Gud vad mycket prylar ni har … eller oj … så mycket saker … eller … stumt granskande av rummet, helt ordlös … brukar vara några av reaktionerna när man kommer hem till oss första gången.
Jo, jag vet! Vi har mycket saker. Skitmycket saker. Både Maken och jag är sakletare av rang. Vi gillar saker av olika slag. För Maken handlar det mycket om jakten. Att hitta fyndet eller få råd till det han länge önskat sig. Sen ställer han det nånstans och tar en bild och är därmed nöjd.
För mig är det viktigt att prylarna samarbetar och förhöjer varandra. På nåt ernstflummigt sätt. Att de liksom har ett pågående samtal 😀 Jag kan arrangera stilleben i oändlighet. Flytta en sak bara en millimeter åt nåt håll kan ändra hela uttrycket!
Visst är de också dammsamlare! På öppna hyllor är det oundvikligt att det samlas damm. En sån tur då. Att jag njuter av att damma och plocka med sakerna och samtidigt lyssna på bra musik på hög volym. Det blir en slags meditation, hur märkligt det än låter. När jag städar hemma arrangerar jag om bland grejerna. (Jo, det kan ta lång tid att städa fast det inte är speciellt stökigt) Men det är fascinerande att byta plats på dem och låta dem inleda nya samtal och se vad som händer.
Ibland överväldigar antalet saker även mig! Jag plockar bort och ställer undan, gör om och placerar om. Men jag kommer aldrig att kunna vara den personen som ställer en enda sak mitt på en tom yta och känna mig nöjd. Jag fyller hela ytan med famnen full av fina saker. Ser en liten tom fläck när jag backar för att begrunda och hittar genast en sak som passar där också. Men grejerna som inte lyckas samtala med någon av de andra (jo, det finns visst såna) de hamnar i skåp. I väntan på rätt ställe liksom.
Förmodligen tror personalen på stadens loppisar att jag är en sån sakletare som tar hem fynden och säljer dem dyrare på nån auktionssida. Vet att många gör så. Men inte jag. Allt jag köper hamnar här hemma! Hårt hållna och väl uppskattade. Det kan vara allt från bruksföremål till prydnadsföremål till nåt totalt otippat som bara passar i ett stilleben. Typ. Gammalt och nytt har en hel del att säga varandra, liksom saker av olika material, olika storlekar eller olika färger. Jag ställer inget i speciellt symmetriska noggranna formationer. Som tre exakt likadana ljusstakar på rad. *ryser* Nej, de måste blandas. Allt mår bäst av att blandas (även vi människor men det är en annan historia) så att det uppstår ett intresse.
När jag själv tröttnar på att titta på samtalen gör jag helt enkelt om! Och plötsligt står den där gamla vasen och fullkomligt skiner igen ihop med den gamla tavlan eller samlingen med björnar i porslin eller vad jag nu klämt ihop den med.
Igår när Maken skjutsats till festivalen fick jag syn på den svarta prylhyllan vi har i köket. Den heter Labyrint och innehåller olika stora hyllor i ett slags ordnat hullerombuller system. Själva hyllan tilltalar mig även helt tom! Man kan hitta massor med bilder av den i inredningsbloggar eller instagramkonton. Alla äntrar den på olika vis, men många ställer bara väldigt få saker i den. Inte jag … (men det kom knappast som en överraskning)
Igår tyckte jag plötsligt att hela hyllan var så full med fult. Den hade glömts bort, belamrats med överblivet och dessutom fått sällskap av ett par tavlor som inte passade in. (nä, jag tog ingen bild på eländet, ta mig på orden bara.) Jag tömde den helt sonika och ställde allt på köksbordet. Dammade hyllan och började välja … när en tanke slog mig och jag plockade ur allt igen. Sen dammsög jag huset på enbart svarta, eller övervägande svarta saker. Av olika karaktär. En keramiklykta, en briotelefon, en kristallvas, en tavla, en burk, en katt … ja se själv!

Jag tog många steg bak för att begrunda placeringen av alla olika prylar innan jag kände mig nöjd. Lättade upp det svarta med ett färskt ormbunksblad och den tjusiga sprattelkatten med röd rosett. Den kommer från Dotterns barndom. Ballongen i keramik kommer från mitt och Makens första hem (ja, det kan nog lätt vara för hundra år sen!) Då hade vi en hall som var helt monokrom. Vita möbler med svarta detaljer, svarta prydnadssaker på vit hylla och tvärtom. Till och med en handvävd trasmatta i svartvitt som Moster slog ihop åt oss. Ja, redan på den tiden var vi sakletare!
Faktum är att jag sedan också lyckades logera ut alla saker som blev över på ett eller annat ställe i huset och därmed kunde jag förnöjt slå mig ner och titta på alla nya samtal. 😉