Det där surret, av flugan som plötsligt är inne.
Den där doften av sommar. Som är mest påtaglig när himlen grånat och regnet är på gång. Gardinen som sveper omkring i vinddraget för den öppna dörren. Bara för att den kan.
Myggan som plötsligt sticker.

Så mycket barndom det är i det!

Och plötsligt hör jag gnisslet av nätdörren som satt för en annan dörröppning. Behövde lyftas lite med foten i nederkanten för att komma på plats.
Känner doften och värmen från den öppna spisen, veden som ligger i sin hög bredvid. Regnet, ljudligt mot taket av plåt. Smaken av smultron på strå och myggbitna ben. Som också har otaliga små märken från rispande hallonbuskar eller brännande nässlor. Strävheten i den gamla serietidningens papper medan bladen vänds. Radion som skrapande letar rätt signal.
Och tanden som är lös.
Soffans gamla fjädersystem gör den knölig och bucklig. Knarrar lite emellanåt. I stugan var endast det begagnade gott nog.
Men trasmattan luktar tallsåpa och blommorna i vasen sommar. Fönstren putsade fria från vinterns flugskit och spindelnät, spetsgardinerna vädrade.
En klunk saft. En nybakt bulle.
Sommarlov och badvått hår.

Så lyckligt lottad den barndomen var.