Det var med en suck av det tyngre slaget som Maken och jag klev runt hörnet på huset i förmiddags. Det som göms i snö … ja. Och det som ställs bakom garageväggen blir så småningom också synligt! Det har varit synligt en längre tid men bara när man står på en flik av garageuppfarten. Sen går man in och glömmer skiten igen. Allt det där som ställts där i väntan på en resa till återvinningen. Den resan kom aldrig och det blir mer grejer och till och med skämmigt synligt från gatan. Som nåt slags skrotupplag. Idag skulle det ske!
Jag utrustade mig med handskar och en lista på var man slänger vad. För så är det numera, att all skit ska sorteras. Och därefter slängas i angiven container. Vi hade en uppgörelse med ett gäng sniglar och gråsuggor som ansåg skiten tillhörde dem, innan vi sorterat upp allt i säckar och fick in dessa i bilen. Sen åker man, som resten av stan gör en klämdag som denna, till återvinningsstationen.
Det är kö redan vid infarten. Alla har städat skit idag och alla vill nu bli av med den på snabbast möjliga vis.
Därmed får man leva med trängsel och köer och fast man packat bilen i rätt ordning i förhållande till placeringen av de containrar man vill åt blir det rörigt. Och ingen tydlig förklaring om vad dessa ska innehålla. Man chansar lite och hoppas att ingen ser. Jag menar, ”smått brännbart” vad tusan är det? Jag tyckte allt skulle brännas!
Har man otur får man soppolisen i örat. Och allmän bassning över sitt misstag med skräpet. Det är trots allt en klar fördel med att åka när det är som rörigast. Då hinner inte övervakarna med att se vad min säck innehåller. Och vips ligger den i containern och jag är redan borta i vimlet.
Nu är i alla fall all skit bortrensad och vi slipper skämmas över synligt skräp. Och enas om att nästa gång, då åker vi innan det blir så mycket … jo tjena!