Vi tog en plötsligt påkommen tur med roddbilen jag och Maken ikväll.
Stannade vid en kiosk och köpte glass.
En främmande gammal man kom fram och berömde bilen. Glad och pratsjuk. Först.
Vände från det till tårar på en sekund. Han hade frun på sjukhuset. Hann han säga innan han vände sig om. Men tårarna kom i fatt honom vid kiosktrappan. Tårar som trycker på är svåra att hålla innanför. Vi satt där som på första parkett till hans sorg. I vår öppna och roliga bil där vi just ätit glass.
Jag klev ur. Det var en impuls som inte gick att hejda. Gick fram till mannen och gav honom en spontan kram som han villigt tog emot. Två främmande människor kan kramas med värme. Hans tårar på min axel. Hans berättelse om frun som inte hade långt kvar. Vi pratade en stund tills han återfått kraften. Balanserad igen.
Vi gick tillbaka till bilen. Vinkade och åkte hem. Tagna.
Jag vattnade min trädgård och tänkte på hur märkligt detta liv är. Om inte vi varit sugna på glass just då …
Jag tror han behövde oss ett ögonblick. Vet inte ens vad han heter men det spelar ingen roll. Han är i mina tankar ändå. Hoppas han klarar det svåra han har framför sig.