Efter kaffet var jag lite frusen. Hade varit varm och svettig innan, suttit stilla en stund och fikat. Dimman var kallfuktig och det behövdes en jacka till och ett par vantar. Sen packade vi ihop fikat och gick vidare. Brorsan och Svägerskan hade som vanligt stenkoll på kartan. Håkullsgrejen hade varit en omväg. Nu traskade vi återigen på den ursprungliga leden. Uppförsbackarna var dock långt ifrån slut! Det dröjde inte länge innan jag fick stanna för att packa ner jackan i ryggan igen. Det räckte med den tunna jag hade innan.
Mängder av foton blev det också. Naturen var lika vacker vart vi än kom på detta berg. Mestadels bokskogen men också en del ängar och åkrar och hagar som var inhägnade på grund av diverse betesdjur. Mest får som stannade upp i sitt tuggande för att glo på oss en stund. Galningar, såg de ut att tänka. Inte utan att jag nästan höll med. Men det var ett underbart sätt att vara galen på.
Fast när vi tagit oss upp på ännu en hög utsiktspunkt och blivit både omsprungna och omcyklade (Jo! Det är sant! Folk for omkring med cyklar i branterna!) kändes det jävligt tungt. Inte så att jag ångrade mig eller var redo att kasta mig utför branten. Men jag satte mig tungt ner på en bänk och blev sittande en stund. Allt uppförsknatande tog hårt på benmusklerna. Ändå var jag märkligt energifylld och efter en stunds vila redo att gå igen. Fast orken tog snabbare slut mellan vilopauserna nu. Vi kollade en karta och bedömde avståndet till fyren som ungefär två och en halv kilometer. Puh. Ändå var jag rätt sugen på att springa nerför alla de där trapporna till Josefinelust. En plats som är uppkallade efter Oscar I:s gemål Josefina och bestod av en fin strand och enligt skylten också ett antal grottor. Men alltså, har man kommit ner ska man upp. Det fick mig att avstå. Nöjde mig med att gå ner en liten bit och tog ett par bilder innan vi gick tillbaka till leden och fortsatte mot fyren.
Man kan åka bil till fyren. Jo, ett antal latmaskar hade gjort just det. Vi kom tillslut fram till deras parkering. Där och då hade jag kunnat tigga till mig lift tillbaka till campingen. Det hymlar jag inte med. Men jag krängde av mig ryggan. Lade mig raklång på en av bänkarna och lät kroppen vila. Medan jag överlät till Brorsan att starta köket och Svägerskan att packa fram maten. Sen åt vi en supergod kycklinggryta och värmde händerna med kaffemuggen och kände livet återvända. Det var för kallt för någon längre paus, dessutom hade vi fortfarande en lång tillbakavandring framför oss. När vi kände oss mätta var det bara att packa ihop och gå vidare. Först ett besök på en lägligt placerad toalett och sedan upp till fyren! Kullens fyr står längst ut på Kullaberg. Den är faktiskt Skandinaviens ljusstarkaste fyr och är belägen 78,5 meter över havet. Det är ett av världens mest trafikerade vatten och fyren kan ses på fem mils avstånd. I över 1000 år har det funnits någon form av fyrplats med ljus för att vägleda sjöfarare men just denna fyr är från sekelskiftet 18-1900. Och när jag såg bergsbranterna nedanför mig var det klart att det var fullständigt nödvändigt. Själva fyren var tyvärr under renovering så den såg vi inte mycket av. Blåsten piskade omkring däruppe och gjorde vistelsen aningen otrevlig. Men vi gick runt och tittade och njöt ändå.

Innan vi vandrade vidare tog jag en bild av det stora flygfotot över Kullaberg som fanns på en skylt vid fyren. Tänk att vi knatade omkring där! Ja, sen var det bara att gå vidare. Vägen tillbaka får bli en historia i sig!