Kullaberg del 1

Om gårdagen var en magisk naturupplevelse med en liten besvärlig backe så var dag två allt det och dubbelt upp! Men jag tar det från början!
Natten blev väl si och så för oss allihop. Som alltid en första natt på ett nytt ställe, men också för min del för att sängen var rätt hård och ryggen hade saker att säga angående det. Men, alla vaknade med gott humör och förväntan inför dagen trots att det var tidig start idag också. Vi hade hört regnet under natten och drog med bävan upp rullgardinen. Ett jämntjockt gråväder bodde utanför, men inget regn. Jag drog på mig vandringsbrallorna och en jacka och valde första morgonrundan med Hunden i byte mot att kaffet skulle vara klart när vi kom tillbaka!
Hunden och jag ut i morgonmörkret och gråvädret. Vi bodde i sista stugan, närmast tältplatserna. Dessa var omgärdade av höga häckar i ett lite labyrintliknande system. Det var tyst, dimmigt och regnet hängde och vägde i molnkanterna. Stämningen var smått overklig och lite läskig mellan häckarna. Hunden tyckte också det var lite krypigt, men det fanns gräs och det fanns buskar att lukta på och därmed acceptabelt.
Det också varmt ute, ovanligt varmt. Det skulle bli nödvändigt att tänka om klädmässigt inför dagens vandring meddelade jag när vi kom in i stugan igen och möttes av kaffedoften.
En stunds frukost med planering inför dagen. Klädval, klädbyte, packning av ryggsäckar. Idag skulle vi inte ta bilen någonstans utan bära med oss det vi behövde. Vandringsleden fanns om knuten liksom.
Vädret bidrog till lite olika åsikter. Själv kvittrade jag och njöt! Jag älskar ju gråväder och dimma, det ger mig liksom energi och glädje. En sång i bröstet! Och nu skulle jag ut i naturen i detta! Jag kunde redan i förväg se bilderna jag skulle komma hem med efter den upplevelsen.
Vi gick iväg från campingen, rakt över en väg och upp mot skogen. Mina följeslagare hade karta och tänk. Jag bara hängde med på samma sätt även idag. Mitt i naturen, mitt i nuet. Helt fantastiskt.
Kullaberg! Bara ordet känns magiskt. Ett naturreservat som verkligen kan sammanfattas som höga berg och djupa dalar! Kullaberg ligger ytterst på Kullahalvön i nordvästra Skåne, mellan Skälderviken och norra inloppet till Öresund. Vi skulle gå Kullabergsleden som löper längs hela denna udde, längst ut till Kullens fyr och runt den spetsen tillbaka på andra sidan. Det var närmare åtta kilometer till fyren. Säkerligen detsamma eller något mer tillbaka. Jag var förvarnad om att det inte var någon lättvandrad led vi hade framför oss! Sannerligen inte.

Det skulle bli mycket uppför! Och det säger sig självt i ett bergslandskap. Skånes högsta punkt med 187 meter över havet. Att ta sig an den till fots säger en del. Berget där i bakgrunden på bilden … Jo just det!
Och uppför bar det, nästan direkt vi lämnat campingen. Men det fanns varken någon tvekan eller ånger eller motvillighet i stegen. Gå och gå. Kan tyckas trist. Men det är befriande, lugnande och helande! Det håller allt annat på avstånd, det är bara jag och min ryggsäck. Mina steg, kroppen som jobbar och tankarna får flyta fritt! Så detta med dimman! Vi kom snabbt in i bokskogen och jag bara häpnade. Så magiskt vackert att orden blir klyschiga i ens ett litet försök att beskriva det! 
Det fanns mängder med platser utmärkta längs vandringsleden som man kunde ta avstickare till och titta närmare på om man ville. Vi avstod från det, annars hade det tagit alltför lång tid. Men vi hade två hållpunkter, vi skulle upp på den där högsta utkikspunkten, Håkull 187 m över havet och den befann sig nästan i början av vår vandring. Och så fyren så småningom då. Medan jag lyckligt gick och fotograferade och häpnade över dimman gick Svägerskan och bannande den. Hon hade hoppats på sol, eller åtminstone en klarare dag. Jag fick faktiskt också anledning att banna dimman! Att ta sig upp på Håkull var i sanning ingen lek! Det var brant, det var tungt och det var slipprigt och svårt. Vi stannade och pausade på flera ställen. I synnerhet jag som inte alls är lika vandringsvan. Brorsan utrustade mig med en stav och den var jag tacksam för. Den var ett bra stöd där det var som brantast och tyngst. Jag hade sett bilden på skylten där vi började gå uppför. Utsikten som väntade oss! Vi kom upp till detta! Ett tjockt dimmigt sjok som gömde allt som kallades utsikt!

För att bevisa att där fanns utsikt tog jag mig friheter och lånade en bild på nätet … Detta var alltså vad vi fått se om inte dimman lurat oss. Ja, jag erkänner. I det läget var dimman inte särskilt önskvärd. Svettig och darrig i benen, för ingenting. Eller? Vi drack lite vatten och väntade in andan. Tog sedan en annan väg ner. Slipprigt, brant och besvärligt. Vi zick-zackade i sakta mak för att hitta lättaste stråket ner. Men sen! Öppnade sig ett slags himmelrike. I alla fall tyckte jag det. För vi hamnade i en fantastisk bokskog där dimman framhävde varje detalj. Den djupgröna mossan på stubbar och stenar och stammar. Lövmattan på marken, rostbrun och nästan lysande orange. Svarta mäktiga stammar och det där svävande lövverket som gör bokskogen så speciell. Jag hade kunnat bosätta mig där! Så makalöst vackert var det!

Vi stannade och fikade där i bokskogen. Mitt i dimman. Mitt bland löven och mossan. En kopp kaffe har nog aldrig smakat bättre!

2 reaktioner på ”Kullaberg del 1

  1. Härlig beskrivning igen! Jo jag hade nog hållit med svägerskan. Skulle nog gärna ha haft klarare väder för den där utsikten jag också…. Dock måste jag hålla med om att bokskogen i dimman är otroligt vacker och trollsk!

    Gilla

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.