De är vackra när de är knoppar, hårt slutna med en svag föraning om vad som kommer att vecklas ur dem.
De är vackra, på ett mer självklart sätt när de blommar fullt utslagna. Oavsett om de är enkla eller fyllda.
De är vackra när kronbladen till slut släpper från blomman, ett efter ett, och lägger sig som ett strössel i gräset.
Och, de är minst lika vackra när alla kronbladen är borta med vinden, och endast blommans sista stadium är kvar. 
Förut tyckte jag inte om rosor! Hur knasigt var inte det?
