Det är en blåsig sommar vi har sa Birk. Lite så känns det i stugan vid havet just nu. Det har blåst ordentligt i natt. Ännu. Havet har antagit en blyig ton, vattnet går i vågor och regnet slår in från sidan. Vattenlinjen ligger betydligt högre upp på stranden än tidigare i veckan och grannens brygga är obefintlig just nu. En kanot var på väg att lämna stranden i går kväll med ett ankare släpande efter sig i sanden. Vi hann dra in den igen.
Vatten och vind blir starka tillsammans och just nu har ingen nån önskan att ge sig ut med någon båt. Väder och hav ska hanteras med respekt. Det blev man varse redan som barn. Skulle vi ut till stugan med båten var det bra att känna till om det skulle vara möjligt att ta sig säkert därifrån också.
Vi hade en båt med ett blått kapell en tid. Med den åkte vi till eller från stugan, då fanns ingen bilväg dit. Eller iväg någonstans ut i skärgården. Vi packade matsäck och badkläder. Drog på oss barn orangea flytvästar. Dessa hade visselpipor i bröstfickan och det var aningen svårt att låta bli dem. Vuxna använde inte flytvästar i samma utsträckning på den tiden. De kunde simma … sa dom.
Pappa körde alltid båten och hittade i skärgården sedan barnsben. Och så fort vi kommit i, lossade han båten från bryggan och knuffade ut. Jag tyckte om att se stranden försvinna medan vi gled iväg från bryggan. Jag tyckte om att se pappa hantera båten och allt som hörde till. Att åka båt var något av det bästa jag visste.
Vår stuga låg på en udde, där ån mötte havet. Det krävde en varsam start på båtåkandet. Otaliga gånger har jag åkt båt genom den där vassen, ut mot havet (eller tillbaka till stugan). Det gällde att hålla sig i mitten för att undvika sten och grunt vatten. Ibland, hängde jag mig ut för att få tag en av de där näckrosorna vi passerade. De hade långa och sega stjälkar och man hann åka en bit innan stjälken brast och man kunde hala in en slemmig sträng med vacker vit blomma. Eller bara låta handen släpa med i vattnet medan vi ännu körde sakta.
Så fort vi lämnat vassen kunde pappa dra på. Var det möjligt satt jag helst längst fram i fören med ansiktet mot vinden. Och om vi korsade någon annan båts gamla spår, så att det guppade över vågorna och vattnet stänkte upp på mig över relingen, då var det extra härligt. När vi åkte hemåt hände det sig att vi var lite trötta, och kröp ner på golvet med flytvästkragen som kudde. Tittade upp mot himlen och hörde vågorna klucka mot båten. Där somnade man rätt skönt kan jag minnas.
Delar av den här skärgården känns väldigt bekanta ännu. Inte skulle jag kunna köra i den själv. Men jag hänger mer än gärna med på en båttur.