Kullaberg del 3

En lång dags vandring kräver en redig uppdelning. Denna återupplevande av vandringen får mig att längta tillbaka. Jag skulle gärna ta mig an den igen, fast jag vet vad det innebär. I en annan slags väder, en annan slags årstid. Kanske i skir vårgrönska? När det blivit tillräckligt varmt för att det ska vara isfritt och ha torkat upp så man slipper halka runt mer än nödvändigt.
Tillbakavägen var krävande. Men också rikligt belönande i form av utsikten som dök upp med jämna mellanrum. Naturen har en mäktig inverkan, i alla fall på mig och oss alla fyra som gick där. Fast det kändes i kroppen var ändå knoppen energifylld och glad. Det var lätt, fast det var tungt. Lustigt.
Kolla bara vad vi fick se direkt när vi lämnat fyren!

Dramatiskt och mäktigt! Och vackert, trollbindande. För de mer äventyrliga fanns ett antal grottor att ta sig ner till. Men det var brant, på nåt ställe fanns ett uppspänt rep som stöd. Jo tjena. Inget för mig. Vi såg också ett gäng riktiga klättrare med linor och skramlande öglor i bältena. Hade antagligen hänt utmed klipporna tidigare. Med de där stormiga vågorna nedanför. Galet!
Nej, vi gick vidare och kunde snart skymta fyren som en prick på toppen bakom oss.  Men, Kullaberg är liksom inte en topp och sen ner igen. Nej, den är en långsträckt rackare och stigen ledde oss ömsom upp, ömsom ner. Som sagt, en krävande led. Med otroligt omväxlande natur!

Den där karga bergsnaturen, mitt i allt skog, och rakt ut på en äng där ännu fler får betade. Så jäms med bergsbranten och havet igen.

Tillslut kändes det mest som ”Jaha! Vi ska uppför igen. Vad kul!” Och med en rejäl portion ironi. För i varje nerförsvända hoppades jag lite att det någonstans skulle plana ut. Men icke. Men så mitt i allt öppnade sig utsikten rakt ut över Mölle! Där stod vi nu, mitt uppe på berget och såg ner på piren i Mölle. Där vi stått kvällen innan och med viss förundran sett upp mot bergen.

Nerfarten mot stranden var stenig och besvärlig på en del ställen. Det gällde att ha koll på var man satte fötterna och var man kunde hålla i sig. Men med Mölle inom synhåll gick det ändå lätt att gå. Att ha målet i sikte liksom.

 

Men så planade det faktiskt ut och vi kom liksom iland, på en strand. En strand fylld av vackra stenar! Vi hade förtjänat en strandpaus. En stund bland stenar och silvriga vågor. Sköljde av de leriga vandringskängorna i havskanten och slog oss ner med en kopp kaffe. Wow alltså! Vilken dag! Sen var det bra att gå vidare. Längs strandgatan mot centrum och vidare mot campingen. Det var nån kilometer kvar och hur tråkigt som helst att gå där i bebyggelse. Men när vi kom till Mölles busstation stod en buss inne. Den visade sig ha vägen förbi campingen. Lätt val! Vi åkte buss sista biten. Väl värt. Då hade vi varit ute en hel arbetsdag och gått nästan tjugotvå kilometer! Trötta i fötterna, svettiga och leriga. Men så jäkla nöjda!
Stugans dusch fick jobba ett tag och när vi var skapligt presentabla igen tog vi bilen till närmsta pizzeria där en trevlig pizzabagare försåg oss med grymt goda pizzor. Vi tog med dem till stugan och åt där så att Hunden slapp sitta ensam i bilen. Ett glas vin till smakade kanon. Alla lika trötta och fyllda av intryck. Jag tror vi sov innan klockan var tio!

Kullaberg del 2

Efter kaffet var jag lite frusen. Hade varit varm och svettig innan, suttit stilla en stund och fikat. Dimman var kallfuktig och det behövdes en jacka till och ett par vantar. Sen packade vi ihop fikat och gick vidare. Brorsan och Svägerskan hade som vanligt stenkoll på kartan. Håkullsgrejen hade varit en omväg. Nu traskade vi återigen på den ursprungliga leden. Uppförsbackarna var dock långt ifrån slut! Det dröjde inte länge innan jag fick stanna för att packa ner jackan i ryggan igen. Det räckte med den tunna jag hade innan.
Mängder av foton blev det också. Naturen var lika vacker vart vi än kom på detta berg. Mestadels bokskogen men också en del ängar och åkrar och hagar som var inhägnade på grund av diverse betesdjur. Mest får som stannade upp i sitt tuggande för att glo på oss en stund. Galningar, såg de ut att tänka. Inte utan att jag nästan höll med. Men det var ett underbart sätt att vara galen på.
Fast när vi tagit oss upp på ännu en hög utsiktspunkt och blivit både omsprungna och omcyklade (Jo! Det är sant! Folk for omkring med cyklar i branterna!) kändes det jävligt tungt. Inte så att jag ångrade mig eller var redo att kasta mig utför branten. Men jag satte mig tungt ner på en bänk och blev sittande en stund. Allt uppförsknatande tog hårt på benmusklerna. Ändå var jag märkligt energifylld och efter en stunds vila redo att gå igen. Fast orken tog snabbare slut mellan vilopauserna nu. Vi kollade en karta och bedömde avståndet till fyren som ungefär två och en halv kilometer. Puh. Ändå var jag rätt sugen på att springa nerför alla de där trapporna till Josefinelust. En plats som är uppkallade efter Oscar I:s gemål Josefina och bestod av en fin strand och enligt skylten också ett antal grottor. Men alltså, har man kommit ner ska man upp. Det fick mig att avstå. Nöjde mig med att gå ner en liten bit och tog ett par bilder innan vi gick tillbaka till leden och fortsatte mot fyren.
Man kan åka bil till fyren. Jo, ett antal latmaskar hade gjort just det. Vi kom tillslut fram till deras parkering. Där och då hade jag kunnat tigga till mig lift tillbaka till campingen. Det hymlar jag inte med. Men jag krängde av mig ryggan. Lade mig raklång på en av bänkarna och lät kroppen vila. Medan jag överlät till Brorsan att starta köket och Svägerskan att packa fram maten. Sen åt vi en supergod kycklinggryta och värmde händerna med kaffemuggen och kände livet återvända. Det var för kallt för någon längre paus, dessutom hade vi fortfarande en lång tillbakavandring framför oss. När vi kände oss mätta var det bara att packa ihop och gå vidare. Först ett besök på en lägligt placerad toalett och sedan upp till fyren! Kullens fyr står längst ut på Kullaberg. Den är faktiskt Skandinaviens ljusstarkaste fyr och är belägen 78,5 meter över havet. Det är ett av världens mest trafikerade vatten och fyren kan ses på fem mils avstånd. I över 1000 år har det funnits någon form av fyrplats med ljus för att vägleda sjöfarare men just denna fyr är från sekelskiftet 18-1900. Och när jag såg bergsbranterna nedanför mig var det klart att det var fullständigt nödvändigt. Själva fyren var tyvärr under renovering så den såg vi inte mycket av. Blåsten piskade omkring däruppe och gjorde vistelsen aningen otrevlig. Men vi gick runt och tittade och njöt ändå.

Innan vi vandrade vidare tog jag en bild av det stora flygfotot över Kullaberg som fanns på en skylt vid fyren. Tänk att vi knatade omkring där! Ja, sen var det bara att gå vidare. Vägen tillbaka får bli en historia i sig!

Kullaberg del 1

Om gårdagen var en magisk naturupplevelse med en liten besvärlig backe så var dag två allt det och dubbelt upp! Men jag tar det från början!
Natten blev väl si och så för oss allihop. Som alltid en första natt på ett nytt ställe, men också för min del för att sängen var rätt hård och ryggen hade saker att säga angående det. Men, alla vaknade med gott humör och förväntan inför dagen trots att det var tidig start idag också. Vi hade hört regnet under natten och drog med bävan upp rullgardinen. Ett jämntjockt gråväder bodde utanför, men inget regn. Jag drog på mig vandringsbrallorna och en jacka och valde första morgonrundan med Hunden i byte mot att kaffet skulle vara klart när vi kom tillbaka!
Hunden och jag ut i morgonmörkret och gråvädret. Vi bodde i sista stugan, närmast tältplatserna. Dessa var omgärdade av höga häckar i ett lite labyrintliknande system. Det var tyst, dimmigt och regnet hängde och vägde i molnkanterna. Stämningen var smått overklig och lite läskig mellan häckarna. Hunden tyckte också det var lite krypigt, men det fanns gräs och det fanns buskar att lukta på och därmed acceptabelt.
Det också varmt ute, ovanligt varmt. Det skulle bli nödvändigt att tänka om klädmässigt inför dagens vandring meddelade jag när vi kom in i stugan igen och möttes av kaffedoften.
En stunds frukost med planering inför dagen. Klädval, klädbyte, packning av ryggsäckar. Idag skulle vi inte ta bilen någonstans utan bära med oss det vi behövde. Vandringsleden fanns om knuten liksom.
Vädret bidrog till lite olika åsikter. Själv kvittrade jag och njöt! Jag älskar ju gråväder och dimma, det ger mig liksom energi och glädje. En sång i bröstet! Och nu skulle jag ut i naturen i detta! Jag kunde redan i förväg se bilderna jag skulle komma hem med efter den upplevelsen.
Vi gick iväg från campingen, rakt över en väg och upp mot skogen. Mina följeslagare hade karta och tänk. Jag bara hängde med på samma sätt även idag. Mitt i naturen, mitt i nuet. Helt fantastiskt.
Kullaberg! Bara ordet känns magiskt. Ett naturreservat som verkligen kan sammanfattas som höga berg och djupa dalar! Kullaberg ligger ytterst på Kullahalvön i nordvästra Skåne, mellan Skälderviken och norra inloppet till Öresund. Vi skulle gå Kullabergsleden som löper längs hela denna udde, längst ut till Kullens fyr och runt den spetsen tillbaka på andra sidan. Det var närmare åtta kilometer till fyren. Säkerligen detsamma eller något mer tillbaka. Jag var förvarnad om att det inte var någon lättvandrad led vi hade framför oss! Sannerligen inte.

Det skulle bli mycket uppför! Och det säger sig självt i ett bergslandskap. Skånes högsta punkt med 187 meter över havet. Att ta sig an den till fots säger en del. Berget där i bakgrunden på bilden … Jo just det!
Och uppför bar det, nästan direkt vi lämnat campingen. Men det fanns varken någon tvekan eller ånger eller motvillighet i stegen. Gå och gå. Kan tyckas trist. Men det är befriande, lugnande och helande! Det håller allt annat på avstånd, det är bara jag och min ryggsäck. Mina steg, kroppen som jobbar och tankarna får flyta fritt! Så detta med dimman! Vi kom snabbt in i bokskogen och jag bara häpnade. Så magiskt vackert att orden blir klyschiga i ens ett litet försök att beskriva det! 
Det fanns mängder med platser utmärkta längs vandringsleden som man kunde ta avstickare till och titta närmare på om man ville. Vi avstod från det, annars hade det tagit alltför lång tid. Men vi hade två hållpunkter, vi skulle upp på den där högsta utkikspunkten, Håkull 187 m över havet och den befann sig nästan i början av vår vandring. Och så fyren så småningom då. Medan jag lyckligt gick och fotograferade och häpnade över dimman gick Svägerskan och bannande den. Hon hade hoppats på sol, eller åtminstone en klarare dag. Jag fick faktiskt också anledning att banna dimman! Att ta sig upp på Håkull var i sanning ingen lek! Det var brant, det var tungt och det var slipprigt och svårt. Vi stannade och pausade på flera ställen. I synnerhet jag som inte alls är lika vandringsvan. Brorsan utrustade mig med en stav och den var jag tacksam för. Den var ett bra stöd där det var som brantast och tyngst. Jag hade sett bilden på skylten där vi började gå uppför. Utsikten som väntade oss! Vi kom upp till detta! Ett tjockt dimmigt sjok som gömde allt som kallades utsikt!

För att bevisa att där fanns utsikt tog jag mig friheter och lånade en bild på nätet … Detta var alltså vad vi fått se om inte dimman lurat oss. Ja, jag erkänner. I det läget var dimman inte särskilt önskvärd. Svettig och darrig i benen, för ingenting. Eller? Vi drack lite vatten och väntade in andan. Tog sedan en annan väg ner. Slipprigt, brant och besvärligt. Vi zick-zackade i sakta mak för att hitta lättaste stråket ner. Men sen! Öppnade sig ett slags himmelrike. I alla fall tyckte jag det. För vi hamnade i en fantastisk bokskog där dimman framhävde varje detalj. Den djupgröna mossan på stubbar och stenar och stammar. Lövmattan på marken, rostbrun och nästan lysande orange. Svarta mäktiga stammar och det där svävande lövverket som gör bokskogen så speciell. Jag hade kunnat bosätta mig där! Så makalöst vackert var det!

Vi stannade och fikade där i bokskogen. Mitt i dimman. Mitt bland löven och mossan. En kopp kaffe har nog aldrig smakat bättre!