Jag kan inte påstå att jag är ute på nån nostalgiresa just nu. Besöker bara det som jag för länge sedan kallade hemma. Numera är det inte hemma. Här finns bara gott om människor som står mig nära. Jag känner igen mig och hittar i omgivningarna, men inget annat egentligen.
Däremot passerar vi ställen i princip dagligen som drar i tåtarna till gamla minnen. Det där med barndom liksom.
Den finns här i knutarna. Det är väl rötterna.
Som den där avtagsvägen, huset där borta. Skolbyggnaden. Till och med åsynen av en rejäl sten kan hitta ett nästan bortglömt minne.
Så jag vandrar på gator jag gått på i en annan version av mig. Många andra versioner. Jag använder mitt gamla hemspråk, som egentligen bara är en dialektal version av det språk jag använder dagligen. Så ja, till viss del nostalgi och fyllt av berättelser. Halvt om halvt glömda berättelser och till viss del omöjligt att veta om minnet har rätt eller bara hittar på alltihop.
Jag har höjt kameran mot en del av dessa minnesfyllda platser. Kanske får du hänga med på en och annan berättelse!