Jag älskar verkligen hösten. I princip alla delar av den, men allra mest älskar jag att mörkret återvänder och väntar ivrigast på de grå och dimmiga dagarna när löven redan ramlat av.
Men ändå! Är jag ute i trädgården med kaffekannan och söker solstrimmor som kan värma. Luften är kall idag, fast solen ligger på helblå grund. Lågt ligger den och är inte det minsta tjänstvillig. I vanliga fall brukar den gassa ner mina uteplatser så här dags på dan. När det är sommar kvar alltså. Nu har den nog passerat. Fast den nästan inte ens kom. Och det gör mig trots allt lite oredo. Alla dessa förlorade kaffemornar i ljumma vindar. Innan det ännu blivit för varmt och skuggan är full av somriga dofter och surr, där man kan sitta i bara nattlinnet och njuta. Såna mornar. De kom aldrig i år.
Nu är det med vilja och varm sjal om axlarna. Värmande kaffekopp i händerna. Solen har inte bemödat sig med att sträcka sig över trädtopparna än, ligger liksom och drar sig som efter en sen kväll. Det mesta är skugga. Kallt, fuktigt gräs och kyla från marken.

Så är det växterna. Som ännu hoppas ivrigt på sommaren och har mycket kvar att ge. Jag vill inte att frosten ska ta dem redan. Men risken är överhängande så kallt som det blir till kvällarna.
Snart nog är det dags att börja plocka ner och ställa undan. Möbler till vinterförvaring. Växter till komposten. Veva upp markisen och hålla altandörren stängd.
Men inte riktigt än. Inte än.