Skulle det kunna kallas. I morse när jag kom hem efter dygnspass på jobbet såg jag över min packning. Gjorde mig i ordning och bar ut allt till bilen. Jag hade en bit att åka för att ansluta till mitt vandringssällskap. Fyra och en halv timme typ. Jag trivs i bilen och gillar verkligen att köra. Bra musik och låta tankarna gå. Men idag var det rätt jobbigt. Spöregn mest hela tiden. Vindrutetorkarna slog hetskt mot rutan och hann ändå inte med att få undan vattnet. Det var som en dusch runt alla bilar och riktigt dålig sikt emellanåt. Och ungefär tusen långtradare … allt stänk medan man körde om dem var som i biltvätten. Nåja. Jag kom fram. Mamma hade maten klar. Underbart.
Brorsan och Svägerskan och Hunden kom snart också. Nu har vi planerat … eller ja. Det har som redan gjort så bra. Dom har ju hållit på med detta vandrande längs leder länge. Vet vad som gäller. Men nu är jag införstådd med deras planering också 😊. Jag gillar det, behöver bara hänga på och njuta. Superbt alltså. Typ charter. Med stabila reseledare. Tryggt.
Det blir tidig start i morgon! Noll fem noll, noll ringer det. Då är det bara att hurta upp och bege sig ut till bilen när de hämtar mig. Vi har en bit att åka neråt landet innan vi kan börja vandra. Men först ska vi göra ett kort (?) stopp på butiken som säljer utrustning för dylika äventyr. Passa på liksom. Därefter kan etapp 1 börja.