tjena. Inget för mig. Vi såg också ett gäng riktiga klättrare med linor och skramlande öglor i bältena. Hade antagligen hänt utmed klipporna tidigare. Med de där stormiga vågorna nedanför. Galet!
Nej, vi gick vidare och kunde snart skymta fyren som en prick på toppen bakom oss.  Men, Kullaberg är liksom inte en topp och sen ner igen. Nej, den är en långsträckt rackare och stigen ledde oss ömsom upp, ömsom ner. Som sagt, en krävande led. Med otroligt omväxlande natur!

Den där karga bergsnaturen, mitt i allt skog, och rakt ut på en äng där ännu fler får betade. Så jäms med bergsbranten och havet igen.

Tillslut kändes det mest som ”Jaha! Vi ska uppför igen. Vad kul!” Och med en rejäl portion ironi. För i varje nerförsvända hoppades jag lite att det någonstans skulle plana ut. Men icke. Men så mitt i allt öppnade sig utsikten rakt ut över Mölle! Där stod vi nu, mitt uppe på berget och såg ner på piren i Mölle. Där vi stått kvällen innan och med viss förundran sett upp mot bergen.

Nerfarten mot stranden var stenig och besvärlig på en del ställen. Det gällde att ha koll på var man satte fötterna och var man kunde hålla i sig. Men med Mölle inom synhåll gick det ändå lätt att gå. Att ha målet i sikte liksom.

Men så planade det faktiskt ut och vi kom liksom iland, på en strand. En strand fylld av vackra stenar! Vi hade förtjänat en strandpaus. En stund bland stenar och silvriga vågor. Sköljde av de leriga vandringskängorna i havskanten och slog oss ner med en kopp kaffe. Wow alltså! Vilken dag! Sen var det bra att gå vidare. Längs strandgatan mot centrum och vidare mot campingen. Det var nån kilometer kvar och hur tråkigt som helst att gå där i bebyggelse. Men när vi kom till Mölles busstation stod en buss inne. Den visade sig ha vägen förbi campingen. Lätt val! Vi åkte buss sista biten. Väl värt. Då hade vi varit ute en hel arbetsdag och gått nästan tjugotvå kilometer! Trötta i fötterna, svettiga och leriga. Men så jäkla nöjda!
Stugans dusch fick jobba ett tag och när vi var skapligt presentabla igen tog vi bilen till närmsta pizzeria där en trevlig pizzabagare försåg oss med grymt goda pizzor. Vi tog med dem till stugan och åt där så att Hunden slapp sitta ensam i bilen. Ett glas vin till smakade kanon. Alla lika trötta och fyllda av intryck. Jag tror vi sov innan klockan var tio!