Jag ser en ung pappa med sin söta lilla dotter. Barnet tar första klivet uppför stegen till rutschkanan och pappan är redan beredd … inte för att ta emot, utan med mobilen höjd för att kunna ta bilder av händelsen.
Man ser det överallt. Hela vår samtid dokumenteras energiskt. Alla barnens steg, upplevelser av olika slag, vad vi äter, vad vi gör. Allt fotograferas med mobilerna. Eller filmas. På konserter sträcks mängder med mobiler upp i publikmassan. Konserten pågår där mitt för ögonen, men den upplevs genom mobilskärmen.
Jag är faktiskt inte bättre själv! Min mobilkamera används också frekvent och mobilen innehåller massor av bilder. Både bra och dåliga. Både ögonblicksbilder och sånt som kan vara av intresse att ha kvar. Ibland tar jag mig i kragen och rensar lite. Somligt lägger jag ut någonstans, men mest bara ligger dom där. Det är bilder på blommorna, kaffemuggarna, katterna och på det jag gör. Allt utom det jag äter och mig själv. Jag tar aldrig självisar eller låter mina fötter synas i bild. Sån är jag.
Det är ändå fundersamt detta nutidsfenomen. Vad ska vi ha alla bilder och filmklipp till? Vem är egentligen intresserad? Ett sånt enormt bildflöde att bara en bråkdel verkligen intresserar eller ens noteras. Det läggs upp mängder med bilder i sociala medier. Där vimlar det av upplevelser, mat på tallrikar, fötter på stränder men framförallt barn i olika aktiviteter och så dessa ansikten. Främmande ansikten som ler mot den egna kameran och vimlar sedan förbi i mitt flöde för att nån jag känner gillat. Vem är de, och vad vill de?
Vad kommer alla framtidens tonåringar, ungdomar, vuxna att tycka om att ha sig själva och sina barnsliga aktiviteter överallt? När en blivande arbetsgivare googlar fram dem. Det vet vi inte idag.
Kanske dör fenomenet ut, kanske tröttnar vi på alla bilder. Kanske är vi så vana att ingen bryr sig. Alla har vi nångång varit barn på bild på nätet. Typ.
Det förfasas rejält då och då över att dagens föräldrar väljer att se det som händer i mobilen framför att se sitt barn. Eller att upplevelser med eller utan barn ses genom mobilerna och inte i real nutid. Eller att folk som umgås också har mobilen i handen.
Men vilken förälder någonsin, har varit fullständigt närvarande i varje minut av barnens aktivitet? När jag var barn hyschades vi ofta och skulle inte avbryta eller lägga oss i det vuxna pratade om. Sågs vi ändå med mer uppmärksamhet då?
Om en förälder sitter med mobilens aktiviteter en stund eller läser tidningen eller ser på teve eller pratar med någon. Är inte det ungefär likvärdigt ouppmärksamt just då? Och vad säger det alls om mängden uppmärksamhet stunden före, eller stunden efter? Dessutom kan man faktiskt också umgås genom mobilerna. Man delar roliga filmklipp eller vad det nu vara må och pratar om dem eller skrattar åt dem tillsammans. Mobilen kan vara en del i det gemensamma umgänget. Det behöver faktiskt inte vara av ondo.
Har inte vuxna i alla tider förfasats över det mest nymodiga? Med tiden lär vi oss hantera det nya och förfasningen dör ut.
Vad vet jag, om denna pappas engagemang i sitt barn? Bara för att han just i detta ögonblick tar en bild av aktiviteten behöver det inte betyda att han inte ser sitt barn. Han vet att hon klarar rutschkanan, den är varken hög eller farlig. Hon kan själv, han tar sin bild. Stoppar sedan undan mobilen och följer henne till nästa grej. Han har, tros mobilen full koll och uppmärksammar sitt barn. Knappast varje minut, i varje steg. För vem klarar det? Men tillräckligt.
Själv grunnar jag lite på detta mobilande. Hade möjligheten funnits när Dottern var barn … ja. Det säger sig självt. Jag hade fotograferat och jag hade lagt ut dem. Jag hade kollat mobilen emellanåt också, fast hon satt mitt framför. Lika som jag emellanåt kollade en tidning, läste i en bok, tittade på teve eller pratade med nån. Ibland hyschade jag henne och avbröt henne och hade uppmärksamheten på annat. Liksom såg henne inte. Just då. Och ibland lyssnade jag också aktivt och såg henne helt aktivt. Tillräckligt. Precis som jag är övertygad om att alla dagens mobilföräldrar också gör. Döm inte föräldern efter mobilen liksom.
Jag släpper ämnet, men först tar jag en bild av dagens kaffemugg.