Himlen är tung att ha på axlarna denna måndagsförmiddag. Stålgrå nyans på molnen och det känns som om det ska braka löst i ett rejält oväder när som helst. Regnskurar lite då och då. Det är varmt och lite stillastående också. Och ja, jag klagade över bristen på värme i går och nu tycks den ändå hamnat i nån slags sommarnivå, trots regnet. Rätt skönt att sitta på altanen äntligen.
Omgiven av en massa oväsen dock …
En gång hade vi bara skog bakom huset. Där tomten tog slut lev man över staketet och befann sig i riktig skog. Knappt jag minns hur det såg ut. Skogen fälldes och marken bereddes och sedan stod där ett tomt bostadsområde med asfalterad gata och belysning. Bara husen saknades och det kändes patetiskt och himla onödigt och som att någon gjort en taskig förhandsundersökning. Sen kom tillslut ett hus som bodde där ensam, bra länge. Tills förra sommaren när det byggdes ett till och ett till. Nu tror jag det börjar bli fullt, jag vet inte säkert för jag har inte brytt mig om att gå dit och kolla. Det står hus nästan ända inpå oss känns det som och idag lyfts ännu ett på plats med en rejäl kran. Vi såg det som skulle bli huset anlända igår kväll lastat på ett par långa långtradare.
Oväsendet kommer alltså från ett av de nybyggda husen där det tydligen inreds på övervåningen. Och så lyftkranen som vinglar omkring med husväggar. Och dessutom från en del av de andra nybyggena där hamras och sågas nåt. Jag gissar att det blir en del oväsen hela sommaren. När väl husen är på plats ska taken läggas, tomter anrättas och sista finliret spikas på plats. Jag kan inte säga att jag är speciellt förtjust. Från att ha haft ett guldläge med skog har vi nu förflyttats mitt i ett bostadsområde med nya hus på hela baksidan.
Det blir ett inte så lugnt trägdgårdsliv hädanefter.