Det är en konstig känsla att lämna jobbet och gå på semester! Otroligt konstig. Först ser jag fram emot den stunden och har nedräkning. Sen går jag då där i de första minuterna av nyfångad ledighet. Alldeles svår att greppa. Att det skulle vara mer ledigt än vanligt.
Jag åkte till affären. Handlade lite smått. Maken tillbringar livet på den där festivalen. Så jag handlade bara för mig. Inte nåt avancerat alls fast jag kunde ha trollat till det för att fira. Men jag visste inte vad jag skulle fira med. Konstigt tomt eller ovant bara.
Sen raka vägen hem där jag möttes av mina tjusiga KattGrabbar. Lika glada som vanligt bara. Själv står jag där hemma och liksom jaha. Vad händer nu? Vad ska jag göra med all tid? Liksom rastlös. Liksom fri. Och jag brukar sannerligen inte ha tidsproblem. Brukar ha fullt upp med trevligheter på ledig tid. Nu är det mycket ledig tid för fötterna. Jättemycket!
I mitt fall innebär semester också att sova i egen säng om nätterna. Alla nätter. Jag har ju liksom semester på natten jag. Mest.

Jag vankade runt lite i nåt sorts försök att komma ikapp mig själv. Vattnade blommorna. Fixade ett par mackor och satte mig i paviljongen. Ondgjorde mig över ett gäng ungar som skrek och faktiskt rentav ylade som vargar ett tag alldeles bakom min paviljong. Rätt irriterade faktiskt. Så jag gick in. Repade upp en påbörjad stickning som aldrig blev och tittade lite på teve på nåt helt meningslöst. Började så sakta bli kompatibel med mig och min nya ledighet. För att befästa den ordentligt målade jag naglarna gröna. Konstigt? Nej. Jag har sällan målade naglar. Funkar liksom inte så bra, de blir sköra och konstiga. Men på sommaren blir de bättre och i synnerhet på semestern. Det är i regel ända tillfället jag målar dem. Alltså har jag nu har filat och målat fram semesternaglarna. Semester. Hur känns det nu då? Ja, lite bubbligt, lite ovant, lite skumt. Och himla skönt. I morgon kommer semesterjaget att slå ut i full blom alltså. Det är jag helt säker på.