Det återstår tre dagar av årets semester och på måndag är det jobbdags igen.
Ja. Så är det oåterkalleligen. Semestern har varit lång och bra. Innehållit en hel del. Som jag behåller i sinnet.
Hösten tycks redan kommen och jag får börja fundera över att avsluta sommarlivet innan allt ens blommat klart. Och åter hitta in i det som kallas vardagslunk. Somliga säger att det är skönt. Att det äntligen blir vardag igen. Jag vet inte det jag. Är rätt förtjust i Ovardagen.
Den är bekväm och trivsam. Låter mig ta dan som den kommer.
Vardag. Ja, ja. Det får väl bli så då.

Dagen har ägnats åt att ta sig hem. Med tidig start i gryningen på den där vackra platsen vi fått bo på. Väskorna packades redan i går och bars ut i morse. Åt en snabb frukost (lite fil) kramades hej då med morgontrötta värdar och åkte. Tog den obligatoriska bilden av kyrkan i svag morgonsol och dimma innan vi lämnade stan.
Åkte mot båten, fick våra biljetter och fördrev de fyra båttimmarna med att äta lite, vila lite, läsa lite och handla lite. Sen var vi i land i björkarnas stad.
Tog oss därefter kustvägen, över den läskiga högakustenbron ner mot hemma. (Ca 11 timmar tog det från den ena dörren till den andra)
Möttes av två mycket glada katter som sprang emot oss och ville kramas och gräla lite på oss för vårt tilltag.
Och vi har hunnit titta på blommorna (jag) och köra rod (Maken) äta lite, mysa med katterna, kolla posten, och slappa i soffan.
Nu ska det sovas i egen säng.

Plötsligt var stugan tom! Så när som på mig och hunden. Han satt i soffan och tittade på mig som att ja, ja. Man får hålla till godo med det som erbjuds. Men han tycktes nöjd över att inte lämnas helt ensam. Granskade läget lite och rullade sig till snabbt till sovläge i soffhörnet.
Själv satt jag vid bordet med utsikt över vattnet och regnet en stund. Det är tur, att jag inte bryr mig så mycket om vad slags väder det erbjuds. (Så länge det inte är för varmt.) De senaste dagarna har det varit allt annat än somrigt och varmt. Mest stormigt och regnigt faktiskt. Idag tycktes ingen ljusning finnas på det grå valvet ovan oss, men det klarnade ändå framåt kvällen.
Dagen är den sista för denna gång. Packningen står redo att tas med ut i bilen i tidig morgonstund.
Resan är egentligen påbörjad i samma stund som väskan fylls.
Sinnet är fyllt av intryck från ett gäng dagar i hemmatrakter. Det där med hemma är komplicerat. Så många år sedan det kallades hemma. Men det är ändå, till viss del, vant och bekant ännu. Fyllt av kära människor och språket ligger självklart på hela tungan. Mjukt och invant som en favorittröja. Man kan kosta på sig att vara lite larvig en sista kväll. Och tänka på hur långt bort allt det här är. Att det kräver resor. Inte bara att kvista över på en fika inte. Hur trevligt det än vore. Kan ingen uppfinna flampulver, flyttnycklar eller göra det möjligt att knäppa med fingrarna i förflyttande avsikt?
Ja, ja. Nu, ska det i alla fall bli himla skönt att komma hem igen. Till det som är vårt verkliga hem.
Tack för den här gången alla fantastiska!