Månad: september 2017

Ny mobil? Suck.

Ametrin2 kommentarer

Plötsligt börjar min mobil bete sig på underliga vis. Den tillåter mig inte att ringa vem jag vill, de som ringer upp hör inte att jag svarar och mitt i allt tycks den lägga på också. Främsta anledning till att man äger en mobil är (trots vissa humorister) att kunna ringa folk. Det börjar alltså bli dags att se se om efter en ny. Har suckat en längre tid över denna insikt nu. Det är så himla jobbigt! Alltså jag gillar teknik och helst ny sådan. Verkligen. Men det mesta kring en ny mobil är som att stå mitt på ett torg och inte förstå språket.
Först ska man in i nån av butikerna som handhar dyra mobiler och nya abonnemang. För det ska alltid medfölja en ny och bättre och uppdaterad version av abonnemanget också. Med nåt kryptiskt finstilt som jag inte orkar läsa och försäljaren rabblar lite mumlande. Så ska det också till ett beslut om vilken typ av telefon som faller mest i smaken.
Jag är en androidanändare som kom inte dragande med den där i-prylen. I-användare tycks alltid tro att det är bara den som är en smarttelefon. Men när jag hör muttrandet runtomkring mig över dess brister står jag fast vid mitt smarta androidval. Så långt är jag säker. Men ska jag köra på en nyare Samsung igen eller prova något annat? Ska jag välja min vanliga leverantör eller prova en annan?
Det finns en fantastisk reklamfilm. Faktiskt! På en mörk gata i stadsmiljö går mor och dotter och samtalar om ditt och datt. Men så plötsligt säger dottern att hon är framme och försvinner! Poff! Mamman tar lurarna ur öronen och står där ensam.
Reklamfilmen är som direkt tagen ur mitt eget liv. Så många gånger jag gjort min egen ständigt resande dotter sällskap via telefonen. Hon på annan ort och jag hemma. Tills hon varit framme på hotellet eller vid incheckning eller vid tåget eller var hon nu råkat befinna sig och behövt mobilsällskap.
Det finns ett slags familjeabonnemang hos den leverantören som påstår sig tillåta familjemedlemmar ringa gratis till varandra, oavsett var de är. Det låter onekligen som ett smart val eftersom det är just Dottern jag ringer allra mest. Men vad består det finstilta budskapet av undrar man? Och är denna leverantör lika bra som min gamla vanliga som ändå fungerar relativt klanderfritt? Tecken av frågande art blir allt fler.
Försäljare av mobiler läser av oss snyggt och nämner alltid rätt saker. Har lösningen på våra frågor. Givetvis! Det brukar försäljare ha, annars är dom alls inte där. Så ja, det är klart att man när allt det där andra tagits i beaktande och ett beslut är fattat med hållen anda oftast går ut ur butiken med en alldeles ny telefon och ett nytt slags abonnemang. Liksom uppgraderad och förnöjd. För en stund. Sen kommer nästa dilemma.
Försök lär känna den där blanka saken i sin stilrena ask! Och då först och främst, försök få över alla nummer från den gamla! Bara det brukar leda till ångest. Sedan leta upp appar som blivit en vana. Hitta alla inställningar som gör mobilen till din. Och framförallt, försöka ha överseende med allt som inte är som man vill. Att mobilen i slutändan är den som bestämmer. För vissa från början inbyggda appar får inte tas bort, vare sig du använder dem eller inte. Mobilen är också snusförnuftig och klappar dig ständigt på huvudet. Som en överlägsen övervakare. Ska du verkligen ha så hög volym, det kan skada! Ska du verkligen ha så starkt ljus … Skit på dig vill jag skrika. Jag bestämmer! Men icke. Den skakar bara på huvudet och avtvingar mig ett tillåtande knapptryck innan min önskan beviljas.
Dyrt är det också. Men det är bara att hacka i sig det med. För vem i denna värld klarar sig utan en mobil? Inte jag i alla fall. Och ja, förutom att ringa med en vill jag kunna surfa, läsa tidning, spela nåt spel, ta fina bilder och hantera dem, delta i sociala medier och hålla koll på sånt minnet inte räcker till.

Eller har inte min mobil ändå varit rätt skaplig sista veckan? Jag har fått ringa och ingen har hojtat hallååå i andra ändan på en tid. Kanske var det bara nåt tillfälligt spunk med den? Jag kanske inte måste än …

Jag har katter …

Ametrin1 kommentar

Inleder dagen med sedvanligt Kattmys. Båda mina KattGrabbar kliver upp till mig i sängen och ser till att jag inte sover bort dan. Man kan inbilla sig att de där två är kärvänliga och gillar en. I själva verket vill de bara ha mig ur sängen, för att få mig upp till köket där mat ska serveras!
Båda två svansar ivrigt efter mig uppför trappan och hänger med ända in på toa. Där förväntas jag sitta och klia dem båda under hakan (jag har ju två händer gubevars!) medan jag … ja. Så där sitter jag, med en katt vid varje sida. Det slutar oftast med att Pancakes får en ohämmad lust att lappa till Musse med ena tassen varpå han jagas ut ur badrummet.
När jag kommer ut i köket är det ingen tvekan om vad som gäller. Alla som sett den blicken vet hur chanslös man är när två par klotrunda kattögon är stadigt fästade vid ens person. Följer ens minsta rörelse från öppnandet av kylskåpsdörren tills maten i burken istället ligger i varsin skål. (Egentligen ska katter inte ha sin mat i skålar eftersom morrhåren tar i kanten. Då finns det risk att de plockar ur den och äter från golvet. Men lägger man maten på ett fat för att morrhåren ska få sin plats, föser de omkring maten tills den i alla fall ligger på golvet.)
Pancakes är alltid hungrigast och nöjer sig sällan med att bara vänta. Går tätt intill och stryker sig mot mina ben för att jag inte ska få chansen att påbörja nåt kaffekokande eller så. Han kastar sig genast över matskålen, nästan innan den landat på matplatsen och glufsar fort in. Som om han verkligen fått svälta en tid. Det har han inte! Nej, det är bara i akt och mening att vara först klar och därmed hinna få tillgång till den andres lämningar. Och lämnar inte Musse frivilligt kan han hjälpas på traven …
Musse däremot, han sitter kvar i sin kritiska upprätta inställning, under hela proceduren. Han tittar föraktfullt mot Pancakes glufsande. Kritiskt mot mig som om jag tänkte lämna honom utan. Fast en skål är fylld till hans måltid också. ”Ser det ut som att jag når den?” Tycks han då säga. Och ja, jag erkänner. Jag flyttar skålen närmre, så att han når, utan att behöva flytta sig själv. King of the house liksom.
Sedan äts det i godan ro en stund … nåja, god och god. Båda två övervakar samtidigt varandra för att ha koll. Musse ogillar att äta om Pancakes kommer för nära och glor för lystet efter eventuella rester. Då ger han upp godsakerna frivilligt. Alltså övervakar jag situationen lite trött, medan jag ordnar med mitt kaffe. För att hinna fiska upp glufsaren innan han föser undan kungen och käkar hans ranson också.
När båda är mätta (läs: när Musse är mätt och Pancakes även käkat alla rester) påbörjar båda det för katter så traditionsenliga pälstvättandet. I vissa fall passerar de också mig med lite strykningar som jag väljer att tolka som tack för maten. Det är frid och ro en stund och de struntar fullständigt i både varandra och mig ett tag. Sen ska de ut igen och då är det bara att resa sig och öppna varsin dörr. Jo, för Musse ska helst gå ut på framsidan och Pancakes går bara ut på baksidan.
Då först, är morgonen min. Vad var det nån sa … katter har inte ägare, de har tjänstefolk. Jo. Jag är stenlurad.

Kniven alltså

Ametrin1 kommentar

Jag är en fredlig människa och trodde väl aldrig att jag skulle skriva ett helt inlägg om en kniv. Behöver man verkligen ha med sig en kniv i ryggan? Nja. Egentligen inte antar jag. Fast ändå fanns tanken om en egen kniv där och påstod att en kniv är bra att ha till mycket! Som vadå? Ja …  Om jag hittar svamp kan jag rensa den i skogen. Om jag behöver en grillpinne eller tändmaterial i fall jag bestämmer mig för att göra eld i någon befintlig grillplats. Eller bara behöver dela upp maten i matsäcken på något sätt. Strunt samma varför. Kniv är bra att ha!
Jag funderade först på att köpa en. Det fanns ett helt uppslag med bara knivar av olika slag i katalogen som följde med mina vandringsplagg. Tänkte inte på att kniven vi hade i en skål i vardagsrummet skulle kunna användas. Den var bara en prydnad. Märklig prydnad kan tyckas. (Och jag undanber mig alla slags skämt om vårt ursprung och därav förklaringen till prydnadsvalet 😀 )

Så här är det. Makens pappa, Svärfar alltså, dansade folkdans i många år. Finsk sådan. Till hans folkdräkt hörde ett bälte med små klirrande mässingslöv runtom och i bältet hängde också en kniv. Finska män och kniv liksom. (ja, ja, nu sa jag det själv!) Kanske finns det också svenska folkdräkter där det bärs kniv i bältet? Ingen aning.
Svärfar finns inte längre med oss, men hans folkdräkt är i förvar här hos oss. Undanstoppad i en klädpåse i källaren Men knivbältet tyckte jag var så fint att det fick ligga i en skål, till prydnad och minne liksom. Och jag har aldrig tänkt på den som en riktig och fullt användbar kniv.
Tills häromkvällen när jag började svamla om kniv och Maken sa; ”Men ta farsans!” Han tyckte det var bra om den kom till användning och inte bara ligger där i en skål. Det är faktiskt en riktigt kniv trots allt.
Denna finsktillverkade kniv har ett läderfodral med mässingsdetaljer och ornament. Den består av två knivar till och med. En stor, typ morakniv och en liten, typ fruktkniv ovanpå liksom. Båda har också ett vackert rött skaft med graverade mässingsdetaljer.
Svärfar hade lindat in de blanka stålbladen med eltejp för att göra dem obrukbara och säkra. Ett krav för att kunna bära dem till folkdräkten och ha med sig knivbältet i alla offentliga sammanhang de utförde sina folkdanser i. Han har nog aldrig använt dessa två knivar på något annat sätt, de skulle bara vara prydnaden i folkdräkten liksom.
Knivbladen var som nya när jag virade av tejpen och de putsats rena från gamla limrester av den trötta tejpen. När jag slipat dem med köksknivslipen var de dessutom rejält vassa. Av misstag gled kniven lite i min hand och skapade ett litet skärsår. Som en invigningsritual nästan. Kanske var det en hälsning från Svärfar?
Nu när jag på sätt och vis har honom med mig i ryggsäcken när jag traskar i väg på längre vandringar.
Och jag fickanvändning av den lilla kniven redan första tillfället jag hade dem med mig. När jag av en slump hittade kantareller på fikastället och kunde rensa direkt. Då kändes det extra fint att stå där och rensa med stil. Och den passar mig utmärkt med tanke på min förtjusningen för återbruk och gamla saker. Nu är väl kniven ingen antikvitet direkt  men den återbrukas på ett bra sätt numera. Tror Svärfar hade gillat det.

Ledig, vi kan kalla det semester!

Ametrin2 kommentarer

Japp, jag har en ledig vecka. Det kommer sig av att mitt jobb rest iväg utan mig och då är jag i princip tvungen att vara ledig. Nu lät ju det ytterst motvilligt. Det är det såklart inte. Jag är väldigt gärna ledig och välkomnar en vecka av det slaget i den begynnande hösten.
Den här dagen tillbringade jag i sällskap med spade och skottkärra ute i trädgården. Påbörjade jobbet med att låta växtligheten gå i vila. Klippte ner och räfsade ihop. Och grävde om en hel rabatt. Måste köpa jord till den snarast och sedan ta mig an att plantera om lite växter som visat sig missnöjda med tidigare placeringar. Hoppas de ska belöna mig rikligt nästa vår efter den ansträngningen.
Det är trivsamt att traska runt i en höstlig trädgård. Löven som börjat trilla ner, fukten i gräset och dimman i luften. Låter stövlarna styra och tar mig an det som kommer i min väg. Än här, än där. Gräva upp här, gräva ner där, hämta nån slags stöd i friggan, bära undan några av de sista utegrejerna, klippa ner de sista bönorna, tömma skottkärran, leta en rejäl gren i skogen och placera den på rätt ställe …  Så där höll jag på. Och än är det långt ifrån klart. Förutom den där jorden som ska hällas ut finns det en hel del kvar att göra innan jag låter vintern ta över beslutsrätten.
Förra året överraskade den med alltför tidig ankomst. Löven blev kvar där under. I år hoppas jag hinna samla in dem innan snön. Våren blir så tungjobbad annars.
Men ännu är de flesta kvar på sina grenar, så vi får se hur det blir med det där. Jag har annat att göra innan räfsan ska fram.

Jag går väl en vända då!

Ametrin4 kommentarer

Vaknar till en grå dag med smått duggande regn i luften. Pancakes kommer in med blöt päls och hinner torka av tassarna på min nypålagda och rena duk på köksbordet innan jag sjasar ner honom. Musse ligger i soffan och myser, insläppt av Maken innan han gick till jobbet. Antagligen anlände Musse i samma blöta skick för det ser ut att ha regnat hela natten. Men efter maten ska båda ut igen.
Jag vill också ut! Mina nya ytterplagg för vandring anlände i går. I paketet låg en ny jacka, byxor, ett par långkalsonger också, och en snygg ryggsäck dessutom. Den har jag redan packat, känner att den kommer att fungera väl. Och så har jag dessutom skaffat mig en redig kniv. Den visade sig finnas hemma redan och har en egen historia. Kanske drar jag den storyn nångång. Vad jag egentligen ska med kniven till är ganska oklart. Skära nån medhavd mat kanske. Fixa en grillpinne … Inte vet jag. Men jag ville ha en. Det ligger i blodet påstod brorsan. Kanske är det så. Den där gamla klyschan om finne med kniv. Nu har jag levt upp till den. Givetvis är kniven finsk också!
Kläderna hänger på en galge hallen just nu. Jag har inte ens klippt bort lapparna på dem. Men jag har provat och allt passade bra. Webbsidan hade en utmärkt måttabell! Och nu liksom viskar plaggen om skogen.
Tror jag struntar i regnet. Enligt väderinfon ska dagen fortsätta i gråskala och det är den skalan jag gillar allra bäst. Så varför inte!
Kläderna säger sig ska stå emot en del väta och vind. Detta bör absolut provas och eftersom Maken jobbar hela dan kan jag lika gärna bege mig ut i skogen! Så får det bli. Vad ska jag ha för matsäck?

Samlar ihop till en bra packning

AmetrinLämna en kommentar

Igår tog jag en tur i vandringskängorna igen. Den här gången med packning på ryggen för att testa det jag anser mig behöva. Det bör så klart inte bli för tungt men jag vill heller inte riskera vara utan nåt viktigt.
Jag är en prylmänniska, så är det bara. Går aldrig någonstans utan handväska, i regel rätt proppfull. Man kan ju behöva … Ja, allt möjligt liksom! Så om jag ska tillbringa en heldag i skogen behöver jag ha tillgång till en del nödvändigheter känner jag instinktivt. Och dessa behöver absolut bäras på ryggen så att händerna går fria.
Jag har planerat vad ryggan ska innehålla. Skrivit listor och hållit på. Pysslat lite. Upptäckt på dessa provvandringar vad jag saknar och lagt till det. Och mitt estetiska sinnelag vill givetvis att det ska vara fint också. Jo, jo.
Matsäck är förstås en nödvändig del av den packningen! Alltså en termos med kaffe, en flaska vatten och något att äta vill jag ju ha. Kanske en påse med något motiverande snacks också. Nötter och nån god lakrits tror jag blir bra. Inga sötsaker. Sånt blir jag seg och trött av och skum i magen. Det kändes himlans bra i går, när jag hittade en mossig slänt att lägga sittunderlaget på och packade upp min matsäck och testade mitt tänk. Där satt jag mellan träden med kaffemuggen, såg solen sila runt i grenarna medan fåglarna kvittrade runtomkring. Vilsamt och stillsamt och underbart. Kaffet i min lilla mugg skakade bara bäst då, och ett kokt ägg har väl sällan varit så delikat.

Förutom packning bör man också vara rätt klädd har jag förstått. Igår gick jag i jeans eftersom jag inte har annat och även om det är nåt jag trivs allra bäst i är de inte speciellt töjbara och fuktavstötande. Tros sittunderlaget kändes det i baken att jag suttit på mossa. Dessutom har jag ingen lämplig jacka. Nån som andas och ändå står emot väder och vind. Min ryggsäck är inte heller ultimat. Det behövs grejer …
Men dessa finns såklart på nätet. I överflöd! Plötsligt har jag lagt en beställning på både jacka och brallor av rätt slag. En ryggsäck som såg najs ut följde också med av bara farten. Hoppla liksom. Nu gäller det bara att allt passar och känns bra. Jag hinner ta några fler provturer innan det är dags att åka på den planerade vandringen. Hoppas på väder redan i morgon!

Mycket av lite …

AmetrinLämna en kommentar

När det blir långt mellan gångerna blir det lätt för mycket på ämneslistan. Det är då det passar så bra med smått plock av diverse slag i samma inlägg. Så här är det mycket av lite eller lite av mycket.

  • Hösten var liksom plötsligt här! Jag stod en dag och glodde på regnet och blåsten som på något sätt hånskrattade åt mina sommarupplägg därute. De kastade omkring med draperierna jag hängt vid paviljongen och blåste ner något pynt och svepte in löv och skräp på altanen. Jahaja. Jag tog mig an allt det där och plockade ner gardinerna vid paviljongen åtminstone. Eller ja, Maken fick göra det eftersom jag använt mig av diverse verktyg när de hängdes upp. Gardinstängerna därinne är fastskruvade, antagligen med tanke på just blåsten. Nu orkade jag inte leta rätt verktyg en gång till så jag anlitade Maken till detta medan jag samlade ihop lite annat krafs. Sen fick det blåsa på några dagar. Skrattar bäst som skrattar sist!
  • Fick en plötslig insikt och därmed också en idé som jag omedelbart satte i igång med för att hinna bli klar i tid. Det är lite hemligt så jag säger inte vad det är men det har att göra med något alldeles speciellt. Det här blev betydligt bättre än jag vågat tro och snabbt färdig dessutom. Maken häpnade må jag säga, när han fick se över resultatet innan jag gjorde helt klart. Jag också! Ibland sammanfaller både idé och tänk och allt liksom bara blir perfekt. Nu väntar jag med spänning på ett resultat av denna idé och hoppas det ser lika bra ut live som i annat format. Men framför allt! Att det kommer i tid så det blir som vi tänkt.
  • Dottern for iväg ut i världen igen i onsdags. Jag släppte av henne vid ett tidigt tåg innan jag åkte till jobbet. Den här gången landade hon först i Amsterdam för ett byte av plan och slutligen i Montreal där fotojobb skulle utföras under e-sport event. När hon åker så där långt har vi endast lite chatt-kontakt när hon får tillgång till wifi. Jag följer alla landningar och starter via nätet så att jag har lite koll på läget eftersom det kan dröja en stund innan hon själv har möjlighet att checka in sig hos mamman. Då brukar jag få ett sms där det står ”jag lever” varpå jag svarar ”underbart”. Nu är hon välbehållen och trött tillbaka här hemma igen. Fiskade upp henne vid tåget efter långa hemresan igår. Hon försöker handskas med trötthet av intensiva arbetsdagar, lång resa och jetlag på det. Avundas henne inte!
  • Vädret i helgen var av ett sånt slag att jag tog tag i resten av sommarlivet. Plockade bort i princip allt och stuvade undan inför nästa sommar. Fick plats med utemöblerna och allt krafs där jag ville ha det. Bar undan kuddar och dynor och annat tyg. Staplade utemöblerna längs med väggen inne på altanen i vanlig ordning. Bäddade flervåningshotellet för KattGrabbarna. Klippte gräsmattan en sista gång och ställde undan det åbäket. Brottades med en rosbuske som till stora delar bestämt sig för att lägga ner verksamheten. Just nu är den en hög intill. En hög som på lämpligt vis bör avvecklas snarast. Frågan är bara var och dessutom sticks den så förgjordat att jag hoppas den kan ha vänligheten att försvinna av sig själv.
  • KattGrabbarna brukar vara med där ute när vinterhotellet görs i ordning. Så även i år. De svansade runt och hade bygget under ivrig uppsikt. Utesängen vi har på altanen ställer vi först på ända i sin sängstomme. Sedan altanbordet framför och stolarna ovanpå. Två stolar på sina ben och två upp och ner, armstöd mot armstöd. PÅ det viset får Grabbarna tre våningar att använda sig av. Liksom sex, små lägenheter med filtar och mjukt värmande underlag. Lite gamla dynor uppfällda som vindskydd utåt. Dessutom kan de trava runt på kanten till den uppfällda sängen där bakom och vistas under bordet om de så behagar. Jag hann inte mer än breda ut filtarna så hade de tagit sig varsitt högsäte. Godkänt liksom. Det verkar vara allra bäst högst upp. Schysst utsikt, både på omvärlden och in i huset. Men när höststormarna viner och snön vräker in brukar de kura i någon av de lägre hålen. Mer skyddade och ombonade så. Nu låter det som att våra katter är förvägrade vistelse inomhus. Verkligen inte! De får komma in när de vill och gå ut när de känner för det. Men när de väl är ute ska de ha det bra och kunna sova skyddat! Och de stortrivs så pass i detta våningshotell att de knappt vill knappt in alls.
  • Lördagen ägnades åt en massa umgänge och en massa mat. Först brunch med ett par goda vänner. Vi brukar fira varandra med att bjuda jubilaren på hotellfrukost eller brunch. Lyxade till det med ett glas bubbel också. Och maten var riklig och god och trevligt hade vi! Efter det tittade vi till en gemensam vän som efter massa år i Norrland nu flyttat tillbaka hem. Hade en trivsam stund där också och skålade henne välkommen med lite mer bubbel. Till kvällen var Maken och jag bortbjudna till andra goda vänner. Där blev vi bortskämda med god mat och dryck och ännu mer trevligt sällskap. Mycket musik blev det när vi lät paddan gå laget runt och valde musik på olika teman. Kul!
  • Söndagen avrundade helgen med en stunds musik på puben. Grabben som vi känt sedan han gick med mask i fickorna och bäcken i stövlarna har växt upp och blivit en duktig sångare i ett bra band. Den här kvällen spelade de akustiskt för första gången och det var hur bra som helst!

Var är hjärnan?

Ametrin3 kommentarer

Mitt huvud är i ett rätt så trött läge just nu och har varit lika geggig hela dan. Det är för att det använts flitigt hela veckan. På en massa olika sätt. Rätt så krävande sätt också. Och ändå inbillar jag mig att det ska finnas nån aktivitet kvar för att få ihop ett hyfsat läsvärt blogginlägg! Tydligen är skadan större än jag insett.
Jag fick hämta paket i morse. Däri låg ännu en Muminmugg. Den senaste i raden som jag förhandsbokade för bra länge sen. Om jag inte var så trött i skallen skulle jag kanske komma ihåg hur många det är jag har nu … men jag har ingen aning. Dom är många. Antagligen för många. Tyvärr orkar jag inte kliva ur soffan för att gå och räkna dem heller.
Fast jag orkade städa när jag kom hem i morse. För det var liksom nödvändigt efter att inget hunnits med i veckan. Men eftersom hjärncellerna bara jobbade på halvfart bestämde de sig för att det skulle bytas gardiner. Jag hade inget att sätta emot. Jag slarvade från fönsterputsningen. Tar det nästa gång sa vi.
Men det blev ombonat och höstfint i fönstren som vätter ut mot gatan.
Till middag blev det en maträtt som går på rutin, korvstroganoff. Vips var det klart och vi satt och åt. Gott också, mat behöver man oavsett hjärnstatus. Vi hade en plan på att besöka puben i kväll, men det slutade med att Maken fick åka själv. Jag orkade liksom inte få ihop energi nog till att utsätta det här ansträngda huvudet för ännu mer prat och sorl och musik dessutom.
Jag tänkte mig en lugn stund i soffan med en stickning. Men en av dem har legat en stund och jag lyckades inte hitta tråden liksom. Höhö. Där pågår nån slags regelbunden ökning av maskor och det var alldeles för avancerat plötsligt. Hur ska man kunna sticka utan hjärna? Jo, man stickar på en socka som bara går runt och runt utan att blanda in nåt tänkande. Så fick det bli. Och mitt i det hittade jag en alldeles bortglömd men viktig tanke. Fick lov att hämta datorn och skynda mig att fullfölja det jag lovat. Och när det var gjort hamnade jag här. Men det är nog bara att lägga ner. Jag är alldeles för trött för att kunna skriva nåt i kväll. Så får det bli. Jag stickar istället. Eller tippar omkull i ryggläge …

Förberedelser eller nåt

Ametrin7 kommentarer

Jag har en vandrande Bror och Svägerska. De har utrustat sig på rätt sätt och gjort vandring till en livsstil. Nästan varje helg packar de ryggsäckarna och stoppar in Lilla Hunden i buren bak i bilen och åker till utvald vandringsled. Sverige är fullt av sådana leder. Man kan kliva på en led där man behagar och sedan följa färgmarkeringarna tills man kommer tillbaka. Någon har bemödat sig med att mäta ut, markera upp och lägga ut spångar, trappor, broar där det behövs. Grillplatser och rastplatser och toaletter finns det också.
Jag har följt deras vandringar på håll och känt ett stigande intresse. Så jag provvandrade helt utan utrustning eller ens bra skor i våras. En kortare sväng i deras omgivningar blev det då bara. Sedan en mer planerad och längre dagsvandring i början av sommaren och dessa gav mersmak helt enkelt.
Nu har Svägerskan bokat in oss på en gemensam tredagars vandring i mitten på nästa månad. Vi ska åka tillsammans neråt landet och vandra på för oss alla okända platser. Övernatta i en stuga och ta olika leder varje dag. Spännande!
Hur ska du träna frågade någon? Tja, knappt alls svarade jag. Vandringarna kan bli rätt långa så visst behövs en viss uthållighet. Men vi går inte (i alla fall inte jag) för att utmana konditionen och kroppen på någon hård strapats där man behöver en vältränad fysik.
Mest handlar det om naturupplevelsen. Allt det man får se när man går, mitt inne i naturen. Det hann jag inse under den där min första längre vandring där i början av sommaren. Bitvis kan givetvis terrängen vara påfrestande. Men då kunde man stanna och pausa och beundra utsikten en stund. Fotografera lite, och njuta av hur vackert det är. Mumsa på något litet gott från ryggsäcken och prata en stund. Sen gå vidare ett tag till. Det här är verkligen inte ett träningspass.

Vandringsfeomenet är en industri av prylar, kläder, skor, kartor och böcker. Jag vindlade runt på en butik för dylika saker i somras när Brorsan och Svägerskan var på besök. Häpnade över allt man kunde köpa för sin vandring. Jisses, man kunde behöva liten släpvagn. Allt från rejäla ryggsäckar till små kryddburkar. Utbudet av kläder, skor och andra slags tillbehör. Oj alltså!
Det gäller att välja och jag behöver verkligen en del grejer till den kommande vandringen i höst! Jag har allt läst på lite också! Och har en egen plan för vad ryggsäcken och jag själv ska innehålla när jag åker. Framförallt behövdes bra skor, det är viktigt. Jag fick tips på ett par som inhandlades i fredags i en butik där det fanns en avdelning för Vildmark. Bara en sån sak. Medan jag provade fick jag bra tips av försäljaren på hur dessa vildmarkskängor ska användas och skötas. Fick dem också redigt impregnerade i en maskin i kassan innan jag gick.
Men det är inte bara skor! Man kan inte gå i jeans och skinnjacka precis. Alltså behövs, rätt strumpor, bra byxor och en jacka. Ett regnställ också men det har jag åtminstone ett.
Ryggsäck är en annan grej. Och vad den ska innehålla. För att klara matsäck och annat i vildmarksliv. 🙂 Jag litar fullständigt på innehållet i Brorsans välpackade rygga. Men jag vill ha egna grejer också. Därför skaffade jag mig bestick och en mugg i går. Fast inte från nån vildmarksavdelning. Till detta ska jag sy en påse eller nån slags fodral har jag tänkt. Dessutom rotade jag fram en liten kikare och har kommit överens med Dottern om att få låna en behändig kamera som inte väger lika mycket som min egen. Jag måste ju ha fina bilder med hem. Och märkligt nog har behovet av en bra kniv trängt sig på. (ja, jag ska packa plåster också 😉 )
Jag har som tur är bra med tid på mig att ordna med min utrustning och det behöver alls inte vara den dyra vildmarksanpassade varianten. Så jag samlar vidare.